En sån här blir det senare...
Gott nytt år människor! Ha en bra nyårskväll, lyssna mycket på Le Sport och drick mycket vin. Undvik att få snö innanför bh:n.
Puss.
(Nej. Jag får inte till det här inlägget; ingen normal text och vetifan varför bilden vill lägga sig så fult, men skit samma. Orkar ej.)
Nu jävlar! Nu hakar jag på årets sista bloggtrend och kolorerar mig själv till nån annan.
För första gången på hundra år har jag köpt en hårfärg. Mahognybrunröd från Schwartzkopf.
Henrik assisterar i badrummet. Läser högt ur bruksanvisningen.
"Du ska eh...inte blöta håret, man ska BLANDA den här med den här flaskan och hälla i det torra håret..."
In kommer min mamma, en hårfärgningsveteran.
"Du måste BLÖTA håret innan och tvätta det, så är det alltid..."
Henrik: "Men det står det torra håret här..."
Mamma: "Jaha, men du vet väl att du ska BLANDA den där med den där flaskan och den DÄR tuben också, eller den ska du ha i efteråt förresten..."
Henrik: "Eh...det är nog bäst att du gör det här..."
Nån sorts slutsats; två hårfärgningsassistenter är alltid en assistent för mycket, speciellt om den ena innehar expertiskunskap.
Nu ska jag gå och skölja håret bajsbrunt.
Ha ha!
[...]Since you said I looked like shit
And I said: you look like Bret from Suede[...]
Jag lyssnar en massa på Le Sport. Jag gör inget vettigt. Jag citerar låtar.
Vi snöar långsamt in här och Henrik är på väg hit med bil. Snart ska jag laga lunch till hans ankomst. Hoppas han tar sig hela vägen fram.
I morrn ska jag köpa champagne och läppstift. Och kanske hårfärg.
Jag färgar aldrig håret, det är en av mina grundprinciper i livet, det syns aldrig i mitt hår, det blir bara små näst intill osynliga skiftningar.
Men. Jag behöver förändring. Små detaljer, nyanser.
Sen vill jag gärna åka till Paris.
Varnade jag dig inte. Bli inte kär i mig. Försök inte ens lära känna mig.
Jag läser Joyce Carol Oates Jag ska ta dig dit. Den är ganska häftig. En namnlös brud ska skaffa sig en svart älskare och relationen blir djupt destruktiv står det på baksidan. Ljuvligt!
För det går inte. Att lära känna mig. För identiteten finns inom oss. En människas personlighet finns inuti, där ni andra inte kan mäta den.
Jag väntar just nu på att de två ska få till det.
Jag är inte så bloggsugen just nu.
I natt när jag inte kunde sova funderade jag faktiskt på att lägga ner. Eller ta en paus.
Eller liksom bara...ja. Göra nåt annat.
Fylla min tomhet med nån annans tomhet.
Men nu sitter jag här, likväl.
Det snöar fjun ute.
Allt känns ändå bättre när det är ljust.
Stulen lista från Rödluvan, men svaren är mina.
Plats:Gävle, men just nu på landet utanför Mariestad
Resa:Grekland, Umeå
Bostad:Trea med glasbalkong och helgsambo
Husdjur:Inga, tyvärr
Språk: Svenska, spanska
Musik: Håkan, Tough Alliance, Le Sport, Winnerbäck, åttiotalsdisco
Film: Habla con ella
*Bok: Allt av Mirja Unge
*Dagboksnostalgi: Skugges Men mest av allt vill jag hångla med nån
Mat: Potatisgratäng, fetaost, vegetariskt...
*Dryck: Julte, Blouberg-vin
Upptäckt: Jag säger skogspromenader...
Affischer: What? I mitt gamla flickrum finns en miljard Okej-planscher som jag tröttnade på rätt snabbt.
Oljud: Grannar
Arbete: Nä, bara tidningstjänst och plugg
Fest: Valborg, midsommar och min födelsedagsfest nyligen
Kaos: Livet
Shopping: Svart klänning med trasig dragkedja, ännu ej använd men ska fixas till
Förhållande: Jo
Splittring: Tror inte det var nån sån
Reunion: Har alltid reunion med gamla gänget varje jul, påsk, sommar
Vänner: Ni vet vilka ni är
Telefonsamtal: Så få som möjligt
Snällaste: Henrik
Trauma: Allmäna våndor, underlivsproblem
Bedrift: Nä
Förbättring: Kanske har blivit lite mer sparsam...
Beroende: Dator, böcker, skriva, vin, gladpop
Återkomst: Sommaren
Tidsfördriv: Skriva, blogga, fika, gå runt och tänka på saker...
Plagg: Pyjamas och tubtop
Fynd: Ellos-stövlarna
Dyraste: All jävla hälsokost
Uttryck: Oj, oj
Citat: "Jag är från Väschöttaschlätten..." Eller var det förra året? Hum. Har säkert sagt en massa dumheter.
*Eget tillägg
Oh, en annandag som så många andra annandagar; i bakfyllans tecken.
Mindre krogrunda i Mariestad i går. Nostalgi, men för jävla dyrt att gå in överallt. Mycket vin och trevliga människor. Lillebror ute, bjöd på AquaTini.
