Kontraster

Det knakar i gungställningen och flickorna gungar högst. Sjunger med precision, rad för rad, vers och refräng: ”Vågar du så vågar jag…”

Några hittar en nyckelpiga. De studerar den noggrant och bygger ett bo av gräs till den, det blir en liten fyrkant som placeras strax intill cykelgaraget. I solen blåser skogen in över dem och förstör, men de bygger upp igen.

Ibland behövs det kontraster. Efter sorgen över systemet i går, den totalt nedgångna kvällen, hopplösa minuter framför datorn där allt, varje ord i fel riktning kan utlösa tårarna, efter det behövs nåt helande. Behöver bara en kort resa, solsken och en eftermiddag med dagisbarn. Inte precis vad jag önskat mig, men absolut rätt just då.

Och snart kommer helgen. Snart kommer den varma helgen. Den kommer och den känns fortfarande lite hemlig och tveksam, men jag måste erkänna att jag vill ha den.

Efter ett halvår i kjol och leggings

Benen: Jeans? Vad är det? Är det meningen att man ska ha på sig det?
Rumpan: Vadå? Hur är det tänkt att JAG ska få plats i dom där?
Magen: Men HUR har du tänkt att du ska kunna andas om du ska stoppa in mig DÄR? För att inte tala om hur det ska gå att äta...

Helvetes krångel

Fan. Satans jävlar. Jag fattar inte. Blä!
Jag måste ha förstått fel nånstans för det måste ändå vara meningen att jag ska ha nåt. Att leva på.
Eller?
Det måste bli så. Hoppas jag har tänkt rätt för en gångs skull. Suck! Man ska aldrig tro att det går att bara "få" pengar från en myndighet utan att man senare blir tvungen att lämna ifrån sig dem till en annan.

Testosteronstörningar och felaktiga färger i rutan

Åh så värdelöst med all jäkla hockey som besudlar tv-tablån.
Jag stänger av i protest!

Peace och solsken!

I dag har jag uppdaterat mitt CV!

Händer inte precis varje dag numera. Nej.

Tisdag, 12:03

”Jag är fortfarande krasslig” sa jag när det ringde från vikariestället i morse. Och det är klart – jag är alltid krasslig klockan sju på morgonen, oavsett vad en eventuell febertermometer skulle ha visat. Men halsen var lite ond i går, kroppen lite underlig…ibland illamående. Var kommer detta illamående från? Och det är inte ett sånt illamående, är inte. Och jag spyr inte, bara går runt och mår lite småilla nu och då.

Väntar nervöst på besked om huruvida jag får behålla pengaklumpen på mitt konto eller ej. Står i fönstret och kikar efter brevbäraren. Grannarna rör på sig, nu ser man dem! Det har gått upp ur sin dvala, går ut och handlar mjölk, står och snackar vid cykelverkstan. Mitt på dagen! Jag har väl sagt förut hur mitt kvarter ser ut, ni vet det nu va? Det vet ni nog.

Min novell till skrivarkursen rör på sig också. Den utvecklar sig, blir längre och jag har börjat skriva i scener. Fastnar i vad de ska säga, hur de rör på kropparna bäst i takt till samtalet. Samtal är nästan svårast. Jag vet inte vad det betyder. Vet inte var den kommer ta vägen. Läraren säger att det är en ”originell historia” och jag hoppas det är bra.

Måndag, 11:16

Sjuk dröm:

Genom min skrivarkurs kunde man vinna en resa till New York. Allt man behövde göra var att rida en hinderbana på en talande häst och klara av detta på två minuter. Jag red, man skulle rida barbacka så det gjorde jag, och småpratade med hästen under turen. Självklart klarade jag det. Jag fick resan. Dessutom fick jag ta med mig två vänner och fick ett kylskåp fyllt med färdkost(!). När jag kom hem var kylskåpet redan fyllt och på varje hylla låg det…räkor! Massor av räkor. Frysta, inlagda, rökta, marinerade. Detta lämpade sig tydligen bäst som färdkost till New York. Jag tror det hade nåt med Jetlagen att göra.

SOL och vårare

Sol över Brynäs! Det är nu jag ska sitta uppkrupen i det djupa fönstret med stor kudde bakom ryggen och bok i famnen medan eftermiddagsljuset sipprar in och dränker rummet. Men fönsterbrädorna är fyllda av blommor och lampor och jag funderar på att andrahandla ett litet avlastningsbord till dem, så att jag kan anpassa mig efter årstiderna.

