Plugga, jobba

Ok. Från och med imorgon börjar min skrivarkurs. Jag kommer alltså att vara student på deltid, även om jag egentligen inte räknar mig student eftersom jag söker arbete, har för avsikt att också arbeta, tänker på den kommande hösten som en tid då jag ska arbete. Bara att jag just nu inte vet hur eller med vad.

Men när min granne frågar säger jag att jag ska plugga. Och han bara:
”Kreativt skrivande? Jaha, så du ska bli författare?”
Och jag:
”Alltså, nja, njä, det är ju mest för min egen skull, för skojs skull.”
Och han tittar på mig, väldigt skeptisk.

För när människor frågar vill de ha enkla svar. De vill att man ska säga att man ”är” nånting eller ska ”bli” nånting. Inte att man gör nånting bara på skoj. Så jag passar på att säga:
”Fast jag har tänkt jobba också samtidigt”. Och min granne är ju även min hyresvärd så det lämpar sig inte riktigt att ge intrycket att man inte har nån stabil inkomst. Därav detta: att jag också ska jobba. Som gör honom lite lugnare och mindre frågande. Jag hade gärna låtit bli det där sista, men så ser nu inte världen ut, att det lämpar sig att göra det.

Kära dagbok,

Jag är avtrubbad och utmattad och tänker att nu får det baskemig vara nog. Jag spyr snart av tanken på att söka jobb, och önskar mig mest av allt en paus från det.

Jag har en grundläggande teoretisk utbildning, examen, jag har gjort praktik, jag har jobbat utomlands, har jobbat med kultur, jag är en god skribent och stilist, jag är kreativ, jag pratar flera språk, jag är serviceinriktad, jag kan lite webb och lite layout, jag har en blick för detaljer och för färg och form, jag har pluggat mänskliga rättigheter, jag har gott minne, jag är bra på att lära mig namn och resvägar och kartor, jag är analytisk och bra på att komma med rätt kommentar vid exakt rätt tillfälle, jag är trevlig och glad och pedagogisk när jag vill.

Trots detta blir jag gång på gång dissad efter jobbintervjuer. Man undrar ju, är det mig eller samhället det är fel på då?

Tidernas bästa kopp!

!

Sällan känner man väl sig så uppfriskad, förnyad och behagligt världsfrånvänd som en lördag i augusti när man går över Årstafältet och just har skaffat sig en eventuell ny älskare.

Fuck, blä, damn osv.

Ibland är det dära självförtroendet så sargat av allt jobbsökande att man inte ens längre vågar söka sånt som man faktiskt tycker verkar vettigt och intressant. Det är då man bara ta sig i den där kragen och säga: du kan! Du är föfan vuxen, kan andra detta så kan du. Basta!

Och eh. Blir alltid så nervös av att ha publicerat nåt av politisk karaktär här, trots att nästan ingen läser. Men ingen ska känna sig stött eller utpekad eller så. Alla är vänner osv(utom Sverigedemokraterna då).

Tårar i soffan - och lite smygpolitik

Jag gråter väldigt sällan numera. Eller, rättelse: jag gråter väldigt sällan över sånt jag tycker är jobbigt. Jag kan gråta över sånt jag tycker är vackert och fint, över bra konserter eller fina luciatåg, över människor som kämpar – det som gör mig stolt och varm och glad. Men det som gör mig ledsen; nej. Då biter jag ihop och är tyst. För jag hatar att vara en stackare numera. Till och med inför mig själv.

I alla fall. Idag hände det sig så att jag grät en skvätt i soffan. Jag grät, som vanligt, över allt jag kämpat för men aldrig fått, över allt som är alla andras, men inte mitt. Det där. Fast jobb, betald semester, lön, möjlighet att kunna köpa och unna sig saker, kunna resa om man vill. Tryggheten, kort sagt. Och friheten.

Men hela situationen utlöstes egentligen av ett enda faktum: det att det snart är val. Valet gör mig uppspelt, spänd, nyfiken, men också kanske framför allt orolig. Och det som oroar mig mest är inte – som man skulle kunna tro – politikerna och deras förmodat tomma löften och fläskiga utspel. Nej, det som faktiskt bekymrar mig är väljarna, de som ska rösta, och i den form deras röster yttrar sig på nätet.

(Här var det tänkt att jag skulle klippa in ett exemplifierande citat, men nu tappade jag bort det jag hade tänkt använda).