Aftonens trevligaste: okänd blondin med stora bröst(tror jag?) i baren på Statt som fixade en drink åt mig när jag hade stått och blivit ignonerad av bartendern i 45 minuter. Folk kan vara så genomtrevliga i småstäder(läs Mariestad) ibland.
Kvällen slutade traditionsenligt med pizzaorgie på Italia.
Typ 200 matgäster i en 30 kvadratmeters lokal satt, åt och sov på varandra. Skrek och slogs om maten. Vid halv tre-tiden fick polisen komma och reda upp det hela.
Så kan det också vara ibland i småstäder.
Granen står på övevåningen i år!
På övervåningen?!!! Två förvirrande ungdomar tittar på mamma.
Men granen har ju alltid stått där nere i vardagsrummet?
I 23 år.
Jag: ...sen har jag hört att vi ska äta julmiddan i VARDAGSRUMMET i år...
Liten bror: Va??? I VARDAGSRUMMET???!Detta har inte jag blivit informerad om.
Julmiddagen äts ju i köket. Så har det också alltid varit. I 23 år.
Såhär blir det när man gör saker exakt likadant, år efter år.
Har varit och glöggat mig hos Åsa och bytt julklappar med gänget. Gamla gänget alltså.
Inte ofta vi träffas numera, men det börjar bli en säker tradition att byta julkappar hos Åsa nån av dagarna kring julafton.
Glöggande och julklappar och pussel blev det. Och en sväng till pizzeria Smasch.
När jag kom hem ville lillebror ta en julgrogg.
En julgrogg? Hm...
Just det, lillebror är 20 nu.
Så lätt att man glömmer det.
God jul på er!
Om man vill ha fler vegetariska inslag på julbordet är en klassisk rotsaksgratäng aldrig fel.
Man behöver ett gäng rotsaker, till exempel:
potatis
morötter
palsternacka
rotselleri
kålrot
svartrötter (Blir väldigt mjuka och goda!)
Valfri mängd, skivade, i en gratängform. Krydda med vitlök, salt och peppar och kanske torkade örter. Häll på vispgrädde eller havregrädde och blanda så att alla rotsakerna blir blöta. Ställ i ugn i 200 grader tills allt är mjukt (40 -45 min).
Sitter och lyssnar på samma låtlista om och om igen. Gamla åttiotalstryckare övergår i nostalgipop.
Hör hur det ekar i huvudet. Av minnen. Lukter. Bilder.
Fortsätter förstå att så fort jag kommer tillbaka hit kommer allt det gamla tillbaka i tillfälliga blixtar. Man är liten, man är glad, man är rädd. Man är femton och olyckligt kär.
Hela världen handlar om att vara olyckligt kär.
All musik som betyder.
(Det finns inget stort utbud av musik på den här datorn. )
Cyndi Lauper har rödtuperad halvpunkfrilla och hon ligger i sin husvagn och sjunger med en plasthund under armen.
If you're lost you can look and you will find me, time after time...
Jakob Hellman i ett grönt rum. Vill bara bara vara vänner...
Lasse Lindh: Dom säger dom bästa är tagna men dom ljuger dom ljuger för vi finns ju kvar...
Helt härligt igenkänningsbart.
Man vet hur det är.
Även om man själv inte är just där just nu.
Även om man inte har samma sorts längtan, för tillfället.
Visst finns det nåt olyckligt i alla kärlekar?
Vi borde vara Vi.
Vi är Vi men inte tillsammans, inte nu.
Det är så långt mellan oss.
Även fast man har den man älskar finns det fortfarande saker som gör ont.
Och fast det onda försvinner, kommer det alltid nytt.
Natten till i dag drömde jag först att jag hängde med Idol-Måns på en klippavsats. Hängde på ett socialt sätt alltså, för vi satt och sjöng Idol-låtar för varandra och han pratade hela tiden med sin sån där grötiga dialekt.
Sen drömde jag att jag bodde i ett skabbigt motellrum med Babben Larsson. Hon var jäkligt morgontrött och hade jättestora trosor med grodor på(!).
Hon sa att hon inte brukade tvätta sina trosor så ofta och jag sa det kanske vore bra att göra det.
Då sa hon att jag var en nörd och sen fick jag aldrig nånsin några kompisar mer.
Jag undrar vad detta betyder. Att jag vill bli en Idol? Kompis med Babben? Eller vad?
Nu börjar jag också hata jävla Explorer.
Här har man jobbat hela dagen med två uppgifter, suttit och stått ut bland dånande dammsugare och tjurig lillebror. Sen ska man lämna in grejerna via skolans läroplattform, och vad händer? Explorer-helvetet hänger sig!
Igen. Och igen!
Provar på andra datorn. Och vad? Jag kommer inte ens in på den jävla sidan. Det bara: vänta vänta vänta vänta vänta....
Jag vill lämna in mina uppgifter NU!
Till slut måste man ladda ner Firefox för att kunna lämna in grejerna.
Tack Explorer för att du fungerar så bra!
* Att försöka göra en god gärning. Som Eline här till exempel.
* Skriva klart en ansökan till Gästrike återvinning (redan gjort).
* Installera Photoshop och InDesign.
* Plocka ur diskmaskinen.
* Slå in julklappar.
* Inte äta allt för onyttig middag.
* Snöpromenad.
Och there they were. Längst in i garderoben, bland det som luktar gammalt, som luktar högstadium och instängd luft – mina sjuttiotalsrutbyxor.
