Och temperaturen har sjunkit...

...det är kanske "bara" 20 grader här just nu. Det känns kylslaget som i Norrbotten(minst!) och jag drog på mig en kofta förut. Obegripligt hur hur ens referensramar när det gäller temperatur kan ändra sig.

Vad mer? Jobblokalen har befläckats av fladdermöss. Eller fladdermus, rättare sagt. Svart och eländig hänger den och vilar i taket ovanför datorerna. Ibland öppnar den munnen och gäspar och visar ett rött gap fyllt med...eh...tänder. Alla, inklusive jag, tjuter högljutt när den bestämmer sig för att börja flaxa.

Helgen har annars mest gått i jobbandets tecken. Jag ägnade hela lördagen åt att fixa en powerpoint-presentation som sedan var avklarad på 10 minuter när vi väl presenterade den. Presentationen var en del av en workshop som vi höll i en närliggande by igår. För att vi skulle få el under workshopen drogs en 20 meter lång förlängningssladd från ett hus i andra änden av byn. Ibland är det fascinerande hur saker och ting funkar,trots allt.

Och dagens Maria...

Dagens nunna

Om smaker, män och kultur

(Obs! Inlagg utan prickar.)

Fredag i sangen med usb-tangetbordet. Och jag lyssnar pa reaggeton! Det ar helt stort, men sant. Langsamt, omarkbart blir saker som tidigare varit omojliga plotsligt mojliga. Plotsligt blir det osmakliga fullt acceptabelt.

Det ar det som hander efter ett par manader i en annan kultur. Man skaffar sig en helt ny smak. Man borjar gilla reaggeton, man ater bonor till frukost, man borjar sa smatt tycka att de smoriga mannen med bruna muskler ar fina. Det ar inte en kulturchock, det ar en kulturindoktrinering tror jag.

Det verkar dessutom som att män vill mig nat dessa dagar. Som em konspiration, som for att kolla hur mycket jag ga pa, for overallt hor jag dessa lena ord och smekande roster. Pa gatan, pa internet, pa klubbarna, nara och langt borta. Och sexististiskt eller inte: Nicaragua ar landet for kvinnor som fatt hora for fa komplimanger i sina liv. De olika varianterna for att tala om hur vacker man ar har inga granser.

Och naturligtvis. Det finns dagar nar man vill peka finger och be alla gatans man dra at helvete. Liksom det finns dagar nar man bara stanger av, stracker pa ryggen och forsvinner inat. Likval finns det dagar nar man nanstans faktiskt suger at sig. Tanker: kanske stammer det att jag ar ovanligt snygg for tillfallet. Mi cielo mi amor, que bella estás. Ja kanske tror jag lite pa det just i dag. Men det ar inte mitt fel, det ar kulturens.

Ni far lara er leva utan prickarna...

..ett tag till eftersom jag inte stod ut langre utan gick och kopte mig ett usb-tangentbord. Och som vi alla vet ingar inte å,ä,ö i det spanska alfabetet. Det fiffiga ar dock att dessa bokstaver funkar pa det ordinarie tangentbordet. Sa nar jag vill anstranga mig riktigt mycket kanske jag kommer trycka in lite bokstaver med prickar. Vilket formodligen inte kommer ske sa ofta. Pa det nya tangentbordet funkar daremot k,c och r som inte funkar pa det andra. Komplicerat det dar, men det ska nog ga.

En torsdag mitt i veckan

Datorfanskapet funkar fortfarande inte. I gar for och flangde jag over halva stan for att fa hjalp, men utan nagra goda datorresultat. Istallet blev jag tjenis med snubben i datoraffaren, fick ett gratis antivirusprogram och nagra sneda leenden nar spraket inte rackte till for att forklara mina forehavanden.

I gar var det "una feria" har ocksa. Det ar alltid "una feria" har. Fest med andra ord. Kaffefest, majsfest, sjalvstandighetsfest, you name it. Utan forvarning forlorade jag en hel arbetsdag och utan forvarning skulle det plotsligt firas helgon och marcheras med marior pa alla stans gator.
Pa eftermiddagen blev jag kommenderad att ga pa ett borgerligt brollop, och dagen forlopte fint med fotograferande, klanningar, hetta och lena ord fran vackra man. Vintern ar fortfarande underligt ovanlig.

