Som när Jens L sjunger...

There's word on the street about her
A nasty rumor
You look up her name on the party last night
You'll find her with another lover
But there is no lover
She just don't want to
Be with you
Anymore

Den känslan finns kvar. Två månader senare. Fast annorlunda.

Biter i det hårda äpplet. Det är jobbigt att se sån gammal text igen, men nån gång ska det vara nödvändigt.

Det är en morgon helt utan karaktär. Jag skjuter undan och skjuter undan. Tänker att det åtminstone är bättre nu än för en vecka sen. Tänker på hans ansikte. Hans skratt i olika situationer, som om jag var det absolut roligaste han visste.

Tänker på det som inte blev. På min bild av honom före. Hur jag låg uppe hela nätter med honom i mitt huvud redan innan vi hade träffats. Redan då med rädslan runt huden.

Och jag gråter då och då för det finns inget annat att göra. Gråter över alla ögonblick, över dofterna rörelserna och orden. Och jag vet inte alls hur länge det ska kännas såhär eller om något någonsin kommer att ändras.  Jag vet bara att det måste bli bra, det måste det, och sen ska jag hala fram hjärtat igen ur sitt skyddshölje, det ska jag, och då kommer det att vara en helt annan tid.

Det gick en sommar...

Det gick en sommar. Ni åkte till Rom, till en stuga bland cypresser och odlingar, dit man behövde gå i mörkret längs en motorväg för att komma. Det var en fuktig värme, inte en torr som man hade kunnat tänka sig och varje natt smattrade regnet mot taket så som det gör i länder av det mer tropiska slaget och som det egentligen inte borde göra här. Regnet, som ett skval ner för kinderna, som om någon duschade mycket kraftigt och länge mitt i natten. Regnet blandade sig med hundar som skällde ikapp och motorvägens eviga rörelse längre bort. Om dagarna; solen. Solen, solen, solen. Sol på dina axlar, på dina armar, dina ben och din mage. Ansiktet som du gömde under stråhatten, ditt enda skydd mot detta öppna, eviga hot. Hot och samtidigt honung.

Eviga tågresor, promenader, monument, kolonner och kolosser. Kvällar i svalka, pizzor, pastor, glas vin, efterätter. Gnocchi med musslor!

Dessa nätter lade du dig lugnt, med en svag längtan i kroppen men ändå lugnt. Under en liten lampa en bok, huvud som ekade av samtal och intryck. Väggar och golv av plast. Du vaknade några gånger under natten av hundarna och regnet, men annars inget. Inget av oro.

 Han sa att du saknades i Stockholm. Följde dig på avstånd. Du var lugn.

 

Du kom hem, ni möttes, ni kysstes. Du tänkte att nu, nu är det nog lugnt.

Sen nästa kväll vid klipporna. När ni satt och pratade om just ingenting och han på något vis verkade försvinna från dig. Inte märkbart mycket. Bara så att du kände att något förändrats i luften. Hur han drog upp benen och satt händerna kring sina egna knäskålar i stället för att röra vid dig. Det var där och då som du borde ha förstått.

Och så tog det slut

Helvete.

Nya perspektiv

Ni ligger i skymningsljuset där i soffan. Utanför lägger sig kvällen mer och mer, kajor rasslar, kvällen tar sats, sluter sig och sluter sig. Rummet blir gråare och gråare. Han har sitt huvud i ditt knä och ni är tysta. Du vågar knappt andas och du stryker honom försiktigt över håret, över huden. Ibland tittar han upp på dig, sen blundar han.

 Är det nu? Nu som det tar slut?

Han reser sig och du vänder ditt huvud mot hans arm. Vågar inte titta upp för då kommer kanske gråten.

 Försvinn inte från mig säger du.

Han säger: jag ska försöka.

Och du hoppas.

Röst

Och ibland får du höra hans röst genom hörlurarna när du sitter på bussen och då blir du lätt generad. Tänk om nån ser dig, tänk om nån hör dig. Tänk om han skulle komma här och komma på dig som den lilla flicka du faktiskt är, beundrande och lyssnande på honom.

