Förlåt, jag kommer snart igen.

Förlåt. Det var bara det.

Ibland när jag skriver saker i den här bloggen tänker jag på hur instängt, bortskämt, navelskådande det kan vara. Men jag tänker också att om det gör nåt för nån, om nån lyssnar, om så bara en enda lyssnar och känner igen sig och funderar, eller inte funderar, kanske bara släcker ner och går direkt vidare, men minns nåt som den läst här långt senare, så räcker det.

Det var det.

Det är blöt snö ute.

December

När jag tänker på om den här hösten och vintern varit nåt bra. När jag tänker på det, så vet jag inte. Sånt vet man först efteråt.

Idag stod vi i en varm hall hos det lilla bokförlaget, vi hade kommit in från stormen, mötet med hallen och glöggdoften var bedövande, vi till och med hörde människor prata om doften och vad den gör, om doftsinnet. Idag stod vi alltså där och plötsligt var det människor från vad som kändes som ett annat universum. Människor vi träffat på bokmässan.

Och jag har så svårt att förstå att det där var i år, bara några månader sen. Känslan från bokmässan. Att den hör ihop med mig och mitt liv. Hur jag var helt bortdomnad, förkyld, överarbetad, trött men ändå så varm i kroppen. Hade den där känslan av framtid i bakhuvudet. Känslan av liv, att saker händer.

En vecka senare satt jag på ett tunnelbanetåg och höll på och spricka. Låg i en säng och hjärtat höll på och spricka för att allt var så stort och så ljust och det fanns så mycket framtid och när jag satt på det där tåget skulle vi ju träffas och jag visste att det skulle hända och det hände men sen hände det inte mer.

Har så svårt att förstå att den känslan hör ihop med mig och mitt liv också.

Men nu är det december och jag vet inte vad jag har att förvänta mig. Det är december och meningen att allt ska sammanfattas. Men jag kan inte.