Svampsoppa

Chokladfudgen blev fel! För mjuk. Jag brukar inte misslyckas så brutalt med recept, men i morse upptäckte jag att det faktiskt var ett mayor misstag jag gjort. Jag hade glömt hälften av chokladen.

Men jag gjorde egen svampsoppa också, som blev mer lyckad:

1 burk kantareller från ICA
1 gäng hackade champinjoner
1 klick smör(riktigt smör, ej margarin)
1 bit purjolök, hackad
5 dl vatten
1 buljongtärning
2 dl mellangrädde
hackad persilja
salt o peppar

Man hackar svampen och fräser vattnet ur den, sen lägger man i smör och låter det fräsa. Sen i med purjolök som man också låter fräsa. Sen på med 5 dl vatten och buljong och låt koka 5-10 min. Sist grädde, persilja och krydda. Låt koka några minuter till.


Det är snö här också nu, förresten.

Kakkalas + smakprov ur kranskollektionen

Jag har bestämt mig. Det blir ingen mat på på mitt födelsedagskalas i december, det blir kakkalas i stället. Några juliga kakor och glögg och nån tårta med saffran i. Förhoppningsvis smidigt och gott.
Håller just nu på att testlaga chokladfudge efter ett recept från Gefleortens mejeri. Tyckte det kunde bli juligt käckt, men när jag smakade på smeten höll jag på att dö av sockerchock! Det liksom klibbade och riktigt sved i gommen av sötma. Ändå använde jag fruktsocker och nästan en dl mindre än det stod i receptet. Tror att mina smaklökar har blivit avvänjda av allt sockerundvikande som jag för det mesta hänger mig åt.

Och så ett smakprov ur årets kollektion av dörrkransar på Brynäs. Obs; mobilbild!

Denna krans, som hör till de mer konventionella modellerna, hänger med även i år. Grunden är i naturellt granris, eller som här: trevligt plastris. De viktigaste detaljerna är små tomtar och svampar i rött och vitt. Notera även rosetten som är i klassiskt, brett julklappssnöresmaterial.

Fortsättning följer.

Annas vanligaste språkfel

1) ”Det finns dem som…” Fel, fel, fel! ”Det finns de som…” ska det vara.
2) ”Tex” Fel, fel fel! ”T.ex. ” ska det vara.
3) ”Desperate housewifes” Fel, fel, fel! ”Desperate housewives” ska det vara.

Såhär blir det när man skriver för snabbt, men nu har jag korrigerat mig så det räcker för ett tag. Alla andra grammatiska fel/stavfel i den här bloggen är medvetet ditskrivna. Typ.

Snö och dygnsrytmer

Var är den där snön som alla skriver om i sina bloggar? Jag sticker ut huvudet på balkongen, ut genom inglasningen, men jag ser bara torra frostlager. Det är en strålande dag i Gävle, men ingen snö. Det ska ju vara snö här, annars är det inte värt att kalla det snöhål. Gävle har så konstigt klimat; det regnar nästan aldrig på hösten och när det väl regnar så regnar det i evigheter. På vintern slutar det aldrig snöa. Normalt sett. Men den här vintern är udda.

Jag har lånat bok om Illustrator. Ska pyssla med det i dag har jag tänkt, vi har nån sorts uppgift i det som ska vara inne i morgon så det är nog nödvändigt.

I övrigt har jag fått en usel dygnsrytm. Somnade inte förrän efter fyra i natt eftersom min störda kropp tror att den ska vara ute och dela ut tidningar på natten. Kommer inte hinna rätta till eländet heller för jag ska jobba extra på ett granndistrikt torsdag till lördag.
Jag fattar helt ärligt inte hur man gör. Jag kan inte gå och lägga mig åtta på kvällen och sova till ungefär halv tre, sen ut och jobba och sen komma hem och sova mellan, låt säga, halv sju och tio. Om jag lägger mig tidigt ligger jag bara och svettas jämt och tänker på tidningsbud som blir våldtagna och DN:ar som blir stulna osv. Jag kan inte sova lugnt förrän jag kommer hem igen, det är bara så.

Snart ska jag skriva nåt här om trender i dörrkransar på Brynäs och blod på Första tvärgatan.

Kass på dragkedjor

Ha ha. Jag måste ju vara helt inkompetent på det här med kläder. I synnerhet dragkedjor. I dag när jag provade jultopar på stan fastnade jag. Igen!
Det är andra gången på en månad nu som det blir svett svett svett – paniiiiik i en provhytt. Ni som följt den här bloggen ett tag minns kanske att jag skrev om det här.
Om nån på B-young läser detta: förlåt, förlåt…jag erkänner, det var jag som hade sönder den bruna topen och jag var för feg för att säga till. Jag skämdes allt för mycket, men jag lovar att jag verkligen kämpade för att få av mig den i helt skick.
Jag köpte åtminstone två andra topar som kompensation. Och en förlängningssladd från Clas Ohlson, så nu lyser stjärnorna silvriga i fönstret.

Ett jullåtsminne

Apropå julmusik och Wham och Last Christmas.

Det är på övervåningen och jag är kanske fjorton. Vi städar inför julen, jag och lillebror dammar rummen, mamma har sagt att vi måste för att vi ska kunna sätta upp julgrejerna. (Det går ju inte ställa upp några julgrejer här heller det ser ju ut som hej kom och hjälp mig.)
Vi lyssnar samtidigt på Tracks på radion, det är nån sorts julspecial och då kommer den.
Te tede tetede tededede.
Vi fattar ganska snabbt. Lillebror rotar i kassettväskan och får fram ett sånt där blandband som har stoppar i bandspelaren. Han lyckas trycka på rec ganska tidigt och vi lyssnar och dammar.
Pling pliiing pling pling pling pling.
Crowded room, friends with tired eyes[…] my god, I thought you were someone to relie on, me I guess I was a shoulder to cry on[…]this year to save me from tears, I’ll give it to someone special[...]

När den är slut. Då sätter vi på igen. Och en gång till och vi fortsätter damma, hänger upp tomtar i gardiner, ställer glaskupor med snö i på våra byråar. Vi går runt på heltäckningsmattan, rotar i klädkammaren efter glitter. Känner lukten av läderluft och jag tänker kanske på jobbigare saker, på skolans gympasal, att det nästan luktar samma där och sen på duschen och mens och nån kille i 8A som är störd. Men mest tänker jag nog på att det snart är jul och då spelar inga gympasalar roll.
Och jag går in och spolar tillbaka och lyssnar på Wham en gång till. Sen kommer mamma upp och tycker nu kan ni köra nån annan låt, va?