Men sen tänker du att äsch. Vafan. Så du skickar honom ett meddelande och skriver det:

det är så fint att höra din röst

Och det är det. Varje dag kan du ha hans röst när dig, genom hörlurarna och ända in i hjärtat och när du tänker på det blir du glad, stolt och lugn. Och du tänker att det finns en framtid i det här, ändå.

Tisdag, juni

Sen har det gått en månad, ja nästan två - och det har ännu inte gått åt helvete. Fast du håller andan varje dag förstås. Fast du tror att du nog ska gå sönder när det här tar slut.

Ni har haft olika stunder. Det har varit en vår som gått över i kylig sommar. Du har gått vägen förbi tunnelbanan till hans lägenhet massor av gånger, gått förbi änderna där i gräset, känt syrenerna knoppas och blomma och gått förbi dem och tänkt att nu är de snart förbi.

Ni har suttit tysta i en soffa och känt en spänning. Ja, ni har haft olika stunder, både oroliga och mindre oroliga. Du har snubblat över hans tröskel och tappat en sko och skrattat så du börjat gråta och sen gråtit lite på riktigt. Ni har gått längs vattnet igen. Ni har gått upp på en klippa och han har hållit dig i handen och ni har suttit där som nån sorts par. Ni har skrattat och tramsat i oändlighet.

 Det har pågått och fortgått. Men du undrar fortfarande hur länge det ska.

Onsdag och rädslan

Och när du kommer hem på eftermiddagen är det till en tom lägenhet, en lägenhet som skriker av hans frånvaro.

Hur du lägger dig att sova bland täckena han sovit under. Kudden han haft sitt huvud på. Hur du (och det här är mycket fånigt) inte kan sluta lukta efter hans lukt bland alla sängkläderna och hur det framkallar en längtan som är ett avgrundsdjupt hål . Ni sågs samma dag, men plötsligt är du säker på att ni aldrig mer kommer ses.

Hur du säger till honom att ja, du är rädd för det här. Att det ska gå åt helvete, eller kanske ännu mer att det inte ska gå åt nåt håll alls. Att han säger att han förstår. Att han känner igen. Att ni kommer överrens om att det är det bästa att säga det.

Att du tänker att du kommer säga det hundra miljarder gånger.

Jag är rädd.  

Fler scener

Plötsligt har scenerna blivit många, så många att ni inte kan skilja dem från varandra. Du minns inte längre vilken dag det var du såg hans glasögon ligga på golvet vid sängen och han minns inte heller och därför måste ni, båda närsynta, söka genom lägenheten som halvblinda mullvadar. Ni hittar dem inte och ni är nära att ge upp när du plötsligt ser dem. De ligger ju där precis vid datorn! Och både tycker det är fantastiskt roligt, förstås.

Men tiden har flutit ihop och det känns som ni tillbringat veckor bara där i lägenheten med sammetsfåtöljen och alla sakerna. Fönsterbrädan belamrad av saker, gamla böcker, lp-skivor, stenar, instrument…ja, det är som att komma till en skattkammare varje gång.

Och varje gång tänker du att det kommer bli den sista.

För så nervös är du. Så rädd är du. Så svårt har du att tänka dig att de här ska komma att bli på riktigt, fast du hemskt gärna vill. Fast du nånstans vet att det är annorlunda nu.

Eller är det?

Man vet ju aldrig. Man vet ju verkligen aldrig. Det går bara att hoppas.

Och när du hoppas tänker du dig en sommar, för längre än så vågar du inte tänka. Du tänker dig svett över staden och dammet som fastnar i den fuktiga svetten och i porerna och du tänker dig att du går i dammet efter jobbet till hans antikvariat och därinne är det mörkt och svalt men när du öppnar dörren flyger dammet i ett rökigt moln in från gatan. Du tänker dig att ni hånglar bland bokhyllorna. Du tänker dig en klippa vid sjön och att ni äter nåt, kanske pizza. Du tänker dig att ni kanske stannar tills det blir mörkt men ändå inte kallt och att ni kanske badar sen. Du tänker dig att ni ligger där dagen efter också och läser i tystnad medan fjärilarna rör vid era kroppar och båtarna låter i fjärran borta vid Essingebron.

Du tänker dig så mycket.    

