Livet är en komplikation

Live från min svenska dator i det nicaraguanska rummet. Nu ska det bli andra bullar.
Kvällen är fin och fuktig efter regn. 22-23 grader och en orkan som heter Gustav sägs vara på väg mot Atlantkusten.

Annars vet jag inte var jag ska börja. Livet ter sig plötsligt intensivt, intensivt på ett sätt jag inte själv kan rå över. Helgernas kindkyssande fortsätter. Solen står högt varje morgon och på eftermiddagarna öser regnet och lämnar oss svala medan kvällen som vanligt är het, rytmisk.

Jag hade nästan en romans. Rättare sagt, jag promenerade hem en lördag kväll med nån som jag från början aldrig för mitt liv kunde tänka mig en romans med. Med tiden hände nåt, jag vet inte vad, en dag låg en ändring i luften, osynlig men ändå kännbar. Sen lät jag honom gå med mig hem, en kväll när musiken tonade ut i bakgrunden och allt snurrade av blyga blickar och nyfikna frågor.

Och det var väl nånstans där problemen började. Att gå hem med nån är inte bara att gå hem med nån när hela världen ser det och hela halva stan nästa dag tror att vi tänker inleda en relation. Detta händer i ett land där killar inte har tjejkompisar och där kvinnor med kondomer i handväskan ses som syndiga. Det händer på en organisation där luften är spänd, på en plats där alla redan har barn med alla, i en stad som just nu är liten, så liten.

Jag blev helt enkelt varnad för att involvera mig i den här mannen, med hänsyn till andra människor och till organisationen. Och jag vill inte bråka, inte skapa konflikter i nåt jag inte kommer vara kvar och städa upp i. Men nånstans är det svårt att lämna det. Det som en gång förbjudits brukar nästan alltid bli än mer lockande. Kvällarna är lömska.