Stjärnklart(nästan)

Nu har jag lekt Martin Timell och spikat och pysslat i mitt hem. Två silverfärgade stjärnor hänger i fönstret och glittrar. Den ena är dock släckt och vilande på grund av för lite elektricitet i vänstra halvan av solsystemet. Med andra ord ska jag bli teknisk i morrn och införskaffa förlängningssladd.

Tidigare i dag var det fika med Jenny, Sara och Maria på Flanörcaféet. Julskyltning på stan = tivoli och för mycket folk.
Ungar sprang med sockervadd i drivor kring munnen. Mammor trängdes med barnvagnar som vildar för att hinna ner till invigningen av bocken klockan fyra. Turister frågade om vägen. Rolf Lassgård stod och hängde i en kö till Kanonkorv.

Bland mossor och lavar, lördagar och vin

- Det heter inte vitmossa det heter vitlav, säger Henrik till mig när vi sitter i bilen och planerar vår framtida skogstur.

Och jo, det gör det ju.

Vitlav eller fönsterlav hittar vi säkrast högt upp på bergshällar. Laven är lätt att förväxla med renlav, men vitlav är mer bullig och blomkålslik. Ute i julhandeln brukar man i plastpåsar saluföra något som man felaktigt kallar för vitmossa. Det botaniskt korrekta ska vara vitlav eller fönsterlav. Vitlav är en medicinalväxt och innehåller usninsyra; ett ämne med antibiotisk verkan. Vi använder vitlav mellan fönster och traditionellt till adventsljusstaken. (Källa:Sveriges radio Gävleborg)

Vi har plockat vitlav, i alla fall. Och lite grönmossa(väggmossa) och lingonris med torkade lingon. Nu ska det dekoreras adventsljusstake.

I går? Dagen i går var en bil- och husdag. Vi åkte runt mellan alla bilfirmor i Hudik och spanade efter ett dieseldrivet åk som gossen ska inhandla, helst inom några veckor. Jag lärde mig saker om bilar.
På kvällen ensamma i stort föräldrahus mitt i skogen, där det troligen spökar under trappen. Alkoholfri lyxmiddag med fullkornspasta och saffranssås. Sen Idol i stor tv-soffa med torrostade jordnötter i munnen.
I dag moss/lavplock, tågåkande och fika på Wayne’s.

Annars är det lördag och jag är home alone och ska pynta ljusstaken.
Det är inget som stör mig och jag tror det är nåt fel på mig nu. Jag ska bara pynta en ljusstake i kväll och det är inget som får mig att tänka att jag egentligen borde vara nån annanstans, göra nåt annat med nån annan än mig själv och med roligare drycker än citronvatten.
Egentligen. Egentligen skulle jag kunna göra en jätterolig berusningsblogg och sitta och analysera vitmossans betydelse för den svenska adventskulturen genom tiderna.
Jag skulle kunna fundera på om Jenny Nyström verkligen var den som skapade vår svenska jultomte, hur hon tänkte och varför hon inte tecknade fler kvinnliga tomtar som delade ut julklappar. Det skulle jag kunna göra.
Det finns vin hemma och jag skulle kunna ta fram ett glas ur vitrinskåpet jag skulle kunna hälla upp jag skulle kunna dricka lite ingen skulle märka om jag var påverkad i natt på jobbet så jag skulle kunna dricka flera glas. Det skulle jag kunna göra, men jag har bestämt mig för att inte.

Uppsläckt

Ps. Eftersom jag vet att ni undrar. Nej, de har inte tänt sina elljusstakar inne på Frälsningsarmén än. Jag lovar att dokumentera när det händer. ds.

X-tåget mot Hudik

Snart drar jag iväg på vitmossesafari i Hudiksvall. Ska ha med mig Camilla Läckbergs Predikanten som färdlektyr. Jag älskar verkligen tåg!
Nu packa linser,kamera,kalsonger åt Henrik. Ja, inte för att han inte har förmågan att packa själv, utan för att han inte är här och kan göra det.
Är tillbaka på lördag, om inte förr.

Utbrott

Jag får utbrott. Utbrott utbrott helvete!
Men man kan ju inte skriva när det tar flera sekunder för bokstäverna att hoppa fram på skärmen. Man kan ju inte jobba i Photoshop när det tar en halv minut för datorn att utföra varje moment.
Sug! Jag har ju för fasen rensat dig datorhelvete, vad mer begär du? Ska du vara helt blank?

Ja. Såhär är mitt liv just nu. Sitta och svära vid datorn, äta rostade bönor och dricka citronvatten, tänka att jag måste få nåt gjort men det går ju inte med halvt överbelastad dator.
Sen lyssnar jag extremt mycket på töntiga åttiotalslåtar. Exempel: Wham– Last Christmas. Fånlåt med roligt plingplingplong. Favoritjullåt när jag var halvliten.
Jag är typen som kan lyssna på samma musik gång, på gång, på gång, det kanske jag har sagt? Mina grannar hatar mig.

Jag vill gärna ha Desperate Housewives - säsong två, men den går aldrig att skaffa hem för det finns aldrig några lediga slots.

Detaljredovisning från stan

Jag går på stan och köper adventsljusstake. Det blir en vitporslinig på Åhléns. Men fanimej att lite mossa ska kosta tio spänn i affären när man kan plocka den gratis i skogen. Jag köper ingen mossa.
Det är jul redan överallt och lampslingor över Drottninggatan. Snön har smält. Det står några snubbar utanför Nian och försöker ta kontakt med folk. Jag går en stor sväng runt, jag vill inte ha kontakt.
Kollar på HM efter röd kjol att ha i jul, hittar bara en möjlig kandidat. Kollar på underkläder. Funderar på att köpa en vit adventsstjärna på Mique för 29,50-; (extrapris). Det finns svarta också, men jag köper ingen.
Går på Konsum och måste handla toapapper. En unge vid frysdiskarna vill äta fiskgratäng till middag men mamman tycker det tar för lång tid att laga. En annan unge vill ha gulaschsoppa och det kan hon få, tycker mamman.
Jag väljer en kassa med en tant som ser snäll ut. Killen före mig köper cola light och falafel och en jättemacka som är märkt med röd varningslapp; Rå lök!
Jag betalar och går iväg till cykeln utanför Åhléns. Cyklar hemåt medan gatorna börjar tömmas. Krockar nästan med en tjej när jag ska åka över ån utanför Grands. Inte heller nåt lyse på cykeln.
Cyklar genom Brynäsundergången och vidare. I helgen blir det projekt vitmossa i Hudik.

Vinterstajling

Försöker vinterstajla bloggen. Satt och bråkade i går med ett script som skulle fixa snöflingor härinne, men amatörmässig som jag är lyckades jag inte få flingorna att åka fortare neråt så det ser mest störigt ut. Låter det vara kvar tills jag fixat nåt bättre, anyway.

