Tillbaka där vi en gång var

Jag är tillbaka i byn. Tillbaka, så att det ibland känns som jag inte varit borta alls. Vi har nog alltid varit här, vandrat på de snöiga vägarna i mörkret, förbi kiosken, det lilla gymet, ica…

Det är detsamma som förut. Dagarna börjar innan det ens finns nån sol, går i ett övertempo, överspeedat, de slutar aldrig. Det är planering, scheman, möten och middagar i oändlighet. Och ändå är vi bara på första veckan. Som sagt, det är samma som förut.

En sak är dock helt ny. Bostaden. Halva kursen har bytt kollektivhus. Vi bor numera i ett fantastisk litet trevligt vedeldad hus som jag misstänker är byggt i början av förra seklet. Det har höga fönster, vita träiga fönsterkarmar,knarriga golv och kakelugnar. Det är minst sagt bedårande! Och, bäst av allt: jag har fått ett eget rum i detta bedårande hus. Som jag behöver det. Eller naturligtsvis behöver vi alla det, men jag hade tur och drog rätt sticka när vi lottade.

Annars: planering för nicaraguanerna som kommer att flytta in här med oss nästa vecka.

Annars: vedeldning, middag med alla unga och alternativa, förhoppningar om en skön helg i huset och eventuellt en sväng in till stora staden Gävle.

Annars: lite tystnad från Latin lover 2, som numera nästan är mer som en latin pen pal. Det är numera mer än en månad sen vi var tillsammans. Mer än månad sen vi satt och höll handen på solig buss bland tobaksfälten. Ungefär en vecka sen han skrev. Det senaste ha sa var han var bakis och lite depp, att han ville att jag skulle söka utbildningar åt honom i Spanien och kanske här. Jag svarade att jag föredrog Spanien. Behörigt avstånd är nog bra i det här fallet, ja. Han är absolut bra, fortfarande, men jag vet inte riktigt vad jag tycker, fortfarande.

Här bor vi nu

Grådaskig lördag, del 2

Jag dricker vin och äter pizza med mina föräldrar och magen är som en enda fatty mozarellaboll. Jag har packat hela nedre botten av resväskan med pocketböcker för imorgon drar jag. Till den där byn, ni vet. Den där allt kretsar kring A) Folkhögskolan B) Karaokekvällarna på pizzerian. Den där det svävar en helikopter över älven om vårarna för att man måste ha ihjäl alla mygg och där man känner sig kraftigt instängd lite nu och då för att man måste göra allt efter schema. Den där det finns söta tanter på ica som vill göra smaskiga gratänger till onsdagen och där postkontoret är ihopbyggt med en second hand-butik.

Den byn.

Ska se en film snart också. Antingen Låt den rätte komma in eller Vicky Cristina Barcelona. Innan det:skriva på en grej som måste skrivas på. Kanske nåt bra.

Grådaskig lördag

Världslitteraturen och jag

Upptäckte precis Macondo.nu som är en guide till den moderna världslitteraturen. Bra sätt att snabbt få koll på vad som är nytt från Mellanöstern, Afrika, Asien och Latinamerika. Precis vad jag behöver nu i min jakt på latino-författare.

Onsdag

>Planen var en Johnny Depp-kavalkad, men nu blir det i stället Let the right one in för hela slanten. Helt lagligt såklart, hrm. Ryktet säger att filmen delvis har filmats i Råcksta centrum, men med halva centrum-skylten nedsläckt. Detta ska naturligtvis undersökas grundligt.

>Jag har fortfarande, såhär den 21 januari, jullov och är oförskämt ledig. Jag äter en miljard choclate chip cookies(julklapp), läser Göteborgs-posten halva förmiddagen och böcker halva nätterna, försöker skriva poesi, drömmer om Latinamerika och funderar på framtiden. Jag kommer att sakna det här jullovet nästa vecka, då börjar nämligen allvaret.

>Lukas Moodyson pratar om sin nya film i Göteborgs-postens kulturdel i dag i en röd, trevlig halsduk. Gael Garcia Bernal står bredvid och ser snygg ut. (Länk saknas tyvärr.)

>Enligt samma Göteborgs-post verkar det nu troligt att vi får en ny äktenskapslagstiftning till våren, som tillåter äktenskap för alla. Att KD håller på och trilskas och tjurar fortfarande känns ungefär lika skämmigt som att vi har ett främlingsfientligt parti som håller på att ta sig in i riksdagen. Vad ska vi säga till våra tio nicaraguaner som kommer hit i februari och vill veta mer om vår kultur? Si, Sverige är ett utvecklat land?

Där jag en gång bodde

Gävle by dusk.