Mierda II

Fan. Lagom till att jag ska borja skriva ett langt reportage visar det sig att tangentbordet till min svenska dator har blivit fuktskadat och vagrar fungera korrekt. Och garantin ligger hemma i Sverige.

Sadan maximal otur.

Insikter

Det kanns bra att tanka att livet ar storre an bloggen pa nat satt. Och att livet ar storre an staden M och alla sma forvecklingar som finns har.

Och jag har haft min forsta riktiga magsjuka. Jag ar inte ododlig. Jag ar normal. Aven om sjukan kom ut i en helt annan ande an den gor pa alla andra svenskar har. Knappt!

Efter en vecka

Jag blir lite ledsen i mellangardet nar jag tanker pa er dar hemma i hosten. Forestaller mig att det ar friskt och klart. Att man fryser om kinderna och koper med sig massar av te hem nar man gar over torget i Gavle.

Det graa blanka torget i Gavle, det saknas mig lite. Sarskilt saknar jag ensamheten dar, och friheten.

Jag ar hemkommen efter nastan en vecka av moten med min landgrupp. Min klass och de sma nastan osynliga relationerna i den, som blir allt mer patagliga for varje stund som gar. Vi har planerat var infoarbete. Det vi ska agna oss at nar vi kommer till Sverige. Jag far lite ont magen av att tanka pa det ocksa. For det ar sa mycket, sa intensivt. Det finns inte mycket tomma utrymmen i schemat dar jag kan skriva, eller promenera planlost med horlurar.

Jag kommer pa mig sjalv med att langta till senare. Nar jag ar fri fran det har aventyret som jag atagit mig. Nar jag ar min egen igen och dar jag slipper att alltid visa framfotterna varje sekund av mitt arbetsliv. Jag tanker mig att sjalvstandigt arbete med mycket text. Dar jag har ansvar for min del och dar manniskor respekterar det jag kan.

Jag tanker mig en lagenhet, svag sno och tunnelbaneperronger, formodligen i Stockholm. Tanker mig utrymme och egentid. Indiepop och glada kvallar och klar luft. Applen och bocker och ekologisk mat. Karlar utan kladd i haret. Tysta tagvagnar dar man kan trycka nasan mot fonsterrutan och andas en liten immig platt. Det ar sa jag tanker mig det...

Och ljuset gick sin väg

Strömmen försvann och gatorna blev alldeles svarta för en stund. Barnen fortsatte skrika, sparka sina bollar nerför backen.

Jag inser att det finns alldeles för mycket jag borde berätta för er. Om den här staden, människorna, de små, små rörelserna mellan varje plats och puls.
Som mannen som häromdagen sa mig att han kunde se på mitt ansikte att jag hade ett stort hjärta. Som det lilla italienska hålet i gränden där den som har råd äter sin söndagslunch. Som kvinnan med brödet och det högsta skrattet som får sina mediciner betalda av olika rika vänner varje månad.

Som allt som ligger under och gror. Som finns i blickar och undertoner jag ser och lyssnar till varje dag. Allt det kräver mer utrymme än vad jag ger det just nu.

Men under tiden växer nåt i min hjärna. Medan jag är där ute och förtjusar mig i folk jag inte borde, medan jag står på kontoret och kopierar, eller drömmer mig bort från möten. Det växer under tiden, och kanske syns nån gång ett resultat. Några ord, liksom nödvändiga.

Mierda

Jag är mer vankelmodig än någonsin.
Jag har kommit till en punkt i livet(som vanligt) där jag inte vet om jag ska agera eller ej.

Ja eller nej?

El horno

Obs! Mitt rum är som en ugn just nu. Det steker och flämtar och torkar ut munnarna. Och här sitter jag framför den stekheta datorn och försöker andas, långt borta från era höstiga 10 plusgrader eller vad ni nu har där hemma.

Men misströsta inte. September är trots allt fantastiskt i Sverige, ljusare ochfärggladare än på många andra ställen, glöm inte det.

Livet komplicerade sig ytterligare igår. Jag blev bortsvept och ivägförd på dansgalej där de latinska männen flockades. Och trots att jag inte druckit nåt starkare än cola trycker det över pannbenet idag. Huden är het. Ögonen kniper.