Jag ska köpa adventssaker i dag. En ljusstake, helst i trä. Gärna mossa till om det säljs.(Finns inga bra vitmosseplockarställen här omkring.) Eventuellt en ny stjärna att ha i sovrummet.
Frälsningsarmégrannarna tvärs över Fiskargatan har redan satt upp sina elljusstakar. Nu väntar vi alla spänt på att de ska ta steget full ut och tända.

Liten rapport

I kuratorskorridoren är det gräddiga väggar och märklig konst. Kritor, pastell och yviga figurer. Eller yviga, det är figurer i alla fall, så mycket lägger jag märke till. Sofforna är rödgrönsvarta och lite i trä och allt är ganska standard. Inget som förvånar.
Men därinne får man sitta i fåtöljer. Det är inte alls vad jag har tänkt mig. Min bild av kuratorsmottagningar och terapisamtal är rent spontant att man sitter bakom ett skrivbord, alternativt ligger och blundar på en divan. Men det är förståss den första bilden. Den ogenomtänkta.
Samtalet känns bra. Det kommer inga frågor om hur lycklig jag är i mitt liv, ingen skickar mig till öppenpsyk. Jag får en ny tid.
Det är kallt om öronen när jag kommer ut och ska låsa upp cykeln. Längst ut på en bänk sitter en tjej i blårutig kappa och ser nervös ut. Jag undrar om hon ska till kuratorn.

Lätt nervositet, eller inte

I dag tid hos kuratorn för att prata om sitt förhållande och sexliv. Och om livet i allmänhet. Om stress och hur speedat ambitiös jag är, åtminstone enligt vissa medicinska bilder av såna som jag. Framtiden och hur du trivs med livet.
Tänk om det kommer en massa läskiga frågor? Ange på en skala från 1-5 hur lycklig Du är just nu. Ange på en skala från 1-5 hur mycket följande stämmer in på Dina tankar kring Din framtid: jag ser ljust på framtiden och tror att alla problem går att lösa.
Jag blir nervös av att svara på sånt. Tänk om jag svarar fel? Om jag är för positiv kanske de kommer fram till att jag inte behöver vara där och är jag för negativ skickar de mig till öppenpsyk. Eller inte.
Allt blir nog bra. Jag är inte så nervös egentligen.

Men vad är det med den där fotbollsbloggen(Nej, jag vägrar länka.) som har så många läsare nu för tiden? Varför? Borde det inte finnas många andra bloggar som kan skapa större allmänintresse och som har mer variation? Böckerreceptbarnpolitiksingelliv-
samboproblemkattspyorkulturdissarmode&smink-
utlandsvistelserätstörningarjournalistik-
klokaordochbitskakommentarer.
Ja ni fattar ju.
Svenska bloggläsare är mer intresserade av fotboll än nåt annat? Alltså?

Oss män emellan, del 2

Vad jag ville säga med det där?

Kanske att:
1) Det är roligt att se hur vi samtalar om människor av det andra könet i deras frånvaro.
2) Det är roligt att se vilka insikter som kan komma fram i ett alkoholpåverkat samtal.
3) Det är underligt hur vi ibland alienerar det andra könet, alltså gör det till nåt mycket främmande.

Jag har tyvärr inget liknande exempel på samtal mellan kvinnor att komma med just nu, men jag letar, för de finns helt säkert.

Oss män emellan

Samtal mellan två fyllesnackande killar, avlyssnat i går natt:

- Det jag tycker är viktigt med tjejer är ju att man pratar med dom rätt.

- Aha?

- Ja, du vet tonen...

- Aaaah...

- Asså när man pratar med tjejer, man måste ju sänka tonen du vet man får va... man får ju prata lite såhär förstående.

- Ahaaa.

Ett till

Här är ett till tidningsbud ,en tjej. Ännu en blogg för mig att börja läsa.

Söndagsvärme

Fortfarande etta på min ljuslyktetopp; blommiga från DollarStore.

En cykelhistoria

Det är söndag och traditionen säger att jag ska skriva nåt om nattens tidningsrunda.

Så kom den fruktade, väntade arbetsvintern då jag egentligen hade tänkt att jag skulle ha slutat med det här extrajobbet.
Snön störtade ner över Gävle. Åtminstone vissa stunder. Jag sprang med stickad tröja under jackan, frös och svettades om vartannat. Det låg ett mjöltäcke över marken som dolde alla hala fläckar, så jag vågade inte cykla så mycket.
Cyklar förresten. Cyklar är otäcka djur som bestämmer helt över små tidningsbud med dåligt tränade biceps och triceps. Man borde inte förväntas cykla med tidningarna på vintern.
Men cyklar kan bemästras med mycket ilska, rätt teknik och rätt mängd helvetesjävlapissskitrövcykel. Visar man vem som bestämmer så lyder cykeln. Det här lär man sig rätt tidigt när man börjar köra runt med tidningarna, därefter händer det bara ibland att den där hemska saken med ekrar försöker överlista en.

I natt hände det så för mig. När jag kom till Andra tvärgatan 26B råkade jag ställa cykeln mot en sån där liten dörr i plåt, typ en gammal öppning till ett sopnedkast.
Såna dörrar är rätt hala och detta visste cykeln om. Så den tog sin chans. Helt trotsigt slängde den sig plötsligt ner på marken och vägrade samarbeta.
Ett trött tidningsbud försökte övertyga cykeln om att den visst skulle fortsätta jobba och bära tidningar. Samma trötta tidningsbud ville hjälpa cykeln med alla tidningskilon upp. Då blev cykeln ännu trotsigare och slängde ifrån sig korgen med 105 AB, 10 DN och 8 Svenskan. Tyckte att den inte ville ställa sig upp om den inte fick bli lite lättare. Ett trött tidningsbud suckade och lyckades få upp cykeln(med några hundra GD i väskorna där bak) igen.
Sen ville Ett trött tidningsbud lyfta upp korgen på cykeln, men upptäckte att det inte gick. Det var armarna som inte ville samarbeta nu.
Ett trött tidningsbud fick då lyfta ur en massa DN:ar, lägga på marken, svära riktigt mycket åt cykeln för att få på korgen igen, och sen lyfta in alla feta DN igen. (Observera att 10 DN på söndagar väger ungefär lika mycket som 50 Arbetarbladet.)

Nu kom det här att handla mer om cyklar och hur svag jag är än om själva tidningsrundan. Tankar på att jag nog ska sluta maska under armhävningsmomenten på friskisgympan. Tankar på att det inte känns särskilt bra att vara en mesig brud som inte ens orkar lyfta upp en korg med tidningar på sin cykel.
Men cyklar kräver också sina historier.

Förresten är Tidningsväntargubben tillbaka! Han satt på sin terrass i röd jacka och väntade medan jag kilade mellan uppgångarna, som den exemplariska abonnent han är.
Så nu är allt som vanligt igen.