Inte mycket hade förändrats sen jag flyttade. Samma is, samma å, samma träd som kantar den. Samma iskyla när händerna varit utan tumvantar för länge.

En helg norröver

Helgen förflyttade mig sju eller åtta månader tillbaka i tiden. Till ungefär april-maj, när jag fortfarande hade min röda lägenhet på sjätte tvärgatan, när flera av mina vänner bodde i Stockholm och hade schysta men kanske inte helt perfekta jobb och när jag gjorde vad som helst för att få till en förändring i livet.

Som att plötsligt tycka att jag skulle dra till Nicaragua. Som att; vad som helst men inte ett år till med springjobb och deprimerat arbetssökande.

Jag drog, jag levde och jag kom tillbaka. Och allt är egentligen detsamma, men ändå inte. En av mina vänners barn är mycket större än jag minns henne, hon är en hel människa nu med personlighet och benspring och far runt och ler och är fin. En annan vän har nyss brutit upp från ett långt förhållande, är för tillfället inneboende hos sina föräldrar, letar lägenhet och ska börja om på nytt.

Livet pågår även när jag är borta, fastän jag hade lite svårt att förstå de när jag såg dem. Ibland skickades min mentala medvetenhet tillbaka ännu längre än där vi var precis innan jag åkte. Till nånstans för 1-2 år sen. Punkter i livet som jag har uppfattat som konstanta. Såhär är det när jag är i Sverige, ungefär.

Vi spendera ungefär två dygn tillsammans, nånstans i ett minusgradigt inland. Det var vin och det var måltider, samtal, uppdateringar. Allt hann naturligtvis inte avhandlas. Jag försökte hitta en bra startpunkt för att berätta om mina senaste sju månader, men nån sån finns inte egentligen. Det finns praktiska saker, hur ser landet ut, hur varmt var det, men det jag upplevde på riktigt är mycket svårare, tar mycket längre tid än en gemensam vinhelg att förklara.

Pengar på vift i det blå

Jag fick ett mail från en vän i knipa. Hennes son har cancer, en sån där mångårig cancer som äter honom från insidan och bara pågår. Det kommer ta tid säger läkarna. Han måste vakta sitt immunförsvar, inte utsätta sig för andras virus, gå på provtagning efter provtagning, strålbehandling efter strålbehandling. Ibland vill han inte mer. Orkar inte ett till läkarbeksök, vill bara blunda ett tag och låtsas att allt är bra. Han är trots allt ung.

En av anledningarna till att den här killens cancer tar sån tid att bota är att han bor i Nicaragua. Ett land som saknar resurser för att kunna ta hand om sina cancersjuka på bästa sätt. Ett land där statlig sjukvård i teorin är gratis numera, men där i praktiken bara de rika har råd med medicin och rätt vård.

Så, min vän som är i knipa behövde pengar till ännu en provtagning. Kunde jag möjligtvis bidra? Kanske kände jag fler som hade några slantar över?

I Sverige är jag inte rik. Det vore också en lögn att säga att alla svenskar alltid har en hundralapp eller två att avvara, men jag råkade ha det nu. Tillsammans med ett gäng andra samlade jag ihop ungefär 200 dollar. Pengar som inte skulle täcka hela min väns sjukhuskostnad, men en del. Jag bestämde mig för att skicka pengarna via internet, gjorde ett välvilligt försök, men av olika anledningar kunde inte transaktionen genomföras. Åkte in till stan, satte in samma summa kontakt via ett ombud, och så långt verkade ju allt bra, om det nu inte vore för att de där pengarna som jag försökt för över via internet redan hade dragits.

Pengar har alltså försvunnit från kontot utan att en transaktion genomförts - mottagaren har inte fått pengarna. Enligt min bank är detta” reserverade” pengar som man har försökt överföra till utlandet utan att det lyckats. De har inte kommit fram dit de skulle, men de finns inte heller på mitt konto. Allra troligast är dock att jag kommer frå tillbaka pengarna nästa vecka, menar banken. Till dess kommer pengarna ligga och skvalpa nånstans i internetbankernas svarta hål, utan ägare, utan destination.

Och jag tänker: sån tur att jag bor i ett land där jag för tillfället har råd att ha 200 dollar svävande nånstans i fria rymden. Jag kunde faktiskt ha behövt de där pengarna. Nu.

Möjliga städer som jag tänker lite på att bo i

Utan inbördes ordning:

Stockholm
Barcelona
Madrid
New York
London
Uppsala
Rom
Göteborg
Staden M
Malmö
Dublin
Cuzco

Random januari, typ vilken som helst

När vi tågar in i det som har kallats för den mest depressionsframkallande av månader, finns plötsligt inget kvar. Finns inte rött glitter och jul, inte hångel på vitsandiga stränder där solen lägger sig som en röd slöja i bakgrunden, inte mod och oövervinnlighet. Det är borta och utbytt, för livet måste liksom ha sina mellanrum. Det kan inte vara enbart livlust och impulsiva infall, det förvandlas alltid till januari, bönor på burk och vind rakt in i benmärgen.