Nu går jag på gator som är rengjorda från grus och nu orkar jag äntligen pumpa cykeldäcken. Pumpa dem iklädd lätt genomskinliga strumpbyxor och kjol för att känna att traditionellt malligt manligt pysslande (fixa med cykeln) inte bara är för blåställsnubbar och såna i jeans.

Går på torget som överbefolkas av par med händerna i varandras, och vet inte om jag ska störa mig eller glädjas eller bry mig alls. Eller bara tänka att det är tveksamt om man nu faktiskt blir kärare på våren, att våren snarare gör att vi vill vara kärare.

Köper present till musikerkarln, får den inslagen lite på nåder (vi brukar ju inte slå in såna här men nu gör jag det i alla fall) och han får ett blommigt fint papper, jag hoppas jag inte köpte nåt han redan har. Ut igen över torget till cykeln, och på alla bänkar sitter de uppflugna som skator på rad, människor som ska ta vara på solen. Inom en månad kommer jag se dem huttrande på uteölserveringen med filtar över axlarna.

Bokgubbslem?

Ronnie Sandahl använder uttrycket grabbslem i sin bok. För egen del trodde jag mig ha träffat på underligaste sortens gubbslem i går på Kupan. I lugn och ro stod jag nämligen och valde bland pocketböckerna för två kronor styck, när han plötsligt tog kontakt. Tilltalade mig. Frågade om jag var intresserad av begagnade varianter av den och den boken också. Visade mig en lista. Och jag nickade och log och sa kanske det.Då fiskade han upp ett litet plastkort i fickan, textat BÖCKER längst upp med skrivmaskinsstil. Namn och adress och telefon. Postgiro. Inget mer.
”I morrn kan jag inte…och absolut inte på lördag men på måndag tisdag går det bra!”
Och jag: ”ahaaa…okeeej”.

Sen tror jag att han gick. Och jag vet inte, självklart kan man sälja böcker, inte behöver det vara nåt fel med det, men fostrad till misstänksamhet som man är misstänker jag att jag inte kommer våga ringa. Eller så överraskar jag mig själv och gör just det. Hela världen är trots allt inte gubbslem.

*
Och här var det meningen att jag skulle klistra in en låt i en sån där box, men jag är förmodligen störd för trots att jag läst kurs i www-teknik bråkar den där jäkla koden med mig så att jag sliter mitt hår och gråter mensblod över datorn. Helvete!

Gud hör kanske bön!

Hohohohohoho.
Det finns en möjlighet att jag får behålla alltihop. Åh, så sjukt bra. Hoppas!

Glädjeskutt och febersvettning. Tekalas!

Okej, vi får väl se.

Dagens karl, dagens idol

Jag hade säkert nån plansch på nån vägg nån gång. På 90-talet eller så. Och i kväll är han i Stockholm. Men inte jag. Jag är sjuk, det är konstaterat. Bara att lägga sig och snora då.

Lunchtid, II

Och snorig är man som en gris. Hur det nu kan finnas pollen när det är typ...noll grader om morgnarna. Och huvudet, huvudet, huvudet som börjar kännas vid sig om eftermiddagarna bland alla tonårsbröl. Och magen. Värker. Inga barn blev det den här månaden heller. I dag är jag bildlärare.

Lunchtid

Skrapar ur det sista ur smörbyttan. Hittar ett kilo spaghetti längst upp i skåpet. Det här börjar lite som ett klassiskt jag-är-så-pank-det-är-så-synd-om-mig-inlägg. Överlever väl till i morgon då det ska trilla in en hygglig summa på mitt konto, betydligt större än jag brukar röra mig med. Vet dock inte hur mycket jag får behålla, om jag får behålla nåt. Om det kommer mer sen? Och om jag inte får behålla det, hur är det i så fall är tänkt att jag ska klara mig? Jag fattar inget här.

Tisdag, 23:33

Jag ville sjukskriva mig, jag tog ett jobb i dag som jag inte alls hade lust att åka på. Jag ångrade mig redan när jag lagt på luren medan jag hörde min egen röst tacka ja i repeat: ja - javisst - jaaaa - oookej - japp – okej - hej då!