Snabbhaiku

I en ny sorts sol
springer hon. Blundar, lämnar
variga sår av frost.

Vitmossa och Idolsnack

Det är en vanlig, spännande lördag och jag känner för att göra nåt i naturen. Som plocka vitmossa till min adventljusstake eller så.
Jag har fina minnen av vitmosseplockning när jag var liten. Man gick ut innan första snön kom, jag tror det var på nåt berg och det var några elledningar som gick precis över som man var rädd för. Man plockade och plockade och frågade mormor hundra gånger om det inte var jul snart. Sen gick man hem och satt och luktade på mossan i hundra år tills det blev första advent.

Är inte helt säker på att vi äger nån adventljusstake, men jag har en vag bild av en sån där träig gjord-i-slöjden-stake från förra året.
Snart rusa upp på vinden och leta i jullådorna, sen i ivern råka riva till så att några jullådor inte längre existerar. Råka förstöra Henriks fina ordning som han noggrant och med ansvarsfull vuxenhet fixade till i går.
Som jag har sagt förut; den typ av städning som inte syns är inte riktigt mitt bord. Dessutom är jag sämst på att leta efter saker. Min vilja är att sånt som har med hem och hus att göra ska gå snabbt, alternativt vara kreativt och stimulerande. Det är väldigt tveksamt om jag kommer lära mig städa ordentligt på den här sidan barnafödandet.

Och nu ska jag ge vika för grupptrycket igen och skriva om nåt som alla andra skriver om.
Det var tur att inte Jens blev räddad i går på Idol. Inte för att jag inte tycker synd om honom när han blir dissad av juryn; om jag var en sån som röstade skulle jag säkert kunna höra till sympatiröstarna. Men hans tråkighetsfaktor var lite väl tydlig i duetten med Sibel.
Och Sebastian som lagade korvstroganoff till sin mamma och sen ursäktade sig och: ”[...]det var inte plain korvstroganoff”.
Undrar vad det var då? Korvstroganoff med cayennepeppar? Korvstroganoff med pressad vitlök? Korvstroganoff utan ändarna på falukorven?
Bara hoppas nu att inte Korvstroganoffkillen fick ännu fler röster tack vare sin laga-kompismiddag-åt-älskade-mamma-taktik. Det vore så roligt om han inte vann.

Praktikdagboken, dag 10

Ett bokomslag

Om frost och adventsbilder

Det är frost ute. Det är frost och sol och julaktigt. På tidningstjänst tak ligger ett lager som ser ut som snö. På vårt tak liknar det mer lagret med socker som brukar finnas på krämbullar.
Jag hittade några rader om frost i min metaforiska, halvklyschiga novell som jag skickade in till den där tävlingen för ett tag sen:

Frosten lägger inget täcke över naturen, den bara skyddar den lite, den är som mycket klart vatten.

Mer eller mindre vanliga frostmetaforer:
Frosten låg som florsocker (används också ganska ofta om snö)
Frosten låg som ett glastäcke över världen (från ex Trolltyg i tomteskogen)
Frosten låg som ett vitt täcke (myyycket vanlig även om snö)
Frosten låg som ett tunt flor över marken (känns vanlig, men hittar ingen text som jag har läst den i, för tillfället)

Men det vore inte fel med snö nu. Lagom stora flingor som trillar ner på utsidan av ett fönster och en julstjärna och sen lägger sig i ett jämnt skikt över gräsmattan. Jag tänker ungefär Ture Sventon-julkalendern.
Jag har en bild därifrån som ser ut så och som är min ultimata adventsstämning. Flingor, stjärna, fönster. Kanske lukt av apelsinskal och stearinljusrök som åker runt i rummet. Sen en stor temla till, med inte för mycket grädde men med en klick god mandelmassa.

Praktikdagboken, dag 9

Jag ligger i framstupa sidoläge på ett bokomslag. Det är det minsann inte alla som gör.
Arbetet går framåt, vi har plåtat och haft oss och satt ihop det till en lagom mix. Kanske.
Jag vet inte än om jag är mig nöjd med resultatet, det känns på nåt sätt överarbetat och på samma gång hafsigt. Men lite distans och justeringar kan lösa problemet.

Annars är det nyttigvecka nu igen. Allt socker är förbjudet. Välkommen GI-mat.
Jag äter bulgursallader, bönröror, tandooriwok. Gröt med kanel, te med kanel och massa nötter. Tandoori förresten, är ju kryddblandningarnas kryddblandning. Har aldrig riktigt fattat det innan.
Å andra sidan har jag aldrig, i bästa Marian Keyes-anda, suttit på en indisk kvartersrestaurang i centrala Dublin en söndag med regn och försökt lindra min irländska bakfylla med hjälp av röda, tandooriga kycklingspett och ett gäng pint's.
Det är kanske den typen av upplevelser som normalt behövs för att riktigt förstå Tandoorins storhet? Kanske lagom bakfylleångest + regn + Dublin + restaurerad berusning + Tandoori = eviga minnen av lycka?

Det omskrivna testet

Hos Rödluvan finns en länk till det här trevliga, mycket vetenskapligt utformade testet. Och jag är Susan Mayer, tydligen. Så oväntat. Ungefärattsåkanskemöjligenprecisså-
jamenvisstjodetärsantjamenjagmeeeedochja-ja.

Susan Mayer(Bild stulen från testet.)

Genvägar och huvudvärk

Okej, man kan inte alltid ta genvägar och lita på sin kreativitet. Ska man vara smart och kritisera måste man ha koll på det man kritiserar. Vara säker på sin sak.

Jag cyklade till högskolan i frost för att ha åsikter om en c-uppsats. Det är sånt man måste göra för att få ut examen, det är det som kallas opponering. Och jag försökte tycka, försökte vara smart. Försökte ha ord att komma med. Men allt blev mest fel känns det som.
Ju mer jag tänker på det. Bara fel. När man för en gångs skull vågar tycka blir det fel. Jag vet att jag överdriver nu, jag vet att allt inte var fel, att människor har olika åsikter. Men jag kan inte släppa dummerjönskänslan.

Dum, dum, dum. Fel, fel, fel.
Och en elak Jante som svävar runt överallt. Bokomslag som ska göras. Klippas, kroppas, klistras. Och datorn som bara är dum, dum, dum och gör fel, fel, fel. Och hungrig och sovit för lite. Och huvudvärk. Livet är inte så bra just i dag.

Gävles kändaste båt?

Här är hon: Briggen Gerda.
Helt oredigerad och oretucherad.(Ursäkta alla skönhetsfläckar!) Som en liten dokumentation från hur det kan se ut i Gävles vattenregioner såhär års. Dock not a bild to use on a bokomslag.
Speciellt inte ett bokomslag som ska respresentera en s.k dvd-generation.
I morgon kommer det nåt roligare.

