Onsdag och rädslan

Och när du kommer hem på eftermiddagen är det till en tom lägenhet, en lägenhet som skriker av hans frånvaro.

Hur du lägger dig att sova bland täckena han sovit under. Kudden han haft sitt huvud på. Hur du (och det här är mycket fånigt) inte kan sluta lukta efter hans lukt bland alla sängkläderna och hur det framkallar en längtan som är ett avgrundsdjupt hål . Ni sågs samma dag, men plötsligt är du säker på att ni aldrig mer kommer ses.

Hur du säger till honom att ja, du är rädd för det här. Att det ska gå åt helvete, eller kanske ännu mer att det inte ska gå åt nåt håll alls. Att han säger att han förstår. Att han känner igen. Att ni kommer överrens om att det är det bästa att säga det.

Att du tänker att du kommer säga det hundra miljarder gånger.

Jag är rädd.  

Fler scener

Plötsligt har scenerna blivit många, så många att ni inte kan skilja dem från varandra. Du minns inte längre vilken dag det var du såg hans glasögon ligga på golvet vid sängen och han minns inte heller och därför måste ni, båda närsynta, söka genom lägenheten som halvblinda mullvadar. Ni hittar dem inte och ni är nära att ge upp när du plötsligt ser dem. De ligger ju där precis vid datorn! Och både tycker det är fantastiskt roligt, förstås.

Men tiden har flutit ihop och det känns som ni tillbringat veckor bara där i lägenheten med sammetsfåtöljen och alla sakerna. Fönsterbrädan belamrad av saker, gamla böcker, lp-skivor, stenar, instrument…ja, det är som att komma till en skattkammare varje gång.

Och varje gång tänker du att det kommer bli den sista.

För så nervös är du. Så rädd är du. Så svårt har du att tänka dig att de här ska komma att bli på riktigt, fast du hemskt gärna vill. Fast du nånstans vet att det är annorlunda nu.

Eller är det?

Man vet ju aldrig. Man vet ju verkligen aldrig. Det går bara att hoppas.

Och när du hoppas tänker du dig en sommar, för längre än så vågar du inte tänka. Du tänker dig svett över staden och dammet som fastnar i den fuktiga svetten och i porerna och du tänker dig att du går i dammet efter jobbet till hans antikvariat och därinne är det mörkt och svalt men när du öppnar dörren flyger dammet i ett rökigt moln in från gatan. Du tänker dig att ni hånglar bland bokhyllorna. Du tänker dig en klippa vid sjön och att ni äter nåt, kanske pizza. Du tänker dig att ni kanske stannar tills det blir mörkt men ändå inte kallt och att ni kanske badar sen. Du tänker dig att ni ligger där dagen efter också och läser i tystnad medan fjärilarna rör vid era kroppar och båtarna låter i fjärran borta vid Essingebron.

Du tänker dig så mycket.    

Scener en kväll i maj

Det första är en scen där jordgubbar ligger som ett slagfält över hela köksbordet. Eller nej.

Det första är en scen när du blir skrämd. Hur du ser dig själv utifrån innan, liksom förutspår hela situationen men sen ändå inte kan hindra dig – när han dyker upp bakom dig skriker du till. Och sen kan du inte sluta skratta. Du skrattar in på sushistället och när du ska bestämma mat rinner tårar i ögonvrån och när ni går in på ica skrattar du fortfarande lågt hela tiden. För det är sån du är och för att i samma ögonblick ni ses släpper nervositeten.

Sen då. Ni äter middag vid hans överbelamrade köksbord. Han är nervös och tycker det känns märkligt, han tar för sig av vinet, börjar leka med ätpinnarna och när du frågar vad han gör säger han jag gör ett mönster, bara.

Sen är det en scen när du står i kokvrån och tittar ut över söderortsindustrin där utanför och tittar på hans märkliga bilder på kylskåpet och du tänker ska vi röra vid varandra, ska vi? Så när han kommer rör du lätt vid hans arm och då förstår han att det är ok för då kysser han dig, ni kysser varandra i dörröppningen och sen är det som att allt lättar lite.

Sen kommer scenen i soffan. Ni dricker vin ur hans antika vinglas, han har plockat fram en hög med gamla brev som han har hittat i böcker från jobbet och det är nyårshälsningar från Britt-Inger i Sundsvall och gamla inköpslistor och vykort och ni fnissar åt dem och kanske kysser ni varandra här med?

Det är grumligare sen. Det är en scen i sängen(röda lakan) när tunnelbanan susar förbi och du rycker till, det är en till scen i sängen lite senare när ni ligger och bläddrar i en diktsamling av Johan Jönsson och sen är det en till när han precis vänder sig mot dig och
inte vill sova.

Sen är det efter midnatt och ni sitter i soffan igen och dricker vin och pratar om…ja, vad pratar ni om? Nu har solen gått ner och ibland hörs tunnelbanans sus blandat med fåglarna därute.

Och det är en scen på morgonen igen när han står naken och äter jordgubbar, när jordgubbarna ligger där blodigt mörka som ett slagfält över bordet och solen faller in på gitarren i fåtöljen.

Sen är du i kokvrån igen och spiller kaffesump på hans golv. Du hittar toapapper och torkar upp, du donar och fixar och kokar vatten till kaffet och märker att han kommer bakom dig fast han går igen. Ville inte skrämma dig säger han senare.

Och en scen till, när ni sitter i de två fåtöljerna mitt emot varandra och pratar om egentligen ingenting, men ni har tagit varandras händer och han säger att ni borde ses, snart. Och du säger jag vill bada badkar och han säger att det nog går att ordna.

Och sen går ni ut och trycker på hissknappen som två vanliga människor, som vem som helst egentligen, och går vidare till tunnelbanan som vem som helst och allt är märkligt surrealistiskt.

Sen åker du hem och dricker tranbärssaft och äter wienerbröd och där tar egentligen alla scenerna slut.