Scener en kväll i maj

Det första är en scen där jordgubbar ligger som ett slagfält över hela köksbordet. Eller nej.

Det första är en scen när du blir skrämd. Hur du ser dig själv utifrån innan, liksom förutspår hela situationen men sen ändå inte kan hindra dig – när han dyker upp bakom dig skriker du till. Och sen kan du inte sluta skratta. Du skrattar in på sushistället och när du ska bestämma mat rinner tårar i ögonvrån och när ni går in på ica skrattar du fortfarande lågt hela tiden. För det är sån du är och för att i samma ögonblick ni ses släpper nervositeten.

Sen då. Ni äter middag vid hans överbelamrade köksbord. Han är nervös och tycker det känns märkligt, han tar för sig av vinet, börjar leka med ätpinnarna och när du frågar vad han gör säger han jag gör ett mönster, bara.

Sen är det en scen när du står i kokvrån och tittar ut över söderortsindustrin där utanför och tittar på hans märkliga bilder på kylskåpet och du tänker ska vi röra vid varandra, ska vi? Så när han kommer rör du lätt vid hans arm och då förstår han att det är ok för då kysser han dig, ni kysser varandra i dörröppningen och sen är det som att allt lättar lite.

Sen kommer scenen i soffan. Ni dricker vin ur hans antika vinglas, han har plockat fram en hög med gamla brev som han har hittat i böcker från jobbet och det är nyårshälsningar från Britt-Inger i Sundsvall och gamla inköpslistor och vykort och ni fnissar åt dem och kanske kysser ni varandra här med?

Det är grumligare sen. Det är en scen i sängen(röda lakan) när tunnelbanan susar förbi och du rycker till, det är en till scen i sängen lite senare när ni ligger och bläddrar i en diktsamling av Johan Jönsson och sen är det en till när han precis vänder sig mot dig och
inte vill sova.

Sen är det efter midnatt och ni sitter i soffan igen och dricker vin och pratar om…ja, vad pratar ni om? Nu har solen gått ner och ibland hörs tunnelbanans sus blandat med fåglarna därute.

Och det är en scen på morgonen igen när han står naken och äter jordgubbar, när jordgubbarna ligger där blodigt mörka som ett slagfält över bordet och solen faller in på gitarren i fåtöljen.

Sen är du i kokvrån igen och spiller kaffesump på hans golv. Du hittar toapapper och torkar upp, du donar och fixar och kokar vatten till kaffet och märker att han kommer bakom dig fast han går igen. Ville inte skrämma dig säger han senare.

Och en scen till, när ni sitter i de två fåtöljerna mitt emot varandra och pratar om egentligen ingenting, men ni har tagit varandras händer och han säger att ni borde ses, snart. Och du säger jag vill bada badkar och han säger att det nog går att ordna.

Och sen går ni ut och trycker på hissknappen som två vanliga människor, som vem som helst egentligen, och går vidare till tunnelbanan som vem som helst och allt är märkligt surrealistiskt.

Sen åker du hem och dricker tranbärssaft och äter wienerbröd och där tar egentligen alla scenerna slut.

Jag häller grädde över svartvinbärssorbeten och gör den ätbar. Den ligger på ett blommigt fat och genom köksfönstret fladdrar spetsgardinen in en ljudlig söndagseftermiddag precis i slutet av april.

Den här våren är oförsiktig med mig. Den här våren täpper, stänger alla gångar och slemhinnor, fyller ögonen med klåda men öppnar upp och gör mig känslomässigt mottaglig, beredd på vad som helst. Mina handlingar och ord förvånar mig nu. De bara händer.

Jag fotar körsbär och går genom Kungsträdgården, liksom tusen andra också fotar körsbär i Kungsträdgården. Men jag är hellre en som fotar körsbär som om vore det första gången jag såg dem än en som över huvud taget inte ser detsamma. Cynismen gör mig trött. Tröttheten gör mig trött.