Snöljusor

När du berättat
minnet märker jag månaden
Luften
öppnar sig i snöljusor

Flingorna, flingorna

Och det snöade. Och jag sov inte. Och ändå fram till fyra sov jag inte i natt. Och när jag vaknade singlade feta flingor ner. Och jag blev glad. Och vätan spred sig på marken. Och marken sög upp den. Och snön låg inte kvar.

Vi har varit på fotosafari på Öster. Ett minimini SätraRinkebyRosengårdförortsställemeddåligtrykte. Mitt inne i Gävle. Fast Öster är ju ingen förort och inte Sätra heller. Stadsdelar. Fast jag har inte varit i RinkebyRosengård. Bara i Sätra. Och Sätra har ju som jag tidigare förklarat ett rykte som det inte förtjänar. Samma sak med Öster, tror jag. Öster har inte mycket grönområden och inget trevligt centrum, men Öster får flashiga och fina hus nu för de bygger om där. Öster har en skön atmosfär som påminner om Sätras. Mer om detta senare.

Praktikdagboken, dag 6

Vi ska alltså göra ett bokomslag. Vi ska göra ett bokomslag som ska vara en blandning mellan uppgivenhet, hopp och lekfullhet och det ska gärna gå i rött och svart.
Texterna som det ska spegla är...ord. En massa, massa ord. Nån sorts estradpoesiinspirerad dikt, där allt ibland bara rinner fram. Det är en massa dvd-generation, alkoholdialog, seconhandvisioner som vi ska göra bild av.
Hur gör man det på ett bra sätt? Hur speglar man dikter där det liksom uppfinns tio nya ord i en mening?
En tanke är ett bildkollage. Mjuk natur mot hård inomhusmiljö eller tvärtom. En vacker bakgrundsbild att kontrastera mot. Moln och betong. Kaffekoppar och dvd-spelare. Fjärrkontroller. Hudar eller sand eller tunnelbanor. Nåt.
Inspiration, kanske att hämta från det här omslaget:




Hejdade, hejdade sken av Jenny Tunedal

Människor och bilder av människor

Läskiga människor kommer in här via Google och sökningar på allt möjligt.
Tanken på att folk som jag känner sådär halvt i verkliga livet sitter och surfar och bara titta, här är en blogg som heter Laanna, ah henne känner jag igen, det är ju HON… känns lite olustig.
Jag menar människor som man halvkänner, eller kände, som kanske har funnits i ens liv nån gång, men som inte har en aning om vem man är nu.
Jag menar ungefär människor från min högstadieklass, eller kanske nån man var kompis med nån gång, men sen slutade prata med för att man inte hade nåt att säga varandra. Såna människor. De är lite svåra att handskas med.
Man har ofta en bild av den där personen i sin högstadieklass, som har stannat nånstans bland orangea skåp, eller i ett omklädningsrum med gympapåsar och för stora behåar. En bild som är svår att utvidga till bilden av den man är i dagsläget. Eller för den delen, bilden av den man är när man skriver. Jag i en text är ju en del av mig som inte syns på samma sätt i den delen av mig som är som är jag i verkligheten.
Fast det här vet ni säkert redan. Speciellt om ni har en blogg.

Rolig för mig - nyttig för andra?

Har hittat en blogg som(nästan) uteslutande handlar om ett tidningsbuds arbete: Nattboken.
Jag följer den med stort intresse eftersom igenkänningsfaktorn är rätt hög för mig. För andra kanske den inte är lika spännande, men kan vara värd en titt på om du vill veta mer om hur det är att vara den där personen som fixar ditt frukostnöje varje morgon.

Tidningsväntargubben

När jag kommer och går med cykeln in på gården märker jag att nåt är fel. När jag krånglar in tidningsväskorna genom planköppningen ser allt ovanligt mörkt ut.
Det blåser hårt. Persienner är nerdragna. Han är inte där.

Tidningsväntargubben. Han sitter alltid uppe och hoppas på att man snart ska komma och räcka över hans Arbetarbladet till honom. Han har suttit där på sin terrass varje söndagsmorgon (och troligen även varje vardagsmorgon) sen han började prenumerera nån gång i juni. Ibland sitter han i köket, lampan över det lilla köksbordet brukar lysa upp hela innergården.
Jag vet inte exakt när han stiger upp, eller vilken tid han förväntar sig att tidningen ska komma, men han klagar aldrig, hur sen man än är. Varje gång man möter honom har han också en uppmuntrande kommentar i beredskap. Mer eller mindre.
I början lät det ofta: ”Tack, ha en skön dag!” ”Ha en skön helg!” ”Ha en skön morgon!” ”Ha en trevlig midsommar!” ”Men nu har det allt blivit sommar på riktigt!”
Kommentarerna har varierats i takt med årstidernas gång: ”Men vilket väder vi har fått!” ”Men nu har det allt gått och blivit höst på riktigt!” ”Men vilket väder du kommer med!” kan det låta nu på hösten.
Han är ett förgyllande inslag på en annars ganska sömnig utdelningsrutt.

Men. I natt var han alltså inte där, och inte förra veckan heller. Ingen som satt på terrassen eller i köket. Ingen tänd lampa över bordet.
Jag kan inte låta bli att undra var han är. Har han dött? Kan jag inte låta bli att tänka. För det är ju så med gamla människor, det kan hända att de liksom…försvinner.
Han är bara en bifigur i mitt liv, men jag funderar ändå på vem han är, vad han gör, hur gammal han är. Varför alla morgnar när han suttit och väntat plötsligt betyder nåt, nu när han inte längre sitter där.

Nån sorts lördag

Jag gick själv på poesifestivalen i dag. Det var halvmycket folk, mycket kulturmänniskor. Anna Jörgensdotter och Lina Erkelius var där. Och Jan Sjölund, vår lärare från Kreativt skrivande B. Han skrev till mig i sin diktsamling som var min, för jag hade köpt den. Tänkte be Anna Jörgensdotter också, för jag hade köpt hennes Homecomingqueen, men det blev inte riktigt av. Hon hade en grön fin klänning förresten och hennes föräldrar satt bakom mig vid uppläsningarna. Framför mig satt det en tant i grå kappa och med blank käpp. Hon skrattade när Ingela Wall läste dikt om hemtjänsten. Hon var så söt den tanten.
Jag var torr i munnen hela tiden och försökte att inte hosta för högt. Jag är ofta hostig när jag ska vara tyst och lyssna på saker. Jag visste aldrig vad jag skulle göra i pauserna så jag smög runt bland hyllorna men sen satt det en kille där och läste i nån tjock ekonomibok, han blockerade vägen så jag gick därfrån.
Mot slutet träffade jag lite folk från högskolan. Sen gick jag hem och tänkte det här är ju som en bokmässan i minvariant. Fast allt är mindre pompöst och det luktar kaffe överallt. Fast jag vet ju inte för jag har ju inte varit på bokmässan.