Min version av the skinny jeans, för att referera till ett nyligen sänt Sex and the city-avsnitt.
Fast byxorna som jag har sparat och alltid hoppats på att komma i igen är inga jeans. De är ett par röda, näst intill skotskrutiga sjuttiotalsbyxor med utsvängda ben. Inhandlade i slutet av nittiotalet på Wear It i Mariestad. Det var väl nån sorts andra, eller tredje retrovåg, eller om det bara var jag som ville vara hippiehipp.
De är inte snyggsexiga på samma sätt som Mirandas byxor i serien. Inga raggningsbyxor som bevisar att man fortfarande är läcker. Men de är mina byxor, som jag aldrig har kunnat med att slänga i hopp om att kanske kanske.
Kanske kan jag minnas hur det är att gå i gymnasiet igen; minnas förhoppningarna, känna mig sjuttiotalscool en gång till, utan att egentligen själv ha upplevt sjuttiotalet.
Jag provade byxorna förut i alla fall. Ålade mig i, det var storlek 36, jag visste att jag hade blivit smalare, men så smal? Skulle det gå?
Jag fick upp dragkedjan över min frukoststinna mage. Igen med knappen.
Och jo, det gick. Jag hade byxorna på mig i morse!
De är lite spruckna i tyget på insidan av ena låret, men det är helt ok, det går att fixa. Annars ser de ut som de ska och nu förstår jag.
Förstår att sex år av händelser, ett liv i två andra städer och ett i ett annat land, inte har nån betydelse. Man kan förändras. Man kan vara en annan människa, men vissa känslor förblir desamma.
I sjuttiotalsrutbyxorna är jag arton fortfarande.
Nu är jag nere på Schlätten. Snön kom lagom till att jag klev av tåget i Töreboda. Allt ser ut som vanligt här. Slätt slätt, vart man än vänder sig, och lite kanal som sticker fram här och var. Fast inte just här för här är det bara svart och tyst och fridfullt glimrande av ljusslingor på en och annan balkong.
Bytte tåg på centralen i huvudstaden. Var lika vimsigt bortkommen som vanligt. Fan va e det där för sävlig lantisbrud som inte fattar att man inte STANNAR mitt i allt sa folk...inte.
Men jag vet att de tänkte. Jag hörde hur det ljöd från deras hjärnor. Jag skulle definitivt ha tänkt så i alla fall.
Det är lika mycket hatkärlek att byta tåg på centralen som det är att komma tillbaka hit varje jul. Där både älskar och avskyr jag alla rusande, BigMacslafsande, t-banestressade myror. Anonymiteten. Rörelsen.
Här, där allt är ickeanonymt och stilla, där det är men tjenare dö dä va'nte i går eller, så fort man går ut; här både älskar och avskyr jag myllrets frånvaro.
Människor och pepparkakor och paket. (Och jultop.)
Badskumschampagne och pappersmuggar, samt uppäten kola.
I går: Middag på Max. (Äter aldrig på Max annars, för långt bort och för onyttigt, men väldigt goda vegoburgare.)
Klassisk Gävlesnöyra framåt eftermiddag - kväll och bilder av Snöstormen 98 dök upp på allas näthinnor. Rätt många av oss hade dock bara sett Snöstormen på film.
Födelsedagsfest här. Många söta presenter och jag tyckte om allihop och det känns verkligen som att jag kommer använda dem. Tack alla!
Pepparkaksglass och massa massa glögg. Populära kolor. Mycket vin! Fyllepromenad till Grand och köpte söt drink med plastsvärd och coctailbär. Inbillad borttappad väska under tryckare. Blev sen pinsamt glad när den visade sig ligga i soffan där Sara satt. (Fyllecitat: ”Att hitta sin borttappade handväska är som att just ha fått reda på ett negativt HIV-testresultat.” Obeskrivlig glädje.)
I dag: Söndagsvitt Gävle. Dagen efter alkohol. Vakna vid nio med myror i benen. Täppt i näsan och huvudvärk. Följa Linnéa till stationen och ett x 2000 som hon nästan missade.
Superhungrig. Tomtegröt till frukost. Sen till stan och äta lunch med gänget. Halv pizza med mycket ost.
Köpa två julklappar och hyra film.
I kväll: Fira lilljulafton med Henrik eftersom vi delar på oss i morgon och åker hem till varsin familj för den riktiga julen. Vi ska byta ett par klappar och äta minivegojulmiddag.
God lellejul på er!
Del 101 – julstädningen
Detta har hänt:
En 24-åring och en 25-åring bor ihop i en trea. Den är fin och så. Men hittills har de lyckats väldigt dåligt med att sköta den och de har aldrig till dags dato genomfört en städdag utan smärre gräl. Obs! Att de bara städar när de ska ha fest och vid andra högtidliga tillfällen.
Det är tänkt att städningen ska påbörjas nån gång vid tiotiden på förmiddagen.
Klockan på 24-åringens sängbord ringer 09:00. Det är för att de ska hinna morna sig och äta frukost i lugn och ro innan det hårda kroppsarbetet tar vid.
Klockan 09:30 har 25-åringens klocka också börjat ringa
och han har stängt av den och satt på snooze ett antal gånger.
24-åringen har stängt av sin klocka helt.