Sen i morse, upp strax efter sex. Dimma. Det gick att sätta sig mitt i vägen i Brynäsbacken och knyta skorna om man ville. Så tomt. Busskortet funkade inte. Panikartat mumlande till chauffören om vad jag skulle ta mig till, vad ska jag göra jag har inga pengar? Och han som nickade med stängd mun och vinkade in mig, stressad. Och jag som svalde nervositeten och kunde sätta mig längst bak. Mot okänt mål igen, det börjar bli en vana nu. Och sen var jag pubertal och lyssnade på Kent vägen dit.

Hoppade av vid en öde Konsumbutik i denna underliga by som jag aldrig tidigare besökt. En kontrast mot där jag klivit på. Ena sidan kantad med organge-röda sjuttiotalshus, plåtiga fasader tråkigt stirrande mot vägen. På andra sidan Gavleån, dimma, och så den där Konsumbutiken med sitt bruna tegel och små skyltar, ytterst omodern i sitt utseende.

Traskade femtio meter fram till skolan. Bredvid en rad vitkalkade brukshus låg den. En mindre herrgård i blekgult med enorm stentrappa och trädörrar. Jag skulle undervisa på övervåningen. Klassen var så liten, bänkarna så små. Utanför singlade snöflingor ner över ån, förbi de trädkarmade fönstren. Det var som en Astrid Lindgren-scen( en av mina ständiga källor till associationer), fast ändå inte. Jag gillade det.

*

När jag åkte hem var det vår. Vår –vinter –vår. Snö och sol och grus. Och nånstans äntligen, trots huvudvärken, kände jag lite sug och värme från halsen och ner i bröstet.

En snubbe och en stad

Sandahls bok kom i ett paket med fyra andra som jag hade glömt att jag beställt. Den är tunnare och mindre än jag tänkt mig. 172 sidor. Jag läser den på toan och i sängen och den är snabb, slinker lätt ner. Det är det där lätta språket med sina korta meningar, plus alla radbrytningar. Och att den handlar om Falköping. Bara det gör att jag förmodligen är en aning skygglappad mot eventuella schabloner och klyschor.

Jag är nästan från Falköping. Inte riktigt, men nästan. Jag har hängt i Falköping. Jag dejtade en gång en kille från Falköping. Han jobbade med…ja, jag minns faktiskt inte vad han jobbade med, men jag misstänker att det var nåt rikt jobb för han köpte alltid svindyra drinkar och körde BMW. Han bodde på det där berget som finns där. Det var i ett hus med underliga tinnar, och kök i ett torn. Vi var det rika huset och hängde, det var lite som i Ebba och Didrik(ni vet när hon träffar den där rika killen med sitt stora hus och får leka med hans dyra leksaker), och så åkte vi genom stan förbi torget efter krogen, köpte strips ur nån kiosk och åkte hem igen. Jag tror faktiskt att det regnade också.

Poängen är väl att jag känner att det inte är en sån nonsensstad som han skriver. Säkert är den tråkig, som alla hemstäder. Tråkig men vacker. Inlindad i hatkärlek liksom. Man tar sig ju alltid rätten att hatälska och förakta stället man en gång kom från. Kallar man det nonsensstad ljuger man väl däremot lite för sig själv? Naturligtvis fattar jag att han menar i ett större perspektiv, men ändå. Uppväxtstäder blir aldrig nonsens, aldrig.

Måndag, 13:59

Jag tycker att folk på min lista uppdaterar för lite. Skämmes!

Egenheter, egendomligheter, udda vanor

Det var en utmaning som jag fick av A peaceful warrior. Har tidigare gjort en liknande grej och då såg det ut såhär.

Sex stycken avslöjande egenheter/udda vanor:

1) Godisvanor

Jag gillar inte smågodis. Bara det är väl anmärkningsvärt. Jag känner nästan ingen som inte längtansfullt börjar fladdra med ögonen och utbrister ”åååh vi köper lite goooodis” när den passerar de små plastfacken inne på ICA. Utom just jag själv då. Däremot är jag ett extremt kakmonster och smått beroende av popcorn.

2) Generande hårväxt

Jag har små hårstrån som växer på hakan, jag vet inte hur eller när de kom dit men de blir bara fler och jag gillar att pilla bort dem med pincett. Kanske inte en egenhet men väl en egendomlighet. Förmodligen vanligare bland kvinnor än man kan tro.