Extrainsatt praktikdagbok: Vi ska göra ett bokomslag nästa vecka till en diktsamling som ska heta "Generation X"(!) Författaren tycker att omslaget ska vara "en balans mellan uppgivenhet,hopp och lekfullhet". Ni får följa arbetet här.

Bild av ett barn

Det är ett barn
det är barnets träd
hons
Hon rör vid det
Det stannar ett minne
i stammen en bild

Vattnet
och getingboet
som hon är utanför

”Det är inte lätt å va liten pappa
det är inte lätt å va små.”

Stella, snälla?

Så Stella-kollektionen kom alltså till HM i Gävle och jag missade allt. Jag sov, tror jag.
Skyltdockorna står med papper draperat om sig i fönstren i Gallerian nian.
Har kollat på HM:s överflashiga sida för att se om man möjligen kan shoppa nåt via nätet på söndag. Men hur tidigt ska man inte gå upp då? Det finns väl ingen chans att nåt är kvar när jag kommer hem från tidningsrundan vid sex på morgonen? Servern lär vara överbelastat vid 0.00-snåret.
Inte för att jag egentligen fattar nåt av det här, inte för att jag är trendig på riktigt. Men en röd tulpankjol sådär till julens tillställningar vore inte fel. (Tillställningar? Jo, typ fika hos farmor och kanske nån förfest på juldan.)

I dag börjar Gävles poesifestival. Det blir nog intressant, på riktigt. Ska tvinga med mig nån dit i dag och helst i morgon också. Sven Wolter kommer i dag. Och Thomas Tidholm.

Och vad hände med praktikdagboken? Tja, den tog en paus.

Förresten tycker jag Stella låter som nån som är med i en hästbok. Eller Singel i stan, Emma Hambergs serie i Veckorevyn. Hette inte hon Stella, hon tjejen i den?

Krrrrrhaaa..aalsen...krrr

- God morgon.Läget?
- Eaahajagkrrkrrrjagkkr…krrja….krrrrhaa...aalsen…krrrr.
- Ookej? Och annars då?
- Eaaakraa.

Detta är ett fingerat försök till kommunikation med mig. Före min första kopp te på morgonen. Efter? Ja, då kan det låta såhär:

- God morgon. Läget?
- Den förbannadejävlahelvetes haaaaalsen!
- Ookej? Och annars då?
- Jo, det är väl bra.

Slutsats? Underskatta aldrig förmågan i en kopp chaité med mjölk.

Slutet på Paradiset

Klockan 22.35 börjar sista halvtimman på solskenshotellet.
Min tippade vinnare: Jim.

Jag har trillat långt ner på nyttighetsstegen och bakat en kladdkaka, kvällen till ära. Den ligger så fint i en grön ICA-form med löstagbar kant.
Hade tänkt skriva nåt om dokusåpor och parasociala interaktioner, typ som när det känns som att man blir kompis med deltagarna, men det får nog vänta.

Rotfruktsgryta

Jag har lagat en rotfruktsgryta sådär lite på måfå. Tror att originalreceptet finns på arla.se, men jag hittar det inte just nu.

Ingredienser:

3 potatisar
en bit rotselleri
2 morötter
1 palsternacka
1 äpple
en bit purjolök
3 dl vatten
1 buljongtärning
2 dl grädde
2 vitlöksklyftor, pressade
skal av citron
rosmarin

Tärna rotfrukterna och purjon och fräs i lite smör, kanske fem minuter. Häll sen på vatten,buljong och grädde och pressa i vitlök. Låt det koka ungefär 20 min. Tärna äpplet och häll i tillsammans med citron och rosmarin. Sen får det puttra lite till på plattan.

Überförkylningen

Plötsligt en natt sov jag med halsduk, kofta och strumpor på. Två vintertäcken över mig och ett som är ett riktigt svettmonster. Plötsligt en natt gick det inte längre att andas mer än två minuter i följd, sen var jag tvungen spotta slem i ett papper och snyta mig tills jag fick näsblod.
Lösningen på det heter tydligen Nezeril i näsborrarna och två feta kuddar under nacken. Orsaken heter tydligen a very big precold…eller cold, eller überförkylningen. Den kom helt utan förvarning.

Praktikdagboken, dag 3

På praktikfronten har det gått snabbt, lätt och nästan strålande i dag. Jag jobbade själv med affisch nummer två som syns här nedanför. En ganska enkel poster, efter en relativt enkel idé. Jävlahelvetesdatorpisssugsegskit har det bara låtit typ två gånger.
Det virtuella minnet har varit lågt i datorn och jag har blivit påmind om det ett hundratal gånger. Men nu ska den snart få vila.
Dagar när det går såhär bra tänker jag: jag skulle kunna jobba med det här.
Dagar när det går åt helvete, dvs. nästan alla andra dagar, undrar jag mest varför jag ens startade Photoshop/InDesign, varför jag inbillade mig att jag skulle kunna fatta nåt av det här.
Det är en obalanserad kurva.

Och så kolhydraterna

En bönsallad. En skimrande, gnistrande bönsallad som motvikt till pizzan i går.
Rödlök i skivor och svarta bönor, citron, tomat, vitlöksklyfta. Spiskummin. Chilipulver och majsolja. Sen fem skivor stekt halloumi. Citronsaft på, salt gnisslar i munnen, salt mot surt.

Vissa dagar klarar jag den där nyttighetskvoten. Då känner jag mig helt nöjd över det, har ätit gröt och banan och ägg till frukost och soppa till lunch. En GI-balanserad middag. Så fint, så fint.
Sen vissa dagar blir det den där pizzan och då faller allt.

De säger undvik socker så slipper du svamp, dra ner på kolhydraterna du blir friskast i världens och smal blir du också.
Men om kolhydraterna bara finns där överallt då? Om man bara dras till den där fina, ljusa pastan och de där feta skivorna formfranska?
Ibland blir jag nockad av Tobleronen i affären, men för det mesta klarar jag mig från godislängtan. Fastän det står en skål men lakrits på bordet där borta är jag är inte ens sugen, godiset har ingen dragningskraft på mig.
Men kolhydraterna, jag klarar dem inte. Jag har ingen motståndskraft.
Jag drömmer ibland om ljus spaghetti med buljong i en skål. Spaghetti. I en skål. Med buljong. På natten.

Och en till

En affisch

På allmän begäran då. Ser det inte ut som en klassisk biblioteksaffisch?