Mitt i det böljande

Fredagen sänker sig mellan bergen. Jag känner ett underligt lugn inför livet, mitt i allt kaos som är det jag lever just nu. Människor, tunna och absorberande som löv, korsade scheman, planering i in minsta detalj. Höga skratt, sjukdomar, timmar på gatan, bland frukterna och alla hundratals gravida tonåringar.

Det krävdes fyra månader och några kindkyssar för att få mig att känna detta. Att just nu vill jag inte vara nån annanstans än här. Äntligen är vi på rätt väg. Staden har fått färg, vi planerar ett reportage om ett av de viktigaste ämnena, solen går upp snabbt, drömmar går i uppfyllelse.

Medan detta pågår tar jag mig uppför grusbacken där jag möter killen som säljer tortillas och gubben med Jackass-t-shirten som studerar vinrankorna som växer på hans vägg. Promenerar längs huvudgatan i min stadsdel, förbi alla som öppnar sig, stannar upp, kramar varandras händer och hälsar. Trampar på där ett tag i morgonen, snubblar och möter en man som får mig att le.
Ibland är livet som bäst när det är i rörelse.

Den som gapar efter mycket

Tidigare klagade vi(jag och min praktikpartner) alltid över att vi inte fick göra nåt på organisationen. Att vi inte fick nåt ansvar. Som genom en viftning med en trollstav ändrade det sig. Efter semestern började människor plötsligt be att vi skulle göra grejer. Aktiviteterna hopade sig och september månad blev den mest fullklottrade månaden hittills i almanackan. Tiden fram tills vi ska åka hem igen ser inte ut att bli mycket friare.
Vi har följande att göra:

*Färdigställa en presentation till antivåldskampanjen
*Genomföra ca 1 veckas möten med våra landkamrater
*Gå på en marsch i Managua
*Vara med på antivåldskampanjen och hjälpa till vid ett antal workshops
*Planera tre stycken workshops som ska hållas i en by utanför stan
*Genomföra de tre workshopsen, söndagseftermiddagar efter två
*Planer för innehåll till ny hemsida, vara med och bygga upp den
*Skriva ett reportage på minst 8000 tecken
*Läsa tidningar, kopiera, ordna och arkivera tidningsartiklar
*Göra en analys om rapporteringen kring kvinnovåldet i pressen
*Skriva rapporter och utvärderingar
*Planera möten för nicaraguaner som ska åka till Sverige
*Hålla svensk- och engelsklektioner
*Säkert nåt mer

Vi har tre månader och tre veckor på oss. Varken mer eller mindre. Jag hade dessutom tänkt ha ett liv vid sidan om...

Husödlan!

Livet är en komplikation

Live från min svenska dator i det nicaraguanska rummet. Nu ska det bli andra bullar.
Kvällen är fin och fuktig efter regn. 22-23 grader och en orkan som heter Gustav sägs vara på väg mot Atlantkusten.

Annars vet jag inte var jag ska börja. Livet ter sig plötsligt intensivt, intensivt på ett sätt jag inte själv kan rå över. Helgernas kindkyssande fortsätter. Solen står högt varje morgon och på eftermiddagarna öser regnet och lämnar oss svala medan kvällen som vanligt är het, rytmisk.

Jag hade nästan en romans. Rättare sagt, jag promenerade hem en lördag kväll med nån som jag från början aldrig för mitt liv kunde tänka mig en romans med. Med tiden hände nåt, jag vet inte vad, en dag låg en ändring i luften, osynlig men ändå kännbar. Sen lät jag honom gå med mig hem, en kväll när musiken tonade ut i bakgrunden och allt snurrade av blyga blickar och nyfikna frågor.

Och det var väl nånstans där problemen började. Att gå hem med nån är inte bara att gå hem med nån när hela världen ser det och hela halva stan nästa dag tror att vi tänker inleda en relation. Detta händer i ett land där killar inte har tjejkompisar och där kvinnor med kondomer i handväskan ses som syndiga. Det händer på en organisation där luften är spänd, på en plats där alla redan har barn med alla, i en stad som just nu är liten, så liten.

Jag blev helt enkelt varnad för att involvera mig i den här mannen, med hänsyn till andra människor och till organisationen. Och jag vill inte bråka, inte skapa konflikter i nåt jag inte kommer vara kvar och städa upp i. Men nånstans är det svårt att lämna det. Det som en gång förbjudits brukar nästan alltid bli än mer lockande. Kvällarna är lömska.