3) Vibrationer i byrålådan

I min troslåda i byrån ligger inte mindre än fyra stycken dildos. De flesta av dem använder jag aldrig. Faktiskt!

4) Nojor

Jag har livlig fantasi när det kommer till det mesta, men extra mycket när det gäller negativa saker som skulle kunna hända mig själv eller de jag tycker om. När mina föräldrar med allvarlig ton lämnar ett meddelande på mobilsvar, och det gör de mycket sällan, tror jag genast att det rör sig om ett dödsfall. Brorsan? Grannen? Farmor?
När jag ska ringa till arbetsgivare och fråga hur det går med den där tjänsten som jag sökt tror jag oftast att de ska skratta rått och undra hur fan jag kan tro att de ska ha hunnit läsa min ynkliga ansökan. Hallå! Föfan! Vi har fått in över 300 ansökningar vad fan tror du? Dessutom ser vi nu att ditt CV ser eländigt magert ut och att dina referenser hatar dig! Tyvärr tjänsten är redan tillsatt!

5) Armfetischist

Jag tycker om armar. Företrädesvis mäns armar, ibland även kvinnors. Det ska inte vara allt för hårda och muskulösa armar, utan de får gärna vara lita mjuka. Framför allt ska de ha len hud!

6) Tidsbegreppet

Detta har jag säkert nämnt förr men, jag har en aaaaning svårt att komma i tid. Jag ser mycket positivt på tid. Detta gäller speciellt på morgnarna, samt när det ska hinnas till möten/middagar/fika/fest. Jag anser dock att jag håller på att bättra mig på den här punkten.

Den som har lust och känner sig manad att bli utmanad för gärna skriva ner sex egenheter om sig på sin blogg.

Update: Jag ändrar mig. Några av mina vänner kan gott skriva lite egendomliga saker om sig själva. Sara, Linda, Jenny, Maria och Mills kan få bli utmanade om de vill!

Lördag 12:32

Aaaah, helgens första toscasnäcka. Fniss!

Datorfredag

Det börjar bli en aning tärande att flänga runt bland olika skolor och vikariera. I morse när solen redan stod högt cyklade jag över bron till dit jag trodde jag skulle vara. Bara för att inse att nej det här är ju inte alls högstadiekids det här är ju…ja men det måste det vara…gymnasieungdomar!

Gick över gården bland klackande stövlar och skägglinjer, kände mig lite som en i gänget; jag är ju inte direkt känd för min storväxthet. Det finns busschaufförer som tror att jag är 16 föfan! Lade huvudet på sned, bländades nästan - och ja - javisst! Uppe på väggen stod ett helt annat skolnamn ingraverat i teglet. Bara att stoppa in hörlurarna i de allt för små öronen igen och dra vidare, i högsta fart, tvärs över stan, till den rätta adressen! Jag lyckades komma endast tio minuter för sent, men med andan i halsen.

Så. Nu i kväll är det textdeadline på skrivkursen. Vi har blivit tilldelade den utsökt fördelaktiga inlämningstiden kl 0.00 natten mellan fredag och lördag. Vilket förstås kan fungera om man är smart, men som innebär fredagskväll framför datorn för dem i klubben för människor utan framförhållning. Som jag självklart tillhör. Vad trodde ni?

Pling!

Adlibris har tydligen börjat med avier via sms. De messar och talar om att ett ex Ronnie Sandahl ligger borta på spelbutiken och väntar. Får väl traska dit och hämta upp honom snart så jag får veta om han är nåt att ha.

Och i dag är det också vår!

Onsdag,vår och arbetsbeklämningar

Jag blev given en ledig(= arbetslös) dag som borde utnyttjas på bästa sätt. Så fantastiskt väder det ser ut att vara. Nästan ingen snö längre, damm som flyger över femte tvärgatan, vitsippor krokusar och så Staffanskyrkans torn i bakgrunden, övervakar allt. Såna här dagar har jag verkligen ingen lust att flytta längre. Det här är fortfarande bästa stadsdelen, och snart är den tydligen även förevigad i en sång.

Det ska löna sig att arbeta säger Fredrik Reinfeldt och jag läser och läser på Alfa-kassans hemsida men kommer inte fram till om det verkligen gör det för mig. Det måste ju vara möjligt att få ersättning upp till heltid även om man är timanställd och i princip kan arbeta varje dag? Nån, snälla svara?

