Alla tröttnar nån gång

Hade länge tänkt ringa. Men jag är inte den mest företagsamma när det gäller telefonsamtal. Hade länge tänkt nu finns det ingen mening mer, nu vill jag inte längre. Jag vill inte slösa bort tiden, sova bort helgerna mer.
Jag tänkte: inte en till vinter med blåmärken på benen, inte en till i trappuppgångar med glögg i näsborrarna och snarkningar i öronen, lukter från andras varma hem, ljud från andras stängda dörrar.
Tack, det har varit några fina sommarmorgnar. Jag glömmer aldrig gryningen på sjätte tvärgatan.
Så nu är jag uppsagd från tidningsutdelningen.

Kafferast?

Jag har skaffat rooibos-te med persika- och passionssmak. Så nu kan jag leka Mma Ramotswe hela dagarna om det är så. Fast det ska jag naturligtvis inte.
Jag ska skriva jobbansökningar och lista möjliga arbets-/praktik-/lärlingsplatser här i närheten. Och kanske fika lite på baguetter.

Var i kurslokalen två minuter över nio, som vanligt i morse, bara för att få veta att vi ska ”jobba fritt” i dag. Vi var bara tre arbetslösingar närvarande, resten har droppat av, av olika anledningar. Tre stycken har fått jobb, de lyckligt lottade jävlarna.

Jag funderar på om det är en god idé att bli beroende av kaffe? Drack en kopp från maskinen innan jag åkte hem och förundrades över hur gott det var.
Men jag har aldrig varit nån kaffemänniska. Jag kan inte bli en sån som klagar över att åh nu måste jag ha mej en stooor kopp kaffe innan jag får hövvevärk…

Snart

Alla vägar leder till...kyrkan?

Trots att jag redan vet på ett ungefär vad jag är ämnad att arbeta med gjorde jag i dag ett yrkestest på åtgärdskursen. (Observera att jag upskattar såna tester! Observera också att jag inte finner dem förnedrande.)

Tänkte det kan väl inte kan bli sämre än att jag får veta att jag passar som det som jag sen flera år vet att jag passar för.
Tänkte kommer det fram att jag ändå passar bättre för nåt annat än det tänkta så är väl det bra synd, eftersom jag bara har ett år kvar hos CSN och alltså ingen möjlighet till omskolning.

Så jag kryssar i mina svar, räknar ut mina poäng, får fram min profil.
Och vad?
Det visar sig att jag passar som:
*Bildlärare
*Danspedagog
*Kammarmusiker
*Kantor

Bland annat.

Det här är nog första gången jag är glad över att allt redan är för sent. Nu slipper jag fundera på om jag inte skulle ta och bli kantor i alla fall. Slipper tänka på hur jag ska kunna stå ut med allt gnälligt orgelspelande under den eventuella utbildningen.
Bra.

Lyxen

Mma Ramotswe brygger rooibos-te hela tiden i Damernas detektivbyrå och det regnar nästan jämt nu. Ibland solar det och regnar på samma gång, samtidigt som det åskar. Men det gör mig inget för den här veckan har jag råd att vara inne.
Nu ringer inte klockan varje natt och nu måste jag inte springa sömndrucken genom regn med axelremmen skavande mot mig och tänka hur hur kan vader göra så ont som mina gör? Hur många gånger kan man springa uppför en trappuppgång utan att bakbensmuskeln helt enkelt lär sig att det är det här den är ämnad för?

Men förstår ni: en hel natts sömn i natt, EN HEL.
Att få lägga sig när resten av huset gör det, att utan stress dona med lakanen, ställa vatten på sängbordet, bläddra upp rätt sida i pocketen, i bekvämlighet.
Sen upptäcka att allt är ovanligt tyst i kväll.
Ha tid att upptäcka.
Det är lyx.

Repris - fyra små rätter

Har svarat på en sån här utmaning förut, men eftersom Johanna nu ber så snällt, gör jag det igen.
Inte mycket nytt under solen, som ni ser.