När 25-åringens larm har gått för sjunde gången och han åter stänger av klockan kliver 24-åringen upp och går på toa.
Klockan är då ca 10:35.
11:15 – frukost.
13:35 åker 25-åringen iväg på ett uppdrag som han har fått – till Willys och handla inför morgondagens födelsedagsfest.
24- åringen å sin sida sätter igång att redo upp en katastrofsituation inne i sovrummet. 25-åringen har sagt att 24-åringen måste rensa sovrumsbyrån. I byrålådan ligger massa massa sockar och underkläder som har fått botten på lådan att gå sönder.
24-åringen är en samlare. Det bär henne emot slänga gamla strumpor och stringtrosor och bh-ar som är flera kupor för små för man kan ju faktiskt eh…använda dom till nåt eller kanske ge bort och dessutom är dom ju rätt snygga.
25-åringen tycker att det väl inte finns nån i världen som vill ha gamla använda trosor och bh-ar, inte ens Röda korsets second hand, men det säger han aldrig högt.
När 25-åringen kommer tillbaka har 24-åringen nästan rensat klart hela byrån och strumpor trosor och bh-ar liggen prydligt i lådan. Hon tycker att det är mycket trist och tråkigt att ha behövt slänga grejer och dessutom är det jobbigt att rensa.
25-åringen säger har du lagat byrålådan?
24-åringen säger jaaaa det har jag väl.
25-åringen säger men du måste ju sätta i bottenskivan i sin skåra annars kommer allt gå sönder igen, nu får du plocka ur allt så vi kan göra det.
24-åringen börjar morra, för hon har ganska dåligt tålamod när det kommer till att plocka med grejer och jag tänker väl för fan inte PLOCKA UR grejerna igen skriker hon.
25-åringen suckar, han tycker saker måste göras ordentligt, men säger inget och sen fixar det sig i alla fall med byrålådan, utan att nåt måste plockas ur.
Efter denna incident börjar städningen. Klockan är då ungefär 14:30.
Vid 20:00 är det mesta klart.
24-åringen har äntligen fått sätta upp sina älskade julsaker och försöker nu stoppa in dammsugaren i städskåpet. Hon mosar in sladdar och slangar för hon är så trött och hon vill bara sätta sig och vila. Men det tycker inte dammsugarslangarna som våldsamt drar med sig skurhink och Ajaxflaskor ut på golvet i köket. 25-åringen gör en antydan om att man kanske borde rensa bort lite tomma flaskor eller så, eller kanske ställa det i nån sorts ordning men sen tystnar han och tycker äääh skit samma.
24-åringen bara morrar åt honom.
21:00 är allt frid och fröjd, allt utom diskbänken är kliniskt rent. Två sambos som inte brukar sköta sitt hem har klarat det ganska bra den här gången och kan pusta ut fram till påsk, då de förmodligen kommer städa nästa gång.
Äpple kanelstänger nejlikor ljus glitter på ett silvrigt fat i vardagsrummet. Luktar ljuvlig jul.
Åh, vad jag är pysslig numera. Och äppelljus var det också.
Jag har uppfunnit nougatkola, det har jag glömt säga va? Mjuk mjuk mjuk i munnen är den. Snarare fudge än kola. Jag kanske gjorde fel, men hittade inget recept på hela nätet.
De är i kylen nu och ska inte bli uppätna.
75% av årets julklappar kommer från Clas Ohlson. Det är rätt hemskt.
Sex and the city-maraton i natt.
I ett av avsnitten blir Samantha och Carrie utjagade(på ett ganska fjolligt sätt) av ett gäng arga förortsbrudar från en krog och Samantha säger nåt i stil med:
- Klart man är rädd för en kvinna som kan vara arg...i en tubtop!
Bara en kvinna(och möjligen en transa, eller en mycket klädintresserad man) vem ju vilka problem det kan vara att få en tubtop att sitta uppe.
Samantha menar alltså att det är snudd på omöjligt att försöka skälla ut nån medan man hela tiden måste hala upp den förbaskade topen. Att kvinnor normalt är väldigt upptagna av sitt utseende och sina kläder och om nåt felar med dessa saker är vi oförmögna att kommunicera våra känslor.
Är det det som kallas kvinnohumor? Att skratta åt ett skämt som är byggt kring en underförstådd fördom om oss själva?
En fördom om kvinnor som läses in med hjälp av nåt som bara kvinnor(och vissa män), som vet nåt om mode, känner till.
Jo, jag smilade också, det ska erkännas.
Allt om mat; här är jag, när kan jag börja?
Jag har i dag tillverkat ett omslag som skulle kunna bli en framtida exteriör till Sveriges största mat- och vintidning. Uppgiften var att göra ett nytt nummer och kopiera layouten/stilen så exakt som möjligt.
Det enda jag inte riktigt har fått till är loggan, som är i ett lite tjockare typsnitt i originalet, dvs. den riktiga tidningen. Tyvärr finns inte just det snittet på min primitiva dator. Möjligen kan man förtjocka bokstäverna på nåt annat sätt men jag har ännu inte listat ut hur. Och ja, jag har försökt med bold.
Såklart är det små saker på omslaget som är fel, som inte mitt oprofessionella öga ser, men tittar man hastigt på det skulle man faktiskt kunna missta det för framsidan på en verklig tidning.