Rörliga hjärtat

Åh obehag igen. Det återkom så fort jag kom hem från jobbet. Genast när jag började tänka - och jag tror inte det är sedvanlig eftermiddagshunger. Det är, tror jag, tvivel, tvekan.
Hjärtat som satt i magen i natt.

Hjärtat i magen.
Hjärtat i fittan.
Hjärtat i huvudet.

Hjärtat som hela tiden flyttar sig.
Magen som läser av små detaljer hela tiden, signalerar till hjärtat, för det är kroppen som tänker ut oron, inte hjärnan.

För tidigt

Obehaglig natt. Ni vet, en sån som mest präglas av missnöje och känslan av att inte trivas. Massa timmar vakna, massa oro. Höra blåsten, tidningen, en och annan bil och hela tiden drömma om att man är kissnödig. Vakna med full blåsa allt annat än utvilad. Hela huvudet fullt av människor som jag saknar. Och så det där som jag faktiskt kom att trivas med, som jag trodde att jag ville vara utan, det där; jag tror det kallas samboende.

Nu snart cykla till okänd skola i gammalt bekant område. Jag är inte, inte upplagd.

Sånt som man kan trilla över när man botaniserar blogg

Del 1.

Fantastiskt praktiskt inlägg om den sköna konsten.

Nåt lite oroligt...

Utanför tåget är det plötsligt ok att kyssas. Det är inget jag ifrågasätter nu, det händer. Det står människor och hånglar i uppgångarna, tonåringar med ryggsäckar, de ler, uppfyllda självklara, jag blir förskräckt. Ser dem och tänker hur långt bort de är. Ändå är det alltså ok, stå i en öppning, se helt förälskad ut, känna en avskedskyss, alltid mjukt men inte för försiktigt och jag tror jag blundar, borde blunda, så gör man på film och han håller lite med handen om mitt ansikte, så gör man också på film och jag tror jag känner en bris.

Jag tänker på det sen när jag sitter på tåget. Vilken schablon det var, och det är nu nåt borde bli förstört och jag undrar vad.

Men jag har trivts. Har inte undrat så mycket och jag har förvånats över mig själv hur exemplariskt jag faktiskt skött mig. Att jag inte en enda gång blivit för orolig, börjat tänka på sånt som inte har löst sig. För det ska sägas att när man har det för bra ligger den ofta i magen, känslan av att jag inte förtjänar detta och att det ska försvinna.

Ägg, hönor och hormoner

Nån gång, vill jag minnas, men jag vet inte var, har jag läst att kvinnor är som kåtast klockan fyra på eftermiddagen. Hur mycket jag än googlar hittar jag dock inget som stärker detta. Börjar fundera på om det endast är nåt som har fabricerat sig i mitt huvud, eftersom det utan tvekan stämmer in på mig. De kåta dagarna sätter kåtman alltid in kring fyrasnåret. De icke-kåta dagarna sätter kåtman inte in alls.

Att kvinnor är som kåtast kring ägglossning går också att läsa lite varstans. Lite mer lättgooglat, lite mer utbrett. Dessutom stärkt med förklaringar om hormoner. När man sitter i intima rödvinssörplarsällskap kommer det dock oftast fram att folk är som kåtast på lite olika tidpunkter i månaden. Alla vet inte om att ”det är meningen” att vi ska vara kåtast när äggen lossnar. En del har inte ens ägglossning, har hormonnivåer reglerade av piller, på ett konstgjort sätt, men är ändå kåtast just då, när de skulle ha varit som mest östrogenstinna.

Slutsats: det enda jag nånsin kommer fram till är att kvinnor som är kåtast vid tiden för ägglossningen ofta verkar vara de som är medvetna om att de borde vara det. Oavsett om det faktiskt lossnar några ägg eller inte. Varför jag genast börjar fundera. Den här fyra-kåtheten kanske endast beror på att jag nån gång läst att jag borde ha mest lust just då? Vad är hönan och vad är ägget, och var kommer hormonerna in i bilden?

Lost liksom...

Är inte han Desmond en sån där karaktär som blir lite snyggare för varje avsnitt och för varje intressant detalj man får veta om honom?