Praktikdagboken, dag 2

Efter en hel dag av kreativa utsvävningar kräver magen nåt med mycket fett i sig. Nåt blaffigt. Nåt som svamppizza med massa kebabsås.
Diskbänken å sin sida kräver att inte få bli belastad med mera disk.
Det är så, när jag fastnar så fastnar jag. När jag vill jobba så gör jag det. Det blev en del svordomar över photoshopfunktioner och ganska mycket dunkande på datorn, men nu har vi alla fall gjort en affisch. I morrn ska vi(jag?) göra en till.

Dagens notering: Viner hand ITC = snyggt, målarpensligt typsnitt.

Samtalet

Att ringa till Könspol. Att ringa till Könspol och säga att man har fått en remiss, och fråga hur det går egentligen. Nervösa svettningar. En AnnaLisaKlaraLenaIngaBirgitta som svarar.
Sen har man plötsligt fått en tid hos kuratorn på Sex-sam.
Man har fått det för att det är nödvändigt nu, en möjlig lösning på saker. Efter nästan två år av undersökningar med vresande ben, svampmedicinkurer, sekretprov. Efter nästan två år av försök att fixa bort, ordna till, definiera var problemet sitter, var det kommer från.
Man vet att man behöver skriva, prata, andas om det här, men man vet också att man inte förmår sig göra det just nu, att det inte finns tillräckligt med distans.
Det är en del ont och det är en massa skämmas som inte riktigt vill formulera sig i munnen. Sånt man lärt sig att det finns där då och då.

Sätra med sitt dåliga rykte

Det där Sätramordet är en sjuk grej som inte direkt markerar Gävle som nåt positivt på kartan.
I går även i Expressen och Linda Skugge tycker i sin blogg att det är en perfekt deckarsynopsis. Och ja, visst är det? Läskigt perfekt. Läskig grej i läskiga läskiga Sätra. Min gamla hemstadsdel. Där jag levde och pluggade under två år. Därifrån jag har mina första och kanske viktigaste minnen av den här staden.
Förort? Nä, Sätra är ingen förort. Det bara ger känslan av en sån ibland.

Å ena sidan Sätra med sina grönområden, sina många cykelbanor, sina massiva villadistrikt där husen inte är exakt likadana, bara nästan. Sätra med sina ängar där oändligt många barnröster hörts på oändligt många språk, i stunder under rosa och ibland vita himlar. Sätra med sitt centrum där det finns ICA Kvantum, Postservice och ATG såväl som Skomakeriet, Sätracaféet och Guns tyger.

Å andra sidan. Sätra med betongklumparna, pistolskottsljuden, polisbilarna som patrullerar, studentghettot där ingen betalar tv-avgiften och rödabalkonghusen där det står kundvagnar från Willys parkerade utanför varje hus.
Å andra sidan Sätra med sitt Sätramord.

Alla städer har ett Sätra. Vissa har flera. Gävles Sätra är nog ganska snällt i jämförelse med många andras. Men det är alltid Sätra med sitt dåliga rykte.

Praktikdagboken, dag 1

Tjo. Nu har vi kommit igång med praktiken på/för Polstiernan. Jag och Sara jobbar hemifrån och ska göra två affischer tills på onsdag som ska vara reklam för den här diktsamlingen. Har suttit på förmiddagen och skissat på hur det ska se ut. Nu behöver vi bara bilder som vi ska använda sen kan vi köra igång. Är helt sugen på att börja och känner hur det kreativa syret flödar i…ehm, artärerna(Visst är det artärerna som är fyllda med syre?).

Personlig fotofundering: stillastående naturbilder med tråkiga motiv. Gråa och regniga. Motiv som ett överfyllt dike bredvid en åker, en väg med kala träd eller en brygga i en regnig sjö. Prettopoesiinspiration, som människor skulle kunna kalla det. Människor som inte är jag.
Kanske införskaffa i förstoringar till vardagsrummet och hallen?

Viruskonst och våldtäktsförvirring

Det är alltså blått, liksom klumpar av modellera, avhuggna huvuden av Barbapappor (om ni minns programmet). Fågelviruset. En stor färgbild på förstasidan av dagens DN. Jag har inte vågat öppna tidningen och kolla på resten av bilderna än. Jag kommer naturligtvis göra det, jag kommer dras till det, helt säkert klarar jag inte att lämnas utanför.
Äcklad och fascinerad på samma gång stirrar jag på bilden där på framsidan för det är så det är, är man lite hobbyhypokondrisk kan man inte låta bli. Och sen när jag tänker på det – visst är det en ganska snygg bild? Kanske nåt att förstora upp till vardagsrumsväggen?

Positiv notering: Tack vare tidningsutdelningen har jag har nu fått en gratis DN varje söndag sen augusti. Är det det som kallas arbetsförmåner? Liksom att ja, vi kutar runt mitt i natten, bland mörka buskar och portar, hyggligt våldtäktsvänliga miljöer, men vi får i alla fall en gratis DN?

Apropå våldtäkter är det ganska mycket som förvirrar mig i debatten kring det. Som till exempel uttalanden av det här slaget: ”[...] det är få som bara dyker upp bakom ett träd.” (Bob Lindstam, polis, om våldtäktsmän i går i Aftonbladet).
Som i nästa sekund motsägs med svar på frågan om när man bör vara rädd: ”I mörka parker eller på ställen där någon kan gömma sig.” (Bob Lindstam, igen.)
Vänta, hur ska vi ha det här? Det var ju inte vanligt med såna som gömde sig bakom ett träd, men samtidigt bör man vara rädd i mörka parker? Där det finns träd och buskar att gömma sig bakom?
Om Lindstam menar att männen som gömmer sig bakom träden i den mörka parken är såna som har förföljt kvinnor från t.ex. krogen, och inte såna som ”bara dyker upp” och är helt okända för kvinnan, så kommer det inte fram särskilt tydligt i texten.
Sen säger Bo Lindstam att ”Nej, kvinnor ska inte ge efter[…]” när Aftonbladet frågar om kvinnor ska anpassa sina liv efter våldtäktsmän.
Samtidigt bör vi vara rädda.
Men är inte rädslan det som begränsar oss? Det som gör att vi ger efter?
Jag får det inte att gå ihop nånstans.

Minneslundar

(Gamla texter och minnen, del 2. Från i våras.)

Rosa rytmer och
kysst pupill. Lövskratt lika
väntade som lust.

*

Blinkningar och rus
Stunder städar timglas ur
våra öppningar

Basilikarapport

Jag är en mördare och en svinaktigt otrogen lögnhals.
Jag har inte bara låtit basilikan hemfalla till desperata bladlössens skadeglada julbord. Jag har också skaffat en ny,yngre och fräschare fönstervän. Blanka, gröna blad att sätta vid näsan och dränka alla sorger tillsammans med.
Fast den egentliga dödsstöten kom relativt hastigt; ilskan brusade upp, jag bestämde mig, vägen till papperskorgen var inte lång. Jag antar att det snarare gör mig till en dräpare?
Dråp är lite bättre än mord, visst är det?