I morgon ska jag uppfinna en egen tidning med omslag, är det tänkt. Efter det en uppgift till, och en till och en till. Det finns inga stora chanser att jag ska hinna klart allt tills på fredag, som det var tänkt i första läget.
Inte heller finns det några stora möjligheter att jag ska hinna arbeta med c-uppsatsen innan jag tar jullov. Med andra ord måste jag släpa med mig böcker och cd-romer för att sitta i julstöket hemma på Väschöttaschlätten nästa vecka. Om nu lillebror låter mig få komma i närheten av nån dator, vill säga.
Okej, jag kanske inte är den som man, som man, ska va och jag kanske inte är den du helst av allt vill ha. Men jag är nog lite grand, en sån som du gillar ibland och jag erkänner att jag kan tänka mig det ibland…
Om jag var Virtanen skulle jag utnämna inledningen till När hela världen står utanför med Jumper till dagens 90-talsnördpopinledning. Eller, för den delen, om jag var vem som helst som ägnar sig åt dagens låt-utnämningar.
När hela vääärlden står utanför...
Väldigt mycket sommaren…97? Vet att jag gick runt i en grön hall och lyssnade på den nån sommar där omkring i alla fall.
Tänk vilken musikkoll man hade på den tiden.
Natten till lördagen sprang jag i loftgångar med tidningar. Loftgångshusen på Brynäs är allmänt enformiga och det känns som om de aldrig ska ta slut när man kutar där. Upp med hissen, rakt fram, lådorna till höger pust pust, ner i trapphuset, dörren till höger, pust pust, rakt fram, lådorna till vänster…
Alla husen är uppbyggda likadant och dörren till trapphusen är alltid till höger. Trodde jag.
Nånstans på Styrmansgatan, eller Femte tvärgatan eller var i helvetet jag nu var, hade jag kommit in i en ganska trivsam disträtakt. Huvudet befann sig hemma i sängen, bland Systemets glögghyllor, insyltat könskvoteringsdebatter i DN eller egentligen var som helst, utom i en loftgång på Brynäs.
Jag skulle ner i trapphuset, försökte öppna dörren på höger sida som vanligt. Jag tryckte ner handtaget och – dörren gick inte upp! Okej, det är väl en sån där trög en, tänkte jag och återvände till loftgången med hela min uppmärksamhet. Började rycka. Började slita. Till slut stod jag och bankade på dörren med knät, sådär som man ibland måste göra med besvärliga dörrar.
Sen såg jag. I mitten av dörren: ett brevinkast, ett namn. En persons dörrskylt. Jag stod och försökte göra inbrott hos Nisse Nilsson!*
Snabbt snabbt, ta sig ut genom dörren till trappuppgången som visade sig ligga rakt fram(såklart). Tyst tyst, springa ner. Hoppas hoppas hoppas han inte hörde nåt, hoppas han inte märker mig! Men vad fasen, jag är ju tidningsbud, klart han inte misstänker mig för såna skumma saker.
Fortsätta dela ut tidningar en trappa ner. Sen se att det är en tidning över. Noggrant titta genom budboken. Och vem står inskriven där; sista dörren på tredje våningen, om inte?
Ja. Nilsson Nils – en GD.
Smyga smyga upp för trapporna igen. Ner med tidningen i inkastet, fort! Smyga smyga tillbaka och aldrig vilja återvända till huset.
*Nisse Nilsson heter egentligen nåt annat.
I dag uppe vid åtta och trodde jag skulle se Luciamorgon på TV.
Men nej! Luciamorgon i SVT2 sändes klockan 06.30(Repris 16.20 men då är det väl för fasen inte morgon?) och det existerar visst inte nåt som heter Sveriges Lucia längre?
Jag känner mig som en pensionär som inte riktigt hänger med i svängarna.
Hå hå ja ja ungdomarna nu för tiden vet visst inte hur man firar lucia en lucia ska ju ha RIKTIGA ljus i håret hör ni det riktiga ljus ska det vara och stjärngossarna ska ha strut och vad är det för julsånger dom spelar på radio nu för tiden det finns ju ingen MELODI i dom jag vill höra Stilla Natt…
Bäst att gå och kontrollera dosetten nu så att jag inte har glömt ta nån av medicinerna.
Om man har lite över av pepparkakskryddorna kan man göra eget julte.
Såhär: en påse svart eller rött te, kokande vatten, en nypa stötta nejlikor, en nypa kardemumma, en nypa kanel. Gott med en sked honung och torkade äppelbitar. Att låta glöggkryddor dra ihop med lite löste funkar också. Smakar som glögg fast teigare och med mindre socker.
På födelsedagen vaknar jag med extrem mensvärk. Sån som gör att man måste krypa ihop i fosterställning och hålla om knäna för att inte börja skrika.
På födelsedagen vaknar jag upp alldeles för sent med vetskapen om att jag somnade helt fel tid i går och att dygnet fortfarande är åt helvete.
På födelsedagen vaknar jag upp och tänker det här är sista veckan innan jag tar jullov och jag har hundra uppgifter att göra hundra ärenden att uträtta. Dessutom måste jag städa och tvätta.
På födelsedagen vaknar jag upp och undrar vad jag ska börja med. Sen kommer den familjära känslan av att framtiden verkligen är otydlig, hur ska jag hinna vad ska hända hur ska jag nånsin kunna få ett jobb och vad ska jag leva av hjälp!