Det finns tydligen människor där ute som på fullaste allvar tror att vi knappt har några, eller åtminstone inte några större mängder, arbetslösa, i det här landet. Det verkar inte alls bekomma dem att det finns människor som lever helt utan, eller med väldigt liten social trygghet. Eller att det finns människor som tack vare de senaste fyra årens arbetsmarknadspolitik måste skrapa bland kvittona i plånboken för att klara månaden. Att akademiker, som jag själv, blir direkt straffade om vi inte får arbete när vi avslutat våra utbildningar, eftersom moderaterna har varit så vänliga att ta bort studerandevillkoret.

Okej. Det här var inte tänkt som ett tyck-synd-om-mig-inlägg. Jag klarar mig liksom, jag har haft sparpengar, jag har föräldrar som jag kan låna av, men alla har inte det. Och oberoende av vad statistiken visar, oavsett om det är hög- eller lågkonjunktur kommer det alltid att finnas arbetslöshet och människor som lever väldigt otryggt och har svårt att klara sig.

Vill vi inte ha ett land där människor känner sig trygga? Vill vi inte att den som råkar i arbetslöshet ska kunna känna sig trygg och veta att den klarar sig även under perioder när det är kämpigt? Jag har alltid tänkt att det är det som är det fina med Sverige; detta enkla i att vi vill skapa en trygghet för alla. Att det så länge har varit en av grundstenarna i (den vanlige) svenskens ideologi, oavsett om vi är politiskt insatta eller inte.

Nu är det uppenbarligen inte så längre. Och det skrämmer mig.


*

En annan sak. En vän till mig sa häromdagen: "Det är så svårt det här med valet, men en sak har jag i alla fall kommit fram till och det är att alla, utom kanske Sverigedemokraterna, på nåt sätt vill det som de tycker är Sveriges bästa. De har bara olika metoder för det."

Och ja. Så kan man också se det.

Tårar i skogen

Igår var det den magiska Håkan-dagen, har jag förstått. Dagen då ungefär alla stod i Slottsskogen och lipade. Ja alla utom jag alltså. Men lika bra är kanske det. Jag försöker närma mig de känslor som är förknippade med den där skivan, försöker skriva om det, tänka på det, men inser att vissa saker liksom är gömda i skymundan i hjärnan. (Och jag vet att jag inte alls är ensam om att känna såhär, att vi är hundratals tusentals som känner så mycket för den där skivan och att det naturligtvis inte kan bli nåt annat än tårar då).

I stället igår: den magiska Trädgården under bron för kanske sista gången i år. Fukt, dans, billig öl, fin musik, tågen som dundrade där över oss och ja. En liten sista gnutta magi, kanske.

Inte för att den här sommaren har innehållit lika mycket magi som förra, eller andra somrar. Inte samma spänningar, förväntningar, ansikten att kanske skymta, stunder av total levande förvirring och explosion, men ändå. Den har varit ok, den här sommaren. Jag har haft värre. Fanns säkert somrar när jag mest gick hemma och var olyckligt förälskad och bara längtade tills skolan skulle börja igen. Säkert somrar när hjärtan brast och allt bara gick sönder. Och det var ju värre såklart.

Dessutom. Augusti har fortfarande några veckor kvar – det ska vi inte glömma.

Kära dagbok,

Okej såhär: jag träffade han lammköttet. Som jag ju inte riktigt kan rå för att han är ett lammkött, för hur skulle jag kunna veta hur gammal han var när han kom fram?
Han kom bara fram, liksom. Och jag var inte ett dugg inställd på ragg, eller ligga eller whatsoever.

Så vi träffades häromdagen under en lagom kravlös fika. Och han är liksom ja: skådespelare. Härmed får han alltså heta skådespelarmannen. Ja, han är alltså en sån som går på provspelningar och blir uppringd av regissörer och vill liksom stå på scen. Det är lite ovanligt i min värld. Det är liksom helt nytt för mig. Musiker? Ja, några såna har jag ju haft, och en och annan konstnär och nån poet. Men skådis- nej.

Vi träffas och han är så…eh…stor? Ja, han är lång och gänglig vill jag minnas och han är klädd helt i svart(är inte skådisar alltid det?) och har svarta skor som ser ut att vara inköpta på nån loppis i typ Flen. Han är: vuxen på ett underligt sätt som jag inte förväntat mig. Så pratar vi om allt möjligt och jag tycker att jag säger konstiga saker hela tiden och ibland blir det tyst, men det är ju så det är. När man inte känner nån. Vi pratar om jobb och teater och festivaler. Och om Per Hagmans Vänner för livet. Ja, vi fastnar i detta ämne ett tag och det känns rätt skönt. Vi fastnar ett tag i det där och snart måste han gå för han jobbar på kvällar, måste ju försörja sig och det hela känns lagom. Träffas några timmar är bra.