Fyra arbeten jag haft i mitt liv:
Tivolivärd
Vårdbiträde
Talskrivare
Tidningsbud

Fyra filmer jag kan se om och om igen:
Gilbert Grape
Forrest Gump
Pianisten
Allt om min mamma

Några låtar jag gärna hör:
Pulp – Common People
Mamas and the papas – Make your own kind of music
Brainpool – Bandstarter
Håkan Hellström – Nu kan du få mig så lätt
Le Sport – Tell no one about tonight

Fyra städer jag bott i:
Gävle
Málaga
Skövde
På Västgötaslätten

Fyra TV-serier jag gärna ser:
SATC
Lost
Scrubs
L-word

Fyra ställen jag vill åka till:
Mexico
Kina
New York
Rom

Fyra webbsidor jag besöker dagligen:
Aftonbladet
Expressen
Blogger
Tradera

Fyra favoriträtter:
spenat- och fetaostlasagne
potatisgratäng och tzayspett
quornfiléer med fetaost
pizza

Fyra ställen jag trivs på:
I soffan
I Uppsala
I köket
På Café Kanel

Fyra personer jag vill träffa:
Ehm…Picasso kanske? Fast då heter det snarare skulle vilja träffa.

Den som vill får gärna anta utmaningen.

Smärtfritt?

Jag vill veta. Är scholl party feet cushions verkligen lösningen på alla våra fotplågor? Har nån provat? Är det värt en investering?

Som spön...

Det regnar grismycket här, så mycket att det närapå inte går att vistas på den inglasade balkongen utan missta det gröna fuskgräset för sankmark.
Jag kan inte göra nåt vettigt förrän det slutat regna, eftersom nåt vettigt innebär att jag samtidigt måste ligga och knapra på nåt gott, vilket jag måste ta mig ut och runt hörnet till närköpet för att införskaffa.

Jag tror också att regn orsakar klimakteriesymptom hos mig, eftersom jag får svettningar under tuttarna varje gång det börjar smattra mot rutan, samt en outhärdlig längtan efter att gå runt i bikini.

Och ja, nu åskar eländet också...

Lagom mycket

Eftersom jag är en arbetande tidningsutdelarsjäl den här veckan har jag fått dispens att komma när jag vill på åtgärden.
Dyker med andra ord upp strax före lunch med vadvärk, sovhår och blinkande ögon.
Tittar folk mystiskt på mig eller är det bara som jag har fått för mig? Tittar de liksom surt avundsjukt?

Får en kort genomgång av vad gruppen har pysslat med på förmiddagen. Tydligen har de diskuterat frågor på ett papper med rubriken ”Reflektera över vad du vill med ditt liv”.
Ehm?
Åh.
Domedagen.
Ska man veta sånt?
Är det därför jag är där jag är? För att jag inte vet säkert utan bara på ett ungefär?

En av frågorna som skulle diskuteras är: ”Hur mycket pengar vill du tjäna?”.
Jag tänker att om jag hade varit med på förmiddagen skulle jag förmodligen ha dragit till med nån klyscha av typen ”lagom mycket” eller ”så jag klarar mig”.
Men detta lagom eller så man klarar sig kommer såklart aldrig innebära lite, det gör det aldrig.
För nån.
Inte just här och vid den här tidpunkten, åtminstone.
Det svenska nationaluttrycket är överflödigt i diskussioner om önskelön. Där är lagom alltid lika med mycket, och lite lika med obefintligt.

Sommarslut, höstkval

Så det här är slutet på sommaren?
Slut på sötebrödsdagar, långa alkoholfyllda helger, kvällar på balkongen. I alla fall snart.
Det här är liksom slutet, och inget viktigt har hänt. Eller?
De viktiga besluten togs redan innan sommaren kom igång. Flytta isär, lämna sig åt sig själv, men ändå fortsätta. På deltid.
Tänkte vi ens på vad ensamma höstkvällar kan innebära? Tänkte vi ens på desperationen som kommer varje gång man är lite för pigg när lampan släcks? Tänkte jag ens på att nästan alla mina vänner ingår i parkonstellationer; samboenden, och därmed oftast lever och tänker inom den lilla kulan?

För när hösten kommer, kommer rädslan för uttråkning. Mystiska behov att plötsligt dölja skräcken för visa upp att vi inte gör nåt vettigt. Liksom att vi hela tiden intalar oss att gud vad skönt nu när det är höst är det helt okej att bara sitta inne och dega.
Och visst är det skönt, säkert flera kvällar i veckan, kanske en eller till och med en och en halv månad.
Sen kryper desperationen på.
Vad gjorde jag med sommaren?
Meeeen vad tiden går det är ju jul snart ju.
Åh vad trött jag är det måste va vädret.

Lösningen på hopplösheten heter oftast planering