Jag vaknar mitt i natten igen. Vaknar, river ur täcket ur påsklakanet och slänger iväg det till fotändan av sängen. Jag vaknar 02:30, 04:30 och 05:30. Jag är vaken medan solen går upp därute, jag ser den inte men känner förändringen i rummet. Jag lägger mig på sidan, låter hudens fukt möta den svala hårda luften. Tänker allt måste ha varit ett stort skämt. Tänker jag måste ha varit allra minst sinnesförvrängd. Förstörd av allt för många bleka eftermiddagars bitterhet, rädsla och kanske allra med en outsinlig övermäktig längtan. Tänker att det nästan aldrig går att förstå förälskelser i efterhand. Tänker de verkar mycket logiska då, för att snart övergå i sorg, sen kanske nostalgi, sen ilska och sen nästan förakt men sen. Sen återstår plötsligt inget och du vet inte riktigt hur du kom dit.

!

Om båda har en förkärlek för utropstecken, kan det betyda nåt då? Jag vaknar halv sex till fåglarna och tänker på vad allt betyder. Vrider och vänder mig i svett och blod. Hör en helikopter utanför, den tystnar aldrig. Fåglarna tystnar aldrig och jag somnar aldrig om. Vrider mig bara runt tills jag utmattad hamnar på mage, känner mina egna andetag mot min arm. Önskar mig en annan nacke att andas i.

Fältet

Stämningen

Jag skriver mest här när jag är deppig och fundersam, men ändå. ÄNDÅ.

Vad händer?

Det här händer. Att jag har varit extra lynnig några dagar händer. På natten ibland helt outhärdligt orolig fast jag inte borde. Fast jag har det rätt bra och för första gången nånsin ska få betald semester till sommaren. Fast jag har börjat cykla till tunnelbanan och ska dra ner på kaffet och snart är det lön och…

Ändå är det lite oroligt.

För några veckor sen fick jag ett andra refuseringsbrev på diktsamlingen. Det var annorlunda än det första. Mer positivt, uppmuntrande. De pekade på sånt de tyckte var bra och sånt de tyckte var mindre bra och sa att jag gärna fick försöka igen. Så det ska jag göra…

Men.

Det är en lite allmän orolighet kring det här med mina skrivprojekt. Lite allmän oro för det här med att träffa nån. Och för första gången sen jag började är jag lite jobbtrött. Alltså inte trött som i att jag vill sluta men trött som i att jag skulle behöva en paus som är längre än en helg.


*

Sitter med chefen i matsalen. Jag sitter sällan själv med min chef i matsalen. Inte så att jag ogillar min chef, tvärtom gillar jag henne. Det är bara det att vi sällan har så mycket att prata om. Förutom jobbet då.

Så vi pratar om jobbet.

Hon pratar om ett problem med mallarna och undrar om jag kan lösa det. Jag säger att jag är medveten om problemet, men att jag inte är helt säker på om jag kan fixa.

Hon säger nu äntligen ska vi få våra nya datorer. Jag säger ja, äntligen.

Och så pågår det.

Lite stelt. Lite smådålig stämning just nu. Inte mellan arbetskamraterna men när det gäller verksamheten. Några nya direktiv har kommit om utredning gällande det område min arbetsplats håller på med och längden vet man inte hur det kommer att påverka arbetet. Eller oss. Och jag har ju inte ens en fast anställning, men ändå.

Den känns, den lite dåliga stämningen.

Nån sorts vår, ibland

Jag fick min första refusering på diktsamlingen förra veckan. Också en milstolpe, tänker jag. På ett sätt väntat, för det händer alla. På ett annat sätt en besvikelse, naturligtvis. Men jag letar vidare. Väntar på svar från det andra stora förlaget, letar vidare efter små förlag, skriver vidare.

Är vid ett vägskäl nu. Ska skriva, men är osäker på vilken av idéerna jag ska fokusera på. Båda gäller texter som skrevs för första gången för flera år sen. Sen dess har de legat och funnits, jag har tänkt på dem ibland och jag gillar båda fortfarande. Jag tror det betyder, kanske inte att de för den sakens skull är fantastiskt bra, men att de ändå är värda något mer. Ett försök.

Men så detta att skriva roman. Det tar tid. Tar tid och är stort. Är det tid jag kommer klara av att ge mig just nu? När dagarna fortfarande mest består av mörker och slask och jag är trött redan klockan åtta? När jag vaknar 04:30 och hör tidningsbudet och inte kan somna om igen förrän 06:00 och sen absolut inte kan gå upp vid 06:45 när jag borde gå upp?

