Nåt lite oroligt...

Utanför tåget är det plötsligt ok att kyssas. Det är inget jag ifrågasätter nu, det händer. Det står människor och hånglar i uppgångarna, tonåringar med ryggsäckar, de ler, uppfyllda självklara, jag blir förskräckt. Ser dem och tänker hur långt bort de är. Ändå är det alltså ok, stå i en öppning, se helt förälskad ut, känna en avskedskyss, alltid mjukt men inte för försiktigt och jag tror jag blundar, borde blunda, så gör man på film och han håller lite med handen om mitt ansikte, så gör man också på film och jag tror jag känner en bris.

Jag tänker på det sen när jag sitter på tåget. Vilken schablon det var, och det är nu nåt borde bli förstört och jag undrar vad.

Men jag har trivts. Har inte undrat så mycket och jag har förvånats över mig själv hur exemplariskt jag faktiskt skött mig. Att jag inte en enda gång blivit för orolig, börjat tänka på sånt som inte har löst sig. För det ska sägas att när man har det för bra ligger den ofta i magen, känslan av att jag inte förtjänar detta och att det ska försvinna.