Sen ska vi skiljas åt och han tycker vi ska ses igen och jag är verkligen helt nollställd. Okej, han vill ses igen, okej, det är väl bra? Så vi bestämmer att vi ska ses igen. Och han säger: jag kan typ jämt. Och det är ju bra, liksom.

Kvällen och syrsorna

Det här är min kvällslåt nu för tiden.

Mer onsdag

Okej. Jag gillar augusti. Idag gillar jag augusti, nu ikväll. För att: det är lugnt. Alla upptrissade förväntningar har liksom lagt sig. Detta upptrissade vad gör du ikväll vad gör du till helgen vad gör på semestern, med ditt liv, nu är det sommar! Nu hörs bara syrsorna. Det är mörkt, men varmt, som det borde. Jag har tagit ett glas vin eller två, för det är augusti och jag får. Jag har lite tända ljus här och var, har tagit ut en lampa till min skrivarhörna i köket och imorgon, imorgon ska jag tydligen på dejt med nåt slags lammkött. Det kan ju bli spännande, verkligen.

Och varje dag reser du förbi Skanstull.

De gula tegelväggarna, det är korta sekunder ni stannar och varje gång tänker du att han skulle kunna stå där. Tänker: nu är det ett år sen ni stod här men det är så utanför ditt kännande. Du känner det inte ens nu, du minns inte hans röst, vad han sa, vilka rörelser, nej inget. Det är som om det aldrig över huvud taget funnits. Ändå. Ändå skulle du kunna minnas det så fort ni sågs.

Men människor svämmar över. Du passerar Skanstulls och Medis flera gånger per dag, flera tusen gånger i veckan, ni stannar några korta sekunder och du ser ansikten, de rör sig där på perrongen liksom svävar, det kan vara hon från ditt jobb, han från den där klubben. En kille har olika skor, en man har en schäfer som sover bredvid honom på bänken, men stunden efter är de borta. Staden är stor. Men inte tillräckligt stor.

Det händer att du ser såna du känner. Du går på Götgatan och plötsligt är hon där. Den där läraren du alltid blev lite nervös av. Hon med så mycket glöd och kämparanda att du nästan gick sönder, hon som du tänkte du aldrig skulle orka vara som. Eller du möter nån från ditt nuvarande jobb, precis i ett hörn går ni in i varandra, precis som om det vore den naturligaste sak i världen, precis som ni bodde i …ja, Gävle?

Eller en dag möter du nån på Drottninggatan. Du vet genast vem det är, hennes namn, hennes perfekt formade ögonfransar: hon pratar i mobil men hon ser dig, hennes ögon känner igen dig. Hon säger till personen hon pratar med att hon måste lägga på. Och så kramar hon dig. Hon kramar dig, och du säger: eh, hej? Ni hälsar och hon frågar vad du gör och hon säger att ni kan ju fika nån dag men hon har bråttom nu. Och du säger ja. Ja det kan vi. Hon går och du måste skaka det av dig. Vet att ni inte kommer ses. Inte nu, inte denna sommar, kanske inte igen förrän till vintern eller senare än det. Kanske aldrig.

För du bor i en miljonstad och här försvinner vissa människor ner i jorden. Vissa möter du hela tiden, men andra är borta från jordens yta som om de aldrig ens existerat. Som han som du en gång sa adjö till vid Skanstull.

Och du vet det. Varje gång du kliver av vid Skanstull. Varje gång skulle han kunna stå där och vänta men du vet att han inte kommer göra det. Du går på hans gator, du träffar nån som bor nästan port i port, men du ser honom aldrig och du vet att det är så det kommer förbli.



*


Tills en dag. En kväll snarare. Du går i horder av människor, du har banat din väg fram, du är lite törstig, du kollar på folket, folket som står där med sina glas, sina skjortor, sina väskor och du tänker lite på hur allt är annorlunda. Tills det glimtar. Det är något där. Röda skäggstrån kanske, eller en profil, och du viftar snabbt förbi, du gör dig inte besväret att stanna, vill helst inte veta, bara låta det vara. Som det alltid, eller åtminstone under ett års tid, har varit. Men du låter inte bli. Och när du har satt dig igen, när vinet rör sig genom strupen och du är åter i din trygga soffa är allt ändå inte som förut. För händelser är små, tankar, aningar, är små, men ingenting och ännu mera ingenting går att ta tillbaka när det väl har kommit. Så du ser honom gå förbi. Ni ser honom gå förbi, och det är ju verkligen inget särkilt, han är verkligen ingen speciell alls, ser ut som alla andra gör här, men du tänker att det kanske var just det du gillade. Och du har ju undrat. Så han går förbi och han vänder blicken åt ditt håll bara tillräckligt mycket, precis så intränat som bara de skygga gör, du känner igen det, han gör det bara precis så mycket så att han hinner se. Men sedan låtsas som inte.