I mitt januari finns en räcka av dagar när allting är farligt nära att landa där jag var innan. Före jag kastade mig ut och åkte de tusentals milen, satte mig ensam på bussar mot evinnerligheten, befann mig med främlingar i en taxi i kokande Managua, eller stod och höjde banderoller mot himlen i antivåldsdemonstrationer.

Jag kan knappt fatta hur bra jag hade det. Hur mycket jag levde.

Det är obegripligt hur man kan fyllas med en sån oräddhet så fort man är långt hemifrån. En sån känsla av saker kommer lösa sig, en förmåga att skölja av sig varje litet utfört misstag och genast gå vidare. Känna: det som händer där hemma i Sverige går alltid att bemästra. Det är ju trots allt bara Sverige.

Att ta med sig den känslan hem, och bära omkring på den genom finanskriser, massvarsel och framför allt, januarimörker, det är lättare sagt än gjort. Where to start liksom?

Blandat

Latin lover 2 hör av sig. Han har tänkt på mig, han tänker på mina ljud jag gör, på min gudomliga(!) doft och min vackra kropp. Och han ser mig i varje utländskt ansikte han passerar på gatan där långt bort där han är, han slutar inte tänka på mig.

Och så vidare. Jag vet inte vad jag ska tänka och tro. Förutom att jag som vanligt inte vill såra nån. Men det ska sägas: att när jag anstränger mig som mest för att inte såra slutar det alltid med att jag blir sårad själv. Alltså – jag gör inget.

Och jag förälskar mig i Bachatamusiken. Varje låt upprör min värld och hjärtat vrider sig, magen bränner och hjärnan förstår inte. Jag är tusentals mil från den plats/de platser som är ursprunget till de här känslorna, men de färgar ändå varje vaken sekund jag andas.

Övrigt:

>folk raggar på mig på fejjan.

>Misstänker att jag sett för mycket tankad tv med LA-engelska, för jag när jag tänker ingår fuck i ungefär varannan mening.

>Jag har tänkt en massa på Kuba. I dag läste jag om Kubas mest kända bloggare och att hon inte fick blogga från sitt land och jag har tänkt att det nog suger att vara kuban ganska ofta. Ändå tänker jag att det vore rätt fint att åka dit.

>Ja. Och så dricker jag vin.

Det evigt återkommande

Jag har små livkriser medan allt dundrar på längre bort. Jag har små livskriser och vet inte vilka val som finns kvar för mig att göra, vad som finns för mig att specialisera mig på, för mina kunskaper och intressen ligger nånstans på ytan och är spridda över hela jordklotet, känns det som just nu. Jag har mina livskriser, och under tiden dundrar saker på, på faktiskt ganska nära håll. Trots att jag håller mig inomhus märker jag det.

Det går att stänga ute ett krig ganska länge, men bara till en viss gräns. Bara tills man kommer till det där ögonblicket när man möter en blick. Vid det tillfället är man inte längre oberörd.

Det kan vara närsomhelst. Kanske när man slött ögnar igenom updates på Facebook; man ser en rad som nån har skrivit, som leder till en länk, som leder till en artikel som till slut ger dig den där blicken. Perspektivbytet. Det kan vara pojken utan armar, kvinnan med söndertrasat ansikte, vad som helst. Ditt blod är inte längre ditt eget, ditt blod är nån annans, och nån annans är ditt. Och du ser saker med pojkens ögon, du är så nära honom du kan vara och du tror dig veta precis hur kan känner det nu.

Och det är bra, tänker jag. Att identifiera sig är kanske det enda sättet att verkligen engagera sig i andra människors liv.

Jag tror inte att kriget i Gaza har hittat in under min hud ännu. Men jag har hela tiden en känsla av jag borde. Nånting piskar mig att försöka veta mer, talar om att jag borde engera mig, agera. I stället för att sitta här och livkrisa. Men sen kommer den eviga frågan: hur?

Jag vet inte, som vanligt. Det enda jag kan göra är anstränga mig för att förstå. Och göra det som människor gör bäst: försöka identifiera mig.

Jag började med Bodil...

Tog med mig Bodil i badet till och med. Bodil är så lättsam och har en sån vuxen, kanske lite lätt tantig, humor som jag gillar. Och som jag gillar att jag gillar.

Jag är ren och skrubbad, har filade fötter och luktar mango över hela kroppen och håret är vått och solen skiner fast det är onsdag och jag producerar saker, i långsam takt.