För övrigt har jag räknat ut att jag cyklat minst sex och max tio kilometer fram och tillbaka varje dag till min tjänstgöring den här veckan. Känns fantastiskt hurtigt. Så hurtigt att jag ansåg det vara befogat att smaska ner en halv paket texas pecan-glass framför tv:n tidigare.

Och oh, så vuxet det kändes att skriva tjänstgöring förresten.

Men jag har sömn att ta igen.

Alldeles för sent för att tänka

Tänker på hur mycket jag skulle vilja be om ursäkt för saker. Tänker på att det är ingen idé. Tänker på hur ofta vi använder alla hemskheterna som drabbat oss som just ursäkter. Alla ituskurna hjärtan, otäcka människorna, alla gånger vi levt med bländverk som slocknat, och skadats. Tänker att man nog inte kan använda gammal skit hur länge som helst för att förklara sig. Liksom Det här sägandet jag säger nu är inte jag det är bara en biprodukt av det där gamla förhållandet det där du vet…eller den där gången som du…som jag…Det har gjort ont det är därför.

Där är analysen av oss själva. Alltid när vi är dåliga har det gjort ont nånstans, för nåt. För nån. För många gånger.

Jag tänker på det här efter att jag lagt på luren och hört mig själv säga jag känner att jag håller på och spåra ur men det beror bara på att… Och sen gnager det i mig, det att jag inte kan bete mig som jag vill och att jag måste hänvisa till nåt som har hänt tidigare. För att jag ska verka som lite mindre kass människa och reducera ännu ett av mina felanden. För det ska ju erkännas att jag helst av allt vill vara perfekt.

Sen tänker jag, fram och tillbaka i sängen i gatlampans lysande genom gardinen, att ibland vore det en fördel om vi inte formades så förbaskat av just det ömmande i det vi har levt innan.

Tvåtryckare kvart över tre

Nån i huset lyssnar på Sonja Aldéns medoldifestivalballad på repeat, mycket högt. Basen ekar genom väggarna. Nån kanske är kär?

Surviving

Oj. Jag överlevde jag överlevde! Jag har arbetat! Shit. Och jag kommer få lön. Riktig lön, timlön, det var minsann inte i går.

Natten var ett elände av oroliga drömmar och vaknanden. Vända sig, titta i klockradion, rött rakt in i ögat som hela tiden rörde sig. Snabbare. Avlöstes av förtvivlade fantasier som min hjärna hade arbetat ihop. När klockan var strax efter sju var jag övertygad om att jag hade klarat mig från jobb i dag. Vände mig om och låg i halvslummer och då – då ringde det ur den blommiga luren.

Bara att hoppa upp. Koka te och slänga i sig müsli. Kladda över ringarna under ögonen, fem timmars sömn är tre timmar för lite för mig, på med lite rouge och kjol och kofta; lärarlooken. Sen trampa en massa kilometer med kalluften långt ner i halsen.

Det är svårt att vara sträng. Svårt att våga. Svårt att hitta ett mellanting mellan mesig och hysteriskt skällande. Går inte. Jag tar på mig svartbågade glasögonen och försöker spänna blicken i hormonynglingarna. Funkar inte riktigt.

Fast. Jag överlevde. Det är ingen främmande miljö jag är i. Alla är snälla och man får ta kaffe. Och nånstans är det ju faktiskt språk jag får syssla med ändå, trots att det inte var menat på det här sättet. Jag är nöjd för tillfället.

Uuuh...

Tänk om de ringer och vill att jag ska jobba i morgon?! Gud, hjälp jag är inte redo! Jag behöver en vilodag till. En dag att inställa mig mentalt. Please.

Vår, blåsippor och Patrick

Det är vår när det har varit över noll grader i minst sju dagar, läser jag i DN. På våren brukar blåsippor slå ut, läser jag vidare och ser en bild på en nästan abnormt perfekt blåsippa. Ungefär som amerikaodlade stora trädgårdsblåbär. Så perfekt är den!

Lyssnar på Patrick Wolf – The magic position, och kan nästan inte andas. Tycker att musiken vibrerar och jag vet inte om det är på ett bra sätt, som i berörande, eller bara obehagligt. Det känns inte alls som vår. Känns fortfarande som höst, lika mörkt som när jag växte fast här från början. Och underligt- fast jag ofta inte tycker att tiden rör sig kan jag konstatera att förra våren var jag inte alls här. Inte i det här rummet, inte med de här sysslorna, upprörd över helt andra saker.