Och efter det ser du honom inte igen. På hela kvällen och kanske någonsin. Men du hade ju undrat och det är väl det de är - de där människorna som bara försvinner. En enda lång undran.

Kära dagbok,

Jag är slö nu jag vet. Alltså det är slöhetens vecka, eller månad, jag vet inte, men hela tiden lyckas jag känna det som om jag är hemkommen från längsta arbetsveckan och inte har sovit ordentligt på år och dag. Men det är inte sant.

Såhär fungerar det: jag är en trögstartad människa. Detta gäller det mesta från jobb, till att sätta sig och skriva, till att ta tag i diskberg, till sex, till att komma upp på morgonen. Dock – har jag väl börjat och kommit in i det jag gör fortsätter jag gärna av bara farten. Detta gäller de flesta av de uppräknade företeelserna men kanske mest skriva och sex…och jobb, delvis.

Såhär är läget nu: jag går omkring och är allmänt slö och dassig och tänker mig att jag ska göra dittan och dattan men i slutändan sitter jag ändå där med en kopp kaffe och fördjupar mig i nån debattartikel om Jan Björklund och burkan(eller annan valfri aktuell debatt) och tänker att sen, snart…

Såhär har läget varit: jag har haft en uttömmande vinter och vår. Jag har arbetet kanske mer än jag någonsin gjort tidigare på ett arbete där jag själv inte kunnat reglera takten eller tiderna. Jag har haft väldigt lite, eller väldigt oregelbunden fritid. Jag har hela tiden tänkt att snart, snart, ändras det och jag får tid till allt jag vill göra. Så bestämde jag mig för att jag behövde vila. Och gud jag mådde bra av vilan. Blekheten krympte och ringarna runt ögonen försvann och sen kom en liten solbränna på köpet. Jag hade så mycket ork och energi och sökte tusen nya jobb, gick på intervjuer, försökte, hoppades, anmälde mig till frivilliguppdrag, läste böcker och böcker tills jag till slut bara slutade orka även det. Det är som att hjärnan bara kan producera hopp och idéer fram till en viss punkt, sen behöver den semester från sitt ständiga självpeppande och det fick inte min hjärna.

Så nu. Nu är jag slapp och avtrubbad i hjärnan och huvudet trött som om det vore på väg ut ur ett långt vinteride. Och i smyg längtar jag lite efter hösten. Fast jag älskar sommaren. Och jag vet inte riktigt hur det kunde bli så.

Kära dagbok,


Ibland är det bästa att bara gå ut och känna luften. När man sitter där hemma i det lilla köket är det lätt att glömma det, att det går så lätt, bara göra det – gå ut i luften. Och jag menar inte att bara dra in lite syre, utan mer det att sätta sig på cykeln och trampa och känna vinden i håret över Årstafältet. Sen att stå en stund på perrongen med alla andra och vänta på tåget, stå där och känna sig delaktig i.

*

Jag såg Sergels torg, såg Strandvägen, vi promenerade, Djurgården och luftballongerna, Grönan och nån Martin Stenmark-konsert, båten, Slussen, tangon. Sen till sist Götgatan upp tills vi var hemma igen, vid hans ställe. Där stannade vi och tittade på hans kök som är i renovering och där det ska bli en liten balkong med två stora glasdörrar.

Och jag cyklade hem igen. Öppnade ögonen till lägenhetens grumliga ljus. Älskade de rosa väggarna, blommorna som hänger, tände ett par lampor och kröp upp i soffan. Då satt lite av luften kvar i mig.

Kära dagbok,

Plötsligt på söndagskvällen kom det en sån apångest. Alltså en sån där det bara suger till i bröstet, som en mindre hjärtinfarkt, och det suger sig kvar och man får lite mulen mage fast man inte är hungrig. Och det är inte vanlig söndags-jag-vill-krama-på-nån-ångest. Det är: gör jag fel? Borde jag egentligen vara med honom? Det finns ju inte så mycket dåligt, finns det? Han är ju egentligen ganska bra, ja bättre än de flesta?

Och så suger det i magen och över en kommer alla saker man kanske borde gjort på annat vis?...man kanske bara borde?...nä, eller ja.

Och man vet inte vad man ska göra så man läser en bok om någon annans kärleksliv i stället. Någon annans liv, någon annans ångest.