När jag vaknar på födelsedagen är det mycket som inte känns rätt.
Men solen skiner i alla fall.
Min adventsljusstake med dekorationer från skogen.
...och jag har fått en stor, härlig tekopp i förskottspresent. Notera blommönstret! Stooora koppar är en av de få saker jag har önskat mig till födelsedagen, och jag hoppas på fler.
Födelsedagskoppen med mysiga blommor. Bra till nyponte.
Sömn mellan de rätta klockslagen är en omöjlighet dessa dagar.
Vid tio ligger jag i sängen, hör Henrik stå i badrummet och spola med kranen, han verkar blaska där inne i evigheter medan jag glider. Jag är nånstans mellan nobelfesten och mediakorridoren på högskolan och jag känner det trygga i att nästan drömma och samtidigt svagt kunna höra en annan människas ljud.
Plötsligt släcks lampan och puss, god natt. Ett huvud på kudden intill mig och klockan är 22:35. Båda trötta med ben som värker och sömn, vad skulle man inte göra för lite sömn nu? En hel natt i lugn och ro bredvid varandra. Utan min oro fram tills klockan ringer, utan hans ryckiga sömn och undermedvetna undran var är hon hur mår hon när kommer hon tillbaka?
När jag landar i sängen på morgonen efter tidningarna känns huvudet otroligt rent. Det finns inte längre några såna tankar, såna som skaver och stör. Det trötta har tagit över då och det är på nåt sätt enklare att bara skjuta bort allt, veta att nu får jag slappna av, nu har jag gjort mitt arbete för den här gången. Jag sover aldrig så bra som då.
Jag var nära att vinna! Alltså jag säger det en gång till – jag var nära att vinna! I biljard. Förstå detta! Vart är den här världen på väg egentligen? Den kryllar av paradoxala händelser. Det är en snöfri december i Gävle(hur vanligt är det?), i Sätra, Bomhus och på Söder står det en snubbe och skjuter på folks bilar sådär för skojs skull( okej, sjukt snarare än oväntat), och nu detta att jag nästan vinner en biljardomgång. Man kan faktiskt börja tro att jag inte är helt kass på alla sporter.
Det fann mycket god vegomat på Interpool i går förresten; grönsaksspett med aubergine, squash, champinjoner, tre sorters paprika och lök, som serverades tillsammans med en stor tallrik potatisgratäng och salsa. Den som trodde att man inte kunde bli mätt på ”bara” grönsaker hade definitivt fel.
Har nyss fått hjälp av min assistent här hemma att göra pepparkaksdeg. Min huvuduppgift var att läsa på receptlappen hur mycket det skulle vara i. Så nu ligger det en halvstor ljusbrun klump och vilar i kylen. 150 pepparkakor ska det bli! Och det var ändå bara halva receptet.
I kväll har vi partid inplanerad. Jag och Henrik ska äta på Interpool och förfira min födelsedag, som är på måndag. Sen ska vi spela biljard, jag ska förlora och bli sur och slänga pinnen kön i golvet. Efter det ska vi gå hem och dricka glögg.
I natt ska jag kuta runt i tråkiga loftgångar och i häftiga gröna huset där det spökar. Tjo!
Jag har varit hos optikern. Jag har kisat och blinkat och rabblat bokstäver och nu står det skrivet i luften med tomtebloss: jag behöver nya glasögon.
Det är på grund av sånt här som jag skyr att besöka optikern ungefär lika mycket som jag skyr att besöka farbror och tant tandläkaren.
Det är för att man plötsligt blir varse saker som man länge gått och smusslat undan längst bak i medvetandet; tandstenar, suddiga fläckar i synfältet, irritationer över att man inte kan läsa menyn från långt håll när man står inne på pizzerian och ska beställa. Sånt som man vet att man egentligen borde göra nåt åt, men helst inte just nu.
Man vet ju vad det kommer kosta. Man har inte råd med eländet.
Eller så har man inte råd just nu för man har ungar att försörja/en jävla teleräkning att betala/en bil att lämna på reparation/etc. Eller, så hör man till kategorin som tänker ääääh jag kan nog vänta lite. För tillfället behöver jag ett gäng nya skivor/roliga böcker/den där weekenden i London mycket mer.
En del brukar skylla på hur surt det är att det ska kosta så mycket bara för att man ska kunna se ordentligt eller bara för att slippa tandvärk.
När det gäller tandläkaren slipper man inte alltid ens nån tandvärk, man kanske kommer dit och betalar sin hundralappar bara för att få veta att man inte hade några hål. Likt förbaskat ska man betala, trots att det enda man får för pengarna är förmanande kommentarer om att man borde använda tandtråd oftare. Ja, och så det där om att man har fina tänder då.
För min del har tiden bara gått. En dag ska jag göra synundersökning för körkortstillstånd och då vet jag. Jag sitter och försöker tyda vad det står på en tavla och jag läser P N S T V A B, eller vänta…S!, och jag vet innan han ens har hunnit säga det att jag behöver nya brillor.
Inte för att jag använder dem jag har särskilt ofta, men att råka panga in i en trögflytande pensionärs-Volvo när jag ska övningsköra känns inte som ett alternativ. För det är vad som med största sannolikhet kommer hända.
Det är dags att punga ut med de där tråkpengarna som jag intalade mig att jag inte hade just nu. Dags att bli nyttig och göra det här på ett vuxet sätt, så jag slipper kisa med ögonen var jag än går.
Förhoppningvis får jag ut mer av det än en ynka utläggning om tandhygien.
Nån bakar pepparkakor i min trappuppgång. Åtminstone skulle man kunna tro det, för det luktar ända ut. Mer troligt är att nån bakar i sitt kök.
Själv ska jag till Classe och köpa pepparkaksformar i dag och senare göra deg efter mormor Majas hemliga recept. Här har jag förresten skrivit om vilka bakningstalanger min mormor hade.
Pistagekolorna i går blev extremt lyckade. Tyvärr råkade flera av dem slinka hoppa tvinga sig in i min mun och sen vidare ner genom strupen till magen.
Därför har jag nu ställts inför ett tämligen omöjligt uppdrag: att i morgon ställa mig och baka pepparkakor, utan att en enda gång smaka på degen eller kakorna. Går det?
Sockerkvoten för den här veckan är ju fylld nu.
Min försökskanin kommer hem i dag så det blir han som får smaka, prova, mumsa i sig tills han får ont i magen. Allt för att jag ska undvika socker.
Snart ska jag skriva nåt mer seriöst här igen, jag lovar. Åtminstone nåt som inte handlar om bakning.
Den här sötiskissen tycker msn att man ska stoppa in i sin mobil. Är det inte ett fotomomtage så verkar det inte helt omöjligt att den lilla sötnosen faktiskt har gått med på det där.
Minns tydligt vår katt Frippe som vi hade hemma när jag var mindre, och hur vi klädde ut honom till påskkärring i sjalett, utan att han protesterade. Det hände också att man stoppade ner den stackars kissen i dockvagnen och körde runt.
Varje jul var det röd rosett i nacken, i bästa Pelle Svanslös-stil, som gällde.
Som barn tycker man såklart att såna där grejer är väldigt roliga, och en del av det görs i all välmening - Kissen måste ju tycka det är kul å va julfin!? Man tänker inte riktigt på att det möjligen är mindre uppskattat av ens husdjur. Den där rosetten kan förstås tyckas vara ett gränsfall; så jobbigt kunde det väl ändå inte vara med ett litet snöre runt halsen? Men det slutade alltid med att det röda bandet låg dumpat under granen redan vid lunchtid på julafton.
Tillbaka till nu. Jag tänkte tipsa om att stekta äppelskivor med honung och kanel och kardemumma är väldigt gott i yoghurt. Mycket juligt! Jag har inspirerats av Sylvia Plath i Övervintring, där hon vid ett tillfälle står och steker äpplen till sina barn. Det verkar av nån anledning så sextiotaligt hemtrevligt att göra det. Mindre trevligt verkar det å andra sidan att ex-Ted, i samma scen, sitter vid köksbordet och inte gör särskilt mycket nytta.
Jag funderar förresten på att göra egna äppelchips. Det borde inte vara helt svårt. Bara torka skivor i ugnen med kanel och så är det klart, ungefär.
Nu ska jag rita av en adventsljusstake i Illustrator. Senare senare, kanske baka pistagekola.
Ingen snö! Inget ljus i decemberkvällen, bara regnsvart. Och snart ska jag cykla ut i det. Ska dra i väg på middag hos Sara om några sekunder. Sånt är bra, när man vanligen saknar middagssällskap tre kvällar i veckan.
Jag börjar tröttna på att läsa distankurs och göra allt hemifrån. Jag får ingen luft i lungorna, inga ord indunkade i ögonen. Jag ser inga männskor.
Visst, om jag fick en massa frilansjobb på deltid skulle det säkert funka för mig att jobba hemifrån ett par dagar i veckan, eller tre. Men inte alla.
Tidningstjänst har ringt och vill att jag ska jobba på två distrikt på söndagar. Jag har sagt nej två gånger nu. Jag vill inte jobba så länge och sova bort ännu mer av söndagarna. Vill.Inte. Vill inte ha mer mörka dagar.
Läppar är sällan
riktigt röda
säger jag
när du lindar in
alla sår
i plast
Vi är sällan
riktigt riktiga
säger du då jag
saknar det riktiga
säger du
Jag frågar
vad menar du men
då silar kylan redan
in från balkongen
Baka baka glutenfria saffransbullar med fyllning för att kunna bjuda på sitt födelsedagskalas.
Misslyckad grej ett: det finns för lite saffran hemma.
Misslyckad grej två: det finns för lite glutenfri mjölmix hemma.
Misslyckad grej tre: titta i skåpet och se att ja, det finns ju majsmjöl här, det kan man ju ta, det är ju glutenfritt.
Misslyckad grej fyra: efter att ha kavlat ut degen, som ändå ser ganska gul ut och smakar helt ok, upptäcka att ojsan, det här majsmjölet är visst för gammalt!
Nu är bullarna på väg in i ugnen i alla fall. Jag får väl testa en sen och se om jag evetuellt dör eller får diarré.
Kan jag gå med dig hem från bu-ussen? Kan du möta mig på bänken där vi delade föuursta folkölen? På free-dag kan-ske jag kan få biljetter till dan-seen, så I can shake you…
Och nya Håkansingeln(kommer ju den 18:e) är sådär härligt nostalgiromantisk. Eller borde det kanske heta sextonårsromantisk? Folkölsromantisk?
Svengelsköversatt? Det tuffa är ju att han låter lite som en fjortonåring som har översatt en av sina engelska idollåtar. Är det meningen, mån tro? Den är redan bättre och närmare huden än originalet i alla fall.
Det blev inga saffransbullar och ingen pepparkaksglass heller. Ingen av oss orkade till affären för att inhandla ingredienserna. Men, vi hade vit choklad hemma så ett gäng muffins med chokladbitar i ligger numera i frysen och fryser. Glutenfria är de också.
Och jag lyckades hålla mig från att provsmaka en enda. Det blir pluspoäng i antisockerdietsloggen. Min försökskanin som smakade gav muffinsarna ett fullt gudkänt betyg. G med plus i kanten, ganska nära VG, men minus för de lite för små chokladbitarna.
Receptet finns här
Nyckeln, nyckeln! Titta efter nyckel! Vända upp och ner på jackfickorna och känna i fodret eftersom det är hål i en av fickorna. Springa nästan naken i trappuppgången mitt i natten och leta. Nästan få paniiiik. Tänka hela tiden att den ligger på nåt sånt där dumlogiskt ställe men att man inte riktigt hinner kolla mer nu.
Och i dag: här är den!
Inuti jackärmen. Helt osynlig och okännbar. Varför upptäckte vi inte det i går?
Jag har en sån snäll pojkvän. I dag ska vi hjälpas åt att baka saffransbullar och kanske pepparkaksglass och han har inte ens protesterat särskilt mycket. Trots att han på grund av min klantighet blev tvungen att avbryta sin skönhetssömn vid tretiden i natt och skjutsa mig runt Brynäs med tidningarna. Trots att han var tvungen att slita huden på sina vackra händer i trycksvärtebläddrande. Trots att han inte fick gå och lägga sig förrän sex i morse och därmed missade ett biljardspel med polarna.
Vad min klantighet bestod i? En styck borttappad cykelnyckel som inte återfinns nånstans i lägenheten, fastän två personer satt in alla sina bästa letarresurser. Nästan i alla fall.
Pepparkaksglassen fick jag inspiration till hos Annah, som hade ätit sån på restaurang.
Så jag har googlat fram olika recept som ska testas. Jag slänger ut det bästa här, när testerna är utförda.
Och bocken har brunnit, det har väl ingen missat nu?
Vissa av mina vänner misstänker att jag har utfört dådet och tyvärr har jag inget dugligt alibi. Mitt enda sällskap i går vid nio var en inte allt för stor bit kantarellasagne.
Idolfinal i kväll! Till den ska jag bunkra upp med nåt gott, frågan är bara vad? Min antisocker-och-snabba-kolhydrater-diet erbjuder inte så mycket roligt. Man tröttnar rätt fort på nötter, rostade bönor och grovt knäckebröd. Kroppen kräver Smörpopcorn, Lantchips och Toblerone. Skriker att jag måste sätta mig på cykeln med trasig sadel och trampa till ICA Willys Konsum Prix. Nu, på en gång!
Måste uppfinna nåt nytt nyttigt snart. Kanske auberginechips vore nåt? Det låter rätt gott i alla fall.
Jag väcktes upp till gråmörkret av kyrkklockor i dag. Det hör förståss inte till ovanligheterna i den här stadsdelen, men i dag verkade de donga ungefär varje halvtimme. Jag misstänker begravning, dop, eller bara allmänt uppror från kyrkklockornas sida.
Övrigt: gör ett stiliserat porträtt av mig själv i stördoprogrammet Illustrator. Eller, det är en ganska kul uppgift egentligen. Även om jag ser ut som en hålögd clown på skärmen för tillfället.
Medan jag sov förändrades ljuset därute. Gatorna började allt mer likna vintern 2002. Vintern som var på ett annat ställe, i en annan säng och med andra lukter från en annan huvudkudde. En otydlig vinter i mitt minne.
Medan jag sov blev det den första december 2005. Dagen började nog, när jag kom hem efter tidningsrundan ringde en väckarklocka hos grannen.
Medan jag sov kanske solen gick upp och sen försvann, det blev snöblå himmel, men jag såg den inte. Dagen fortsatte nog, när jag vaknade var ljuset gråare, en pojkvän på ett jobb hade ätit lunch för flera timmar sen, hade hunnit både god morgon och tjena och vilket väder och har ni nå snö då och puss jag saknar dig i tanken.
Medan jag sov hann det hamna nya mail i min mailbox; Din beställning är mottagen, ny orderstatus Ditt paket är på väg till Dig och kommer att levereras snart, ha en riktigt glittrande vinter, släpp in julen i din mobil!, tävla på Sprays roligaste julsajt, vad är årets julklapp 2005?
Den första dagen i december 2005, och nya ord har hunnit skickas, nya uppmaningar budskap insikter har landat, tänkts och pratats medan jag sov.
När jag vaknar. Medan jag dricker nyponté och äter tre skivor knäckebröd med ost hinner klockan bli fyra, alla adventsstjärnor på gatan hinner tändas, och när jag sitter och ser gator och ljus som liknar vintern 2002 vet jag att jag missat allt. Den första december 2005 är en dag som redan har placerat sig i den otydliga delen av minnet. Ändå har den inte börjat än för mig.