Tonerna i januari

Jag frågar mig varför det ska vara så svårt att bara börja. Att ösa ur det. Bara skriva ut orden från början till slut i stället för att kväll efter kväll vakna med bilder lika tydliga som om det vore för en minut sen.

Jag frågar mig varför jag alltid hakar upp mig.

Jag går runt och går omvägar kring datorn, kring skrivdokumentet, jag fixar med bilder, känner hur det skär i bröstet och jag tittar på dimman över vattnet, på färger, sneda hyddor och hustak, palmer som vajar och sluttningen rakt ner i en krater jag känner varje detalj numera och jag förstår verkligen ingenting.

Sen går jag ut igen i frosten där vita korn lyser silvrigt på varje bergsfläck. Och lyssnar på musik lika malplacerad som solglasögon en novembernatt. Vill inte släppa taget. Vill släppa taget. Måste bara förbereda mig lite till.

Jens eller Bodil?

I min mammas bokhylla har jag hittat ett gäng mer eller mindre intressanta pockets som jag hade tänkt plöja igenom inom det närmaste. Efter noggrann genomgång och flitigt övervägande har jag kommit fram till att jag ska börja med nån av dessa:

Bodil Malmsten - Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

Jens Lapidus - Snabba cash

Den första är av karaktären borde ha läst för längesen och den andra är mer borde ha läst under senaste året men har tyvärr varit upptagen av annat-typen.

Ack, livets svåra val! Var börja?

Sweden, january 2009

Genomgång av garderob, igen. Och jag undrar vad som hände, var kommer alla de här latino-grejerna ifrån? Det är blommigt och silkigt,färgglatt,tajt och urringat och not so much Sverige i januari 2009. För vad har man på sig i det här sparsmakade,minimalistiska minus 20-gradigt kalla landet? Jag vet inte. Tänkte ha nåt rött, spetsigt och kanske…eh, kjol?

Nå, jag har redan kapitulerat och införskaffat en svart täckjacka(eftersom vi bor i landet där färgglada täckjackor förmodligen förbjöds nån gång i slutet av 80-talet). Försökte väga upp med en färgglad halsduk, men det hela känns ändå en aning småtrist och tråkigt och…och… liksom...hur långt är det till sommaren nu igen?

Annars spenderar jag mina dagar med att andas,andas och ta hand om mig själv. Det är här mitt andningshål, ett mellanrum där jag har tid, ibland för mycket tid, att fundera på fortsättningen av det här 2009-året. Och naturligtvis att nöta och nöta, spola tillbaka och gå igenom scenerna, landskapen, ansiktena – ja alla de sju månaderna i det där andra landet långt borta.´

Sen på kvällarna,de tidiga nätterna. Då kommer det bilder, ljud och repliker, miljontals repliker från en bestämd helg nån gång alledes i början av december. Då min världs rördes om en aning. Och därför låter sig spolas fram i mitt huvud om och om och om igen. Hur många gånger kan man egentligen tänka samma tankar utan att hjärnan blir alldeles trött på dem?

Tänker att jag måste få ut, bearbeta och släppa. Skriva, med andra ord. Det finns inget annat att göra i ett sånt här läge. Men det enklaste är ibland det svåraste.

Note to self:

Te quiero mucho betyder INTE "jag älskar dig mycket", på samma sätt som i en svensk kontext.

Inte. Inte.

Jaha. Glad lördag då!

I dag syntes solen

Och jag dokumenterade. Kanske dröjer det länge till nästa gång. Frosten frös på gräset och fingrarna och jag gick, det var ungefär tusen andra som också gick runt på skogsstigarna och ville bli av med grädden, och jag fortsatte gå.

Resten av dagen bestod av envetet frossande i gräddiga gratänger, sås, glass, chips och mer gratäng ända in i evinnerligheten. En liten tupplur under eftermiddagen; sen tv-seriefrossande på datorn och prova gamla glänningar-frossa framför garderoben. Det är nämligen ett faktum att jag numera är en mindre flicka. Inte för att jag var särskilt stor innan, men vågen visar att jag mot alla odds – vitt bröd, oljig mat och coca cola – har gått ner i vikt under Nicaperioden. Således är mina kläder för stora. Åtminstone en del. Andra sitter bättre än innan, faktiskt nästan perfekt. Kanske nåt att hålla fast vid en sån här dag som går i gräddfrossandets tecken.

Nyårsafton blev för övrigt lugn. Alla idéer om att lämna huset för det offentliga sfären avstyrdes, jag drack för första gången i livet alkoholfritt vin och somnade vid tvåtiden, i tjock pyjamas och under dubbla täcken.