Laanna

Kära dagbok,

Okej såhär: jag träffade han lammköttet. Som jag ju inte riktigt kan rå för att han är ett lammkött, för hur skulle jag kunna veta hur gammal han var när han kom fram?
Han kom bara fram, liksom. Och jag var inte ett dugg inställd på ragg, eller ligga eller whatsoever.

Så vi träffades häromdagen under en lagom kravlös fika. Och han är liksom ja: skådespelare. Härmed får han alltså heta skådespelarmannen. Ja, han är alltså en sån som går på provspelningar och blir uppringd av regissörer och vill liksom stå på scen. Det är lite ovanligt i min värld. Det är liksom helt nytt för mig. Musiker? Ja, några såna har jag ju haft, och en och annan konstnär och nån poet. Men skådis- nej.

Vi träffas och han är så…eh…stor? Ja, han är lång och gänglig vill jag minnas och han är klädd helt i svart(är inte skådisar alltid det?) och har svarta skor som ser ut att vara inköpta på nån loppis i typ Flen. Han är: vuxen på ett underligt sätt som jag inte förväntat mig. Så pratar vi om allt möjligt och jag tycker att jag säger konstiga saker hela tiden och ibland blir det tyst, men det är ju så det är. När man inte känner nån. Vi pratar om jobb och teater och festivaler. Och om Per Hagmans Vänner för livet. Ja, vi fastnar i detta ämne ett tag och det känns rätt skönt. Vi fastnar ett tag i det där och snart måste han gå för han jobbar på kvällar, måste ju försörja sig och det hela känns lagom. Träffas några timmar är bra.

Sen ska vi skiljas åt och han tycker vi ska ses igen och jag är verkligen helt nollställd. Okej, han vill ses igen, okej, det är väl bra? Så vi bestämmer att vi ska ses igen. Och han säger: jag kan typ jämt. Och det är ju bra, liksom.