Hur ska jag få ordning på allt, tänker jag.

Jag har köpt en kalender. Skriver in jobbmötena i svart och fritidsmötena i rött. Skriver in recensionsdatum, fester och planerade skrivdagar. Skriver upp när människornas fyller år. Skriver upp när folk har sportlov och påsklov. Skriver upp saker jag borde göra, brev jag ska skicka och böcker jag ska läsa. Hoppas det ska leda nånstans.

Ni vet när dagarna bara går och man är liksom invirad i ett beigt filter, som på bilden nedan? När man mest bara går där och inte reagerar på nåt, liksom bara låter tiden gå för att man väntar och hoppas att det ska komma nåt annat snart? Eller framför allt att det ska komma en annan känsla snart.

Inte för att det är direkt dåligt, det som är, men för att man är avtrubbad. Mina dagar är inte dåliga, de är bara inte hejdundrande känslostormande just nu.

Jag tänker att det är ännu en morgon. Jag vet vilket väder det är(gyllene gryning vid Högdalen eller gråmulen gryning mot Hagsätra) redan innan jag dragit upp persiennen. Jag går upp, inte för att jag längtar efter att gå upp, utan för att jag lever med den där inneboende rösten som kallas arbetsmoral. Man måste förtjäna sitt liv, säger den, även om jag kan tänka mig ungefär hundra anledningar till att det är ett väldigt märkligt resonemang.

Så står jag på tunnelbanan. Som vanligt utan sittplats, och som vanligt irriterad på att människor lutar sig mot stolparna man ska hålla sig i. Står där och mår faktiskt lite illa av att alla verkar vilja tränga sig in just i den vagnen där jag är. Kommer på mig med att längta till jobbet. Där kommer det åtminstone vara lugnt, tänker jag.

Och jag får vara för mig själv nästan hela dagen på jobbet. Får sitta där och pilla med mina länkar och mallar och bokstäver. Ingen mer än jag är på hela kontoret för alla andra är på möte, men trots att ingen är där följer jag rutinerna. Och när jag som vanligt tar dagens tredje kopp kaffe exakt klockan 15 och snön vräker ner och jag sitter där själv och tittar ut på den, ja då är det ändå en ganska bra dag.

Två dagar, två bilder

Onsdag

Hej bloggen.

Nu ska jag skriva till dig. Det har gått så lång tid att jag inte vet var vi var sist, men ändå, nu är vi här.

Februari.
Jag smakar lite på det.

Vad gör jag då? Jag jobbar och dagarna är korta och när jag slutar jobbet promenerar jag lite längs Skeppsbron. Och jag tar några foton med frusna fingrar för att så att säga föreviga ögonblicken där i mörkret. Så att de ska bli längre än vad de egentligen är. Och få nån betydelse.

Sen åker jag hem. Är ofta pressad mot nån ruta i tåget av nån lång stor man och pressar ofta hörlurarna mot öronen för att stänga ute alla ljud. Sen lagar jag middag och matlådor och skriver lite på nån text och sen är jag trött, så trött. Sen är det fredag.

Ibland dricker jag vin i sängen, ibland på nån bar eller releasefest. Drömmer om energi och ljus och längre dagar, för mest är jag trött när jag gör de där grejerna.

Planen är egentligen att ha mer aktivitet, mer rutin. Planen ja.

Som igår. Igår började nån sorts aktivitet och rutin. Jag gick till stadsbibblan efter jobbet och satt i tidskriftsrummet och sen åt jag macka med S och efter det gick vi på kroki. Det var en märklig men bekant miljö och märkliga men på nåt sätt bekanta personer. Folkhögskola. Krokimodellen såg ut som han skådespelaren jag dejtade en gång.

Det gav energi. Jag log efteråt utan att veta varför. Jag tänker att de ska ge mig skrivinspiration och inspiration till liv. Ett nytt slags seende. Ja, jag tror en ny period började igår.

Ett träd

Ett meddelande

Jag lever och finns. Tänkte bara säga det.

Jag har chili på fingrarna och är väl lite tveksam till sakernas tillstånd.

Annars bra.

Jag ska skriva om mina mål för 2012 nån dag.