Onsdag och rädslan

Och när du kommer hem på eftermiddagen är det till en tom lägenhet, en lägenhet som skriker av hans frånvaro.

Hur du lägger dig att sova bland täckena han sovit under. Kudden han haft sitt huvud på. Hur du (och det här är mycket fånigt) inte kan sluta lukta efter hans lukt bland alla sängkläderna och hur det framkallar en längtan som är ett avgrundsdjupt hål . Ni sågs samma dag, men plötsligt är du säker på att ni aldrig mer kommer ses.

Hur du säger till honom att ja, du är rädd för det här. Att det ska gå åt helvete, eller kanske ännu mer att det inte ska gå åt nåt håll alls. Att han säger att han förstår. Att han känner igen. Att ni kommer överrens om att det är det bästa att säga det.

Att du tänker att du kommer säga det hundra miljarder gånger.

Jag är rädd.