Nutid

Finns det nåt sugigare än att sortera papper, göra hål i gamla räkningar och sätta in i en pärm? Adlibris, Adlibris, Adlibris, Netbokhandeln, LaRedoute, Ellos, Adlibris. Och här var visst nåt från Naturligt.se, vad har jag beställt därifrån?
Observera förresten att om man har Telia som teleoperatör behöver man inte göra hål i sina räkningar som man får från dem, för det har de redan fixat. Åh, älskvärda Telia.

Varför sparar man gamla räkningar över huvud taget? Det måste vara en sån där pappagrej som jag har fått för mig att göra för att framstå som en organiserad människa. Som om det nånsin i evinnerligheten skulle inträffa.
Okej, det finns ju områden som är mina att vara organiserad på. Det finns ju rätta till gardinerna, se till att tavlorna inte hänger snett, kolla så att duken ligger på köksbordet utan smulor under och med blomvasen placerad exakt i mitten ovanpå. Det är mina organisationsområden. Sätta papper i pärm och märka med guldpenna: 2004 års räkningar, 2003 års taxering är inte mitt organisationsområde. Inte heller att se till att det inte ligger damm på golvlisterna i vardagsrummet. Städa slickrent i tvättstugan ska vi inte ens diskutera.

Eventuell Halloweenfest här i morgon. Eventuella renlighetskrav utåt. Eventuell städning med tillhörande gräl fredag förmiddag. Troligen oundvikligt.
Jag ska i alla fall köpa paprikor och ställa ljus i. Många, många.

I mormors kök

Gamla texter och minnen, del 1. (Från en skrivarkurs hundra år tillbaka.)

Det första jag förknippar det med är den unkna stanken av rök.
Mormors kök. Unken röklukt inlindad i en märklig känsla av trygghet.
Mormor brukade sitta vid det vaxduksklädda bordet och bolma cigarett efter cigarett, medan hon pratade med mig. Bredvid henne låg alltid en korsordstidning och en sån där blyertspenna med ett litet suddgummi fastlimmat på.
Ibland spelade vi kort eller fia. Det var ofta när mormor behövde ta en paus i sitt korsordslösande för att klura på något svårpåkomligt ord. Jag brukade sitta och tänka på alla krångliga ord som fanns i mormors korsord och hur klok hon måste vara som kände till dem alla. Antagligen skulle det dröja tills jag blivit lika gammal som hon innan jag hade ett likadant ordförråd.
Som: bra att ha när det regnar- nio bokstäver. Hur kunde hon veta att det blev G-A-L-O-S-C-H-E-R ? Det var för mig en ouppnåelig vetskap. Skulle jag behöva lösa lika många korsord, röka lika många cigaretter och få lika många rynkor runt munnen som hon, innan jag själv kunde så många ord?

Ja, jag beundrande mormor. Inte bara för korsordslösningens skull, utan även för en massa andra saker. Som till exempel bakningen; alla mormödrars nationalsport.
Ofta, ofta luktade det sött av finska pinnar, sockerkaka, kringlor när man öppnade köksdörren.
Kaklukten slingrade sig runt i rummet och stannade kvar i näsan en stund, tills stanken av rök tog vid igen. Och stannade kvar.

Snabbhaiku

Som den skarpaste
fönsterlampa skiner snön
rakt in i huden

Topp fem - typsnitt

(Eftersom det är en listornas dag.)

1) Georgia
2) Verdana
3) Garamond
4) Bookman old style
5) Tahoma

Cosas por la casa

Livsnödvändiga hemmagrejer att skaffa nu när det är höstigt väder:

*En påse med vita värmeljus.(Finns typ överallt: ICA, Dollarstore, Åhléns…)

*Röda värmeljus med äppellukt. (Finns lite varstans, typ Dollarstore, Rusta, diverse inredningsaffärer o.s.v.)

*Blommiga ljuslyktor. (Finns på Dollarstore och förmodligen även nån annanstans.)

*Rökelse som luktar kanel. (Finns på Dollarstore.)

*Stor muffinsform i plåt.(Finns på Dollarstore…var annars?)

*Skrivbok med godisomslag.(Finns på Dollarstore, och troligen i de Tiimaributiker som fortfarande existerar.)

*20 st små tändsticksaskar.(Finns på Konsum, ICA, Rusta…och, tro det eller ej, Dollarstore.)

Bubblare: Gula paprikor att skära som Halloweenpumpor och ställa ljus i. Gärna ekologiska. (Finns på torget, i saluhallen och på Konsum. Går inte att köpa på Dollarstore.)

Obs! Att det här inte är ett reklamblad för Dollarstore. Jag råkade bara hamna där i går när jag cyklade.
Om man inte bor i Norrland och inte har möjlighet att handla på Dollarstore, kan man köpa alla prylarna på andra ställen. Eller så klarar man sig bra utan dem.

Klänningen igen

Klänningen i går. Den klänningen.
Jag slet till slut upp dragkedjan. Jag knallade iväg och plockade åt mig en likadan dress, fast en i en storlek större.
Jag vågade inte. Gå in och prova en gång till.
Min lätta fobi för provhytter, porförstorande hudblekande speglar och svett innanför allt för små plagg har numera gått direkt över till den svårartade typen. Utan att passera stadiet medelsvår.
Jag köpte alltså en klänning i storlek 36 och gick hem. Tänkte jag kunde prova i hallen framför spegeln i lugn och ro. Tänkte det skulle bli bäst så. Tänkte jag kunde apa mig bäst jag ville där, och utnyttja det lyckliga tillfället till fullo genom att prova tillsammans med olika håruppsättningar, läppstift och jeans. (Ja, jeansen är viktiga, jag letar numera enbart klänningar som alternativt fungerar till jeans.)

Okej, jag provade hemma. Jag tog bort axelbanden, kände på skärningen och allt var bara perfekt.
Skulle sen ta av mig klänningen, slå mig ner i soffan och njuta av hela situationen, glädjen av det förträffliga inköpet. Började försiktigt dra i dragkedjan. Började få den att gå neråt. Dragkedjan gick neråt. En bit. Sen inget mer. Sen stopp. Sen svett och slitande. Jag-tror-jag-har-varit-om-det-här-förr–feeling.
Nu är klänningen trasig. Dragkedjan paj. Och jag har en känsla av att ett byte till en annan, likadan, inte kommer att hjälpa nämnvärt.
Jag tänkte fel i går när jag funderade på att säga att den här klänningen är en stor jävla missbildning. Jag menade förståss att alla klänningar som nånsin producerats i den modellen är missbildningar.
Missbildningar, men jäkligt snygga såna.

Snabbhaiku

Novembermorgon
Två dansar på frusen å
med brutna ögon