Ytterst blajigt om känslor och sånt

Helvetes kuksugning! Satan satan satan satan. Jag vet inte om det är jag som gör det jävligt för mig själv eller om det faktiskt är befogat. När man plötsligt är i hård upprördhet som ibland övergår i ren svartsjuka går det inte att se på det ordentligt. Jag menar att det inte går att vara nåt som ens liknar opartisk och förnuftig. Jag vet inte ens om man bör vara det. Vill inte heller att nån annan ska säga åt mig vad jag har rätt att känna. Finns det ens nåt sånt? Som ger riktlinjer, säger det här är okej baby det här får du vara upprörd över…men inte det där.

Jag lever med föreställningen om att i väldigt många relationer mellan två, där känslor är inblandade, finns det en sorts obalans. En maktkamp, eller kanske snarare ett vägande mellan vem som känner, vill och anstränger sig mest. Kanske inte alltid medvetet, men ändå existerande. Ena parten har då lite mer (känslomässig) kontroll över situationen, medan den andra måste lägga energi på att oroa sig och kan lacka ur, lipa och bara vara "svag". Måste jag säga att jag hatar hatar hatar känslan av att vara det sistnämnda?

Tjurig

Här masar man sig upp klockan åtta en lördagsmorgon, hackar ihop en sallad och cyklar iväg, ska på möte med skrivarkursen.

Och vad händer?

Jo: 1) Man hittar inte riktigt dit. 2) När man väl hittat dit kommer man inte in på skolan. 3) Man har inte med sig nummer till läraren så man kan inte ringa och be om att bli insläppt. 4) Man spatserar runt kring spökslottet(skolan), knackar på dörrar och kikar genom rutor i kanske 20 minuter. Då och då lossnar det istappar från taket och då rycker man till, hoppas på att det ska vara en levande människa –men icke.

Sen ger man upp. Åker till Brynästorget och köper en styck ostfralla och en toscasnäcka. Tröst! Man går hem och är lagom grinig över hela incidenten.

Från spinning till cystor och ömtålig rumpa

Jag gick på spinning. Sist jag gick på spinning måste ha varit 2003. Då slutade det med en cysta mellan skinkorna och en tid på operationsbordet en vecka senare.

Det värkte genom alla dagar, vi trodde hela tiden det var en sån där envis finne som hade satt sig i röven, men det var det inte. Det var en cysta och den blev bara större och större, ondare, och den hade troligtvis utlösts av spinningpasset. Allt dunkande med rumpan mot sadeln. Till slut beställde H en taxi till mig, det värkte hela tiden och jag kunde inte vända mig från ena sidan till den andra i sängen och när han stötte emot mig med sin höft tjöt jag. Högt.

Vi åkte till akuten. Ont först men sen bra, förklarade stafettläkaren på sin knappa svenska. Sen sprutade han morfin i mig. Jag älskade morfin. Från smärta i varje subtil rörelse till total bekymmersfrihet, jag kunde vandra själv genom hela sjukhuset upp till operation. Hade säkert lagt in mig och sövt ner mig själv också om jag kunnat och fått, men köerna var för långa. Jag fick vänta i en städskrubb.

Jag minns mest narkosen som skön. En evigt lång fyllesömn, ljusa drömmar i ljust rum, tills jag vaknade och spydde i samma andetag.

De hade tejpat fast mina skinkor i operationsbordet, och resten av rumpan var också i tejp, jag kände det så fort jag rörde benen om så bara ytterst lite. Jag spydde massa gånger, tålde inte narkosen, morfinet, eller kanske var det sjukhuset. På natten fick jag starkast tabletter i salen, sov inget, låg och kände blodet som kom ur rumpan. Vände mig, låg på millimeterytor för att smärtan inte skulle trycka sig upp genom mig. Tänkte ofta så det är såhär det är, hade ju aldrig spenderat en natt på sjukhus förut.

Allt blev ok såklart. Det brukar ju bli det. Ingen farlig cysta, ingen farlig operation, bara en jäkla massa blod och tvättande av ömtålig rumpa. Sen inga mer spinningpass. Förrän i dag alltså. Och den här gången verkar jag ha klarat mig.

Profiler från en soffa, del I

En styck musikerkarl som vill kika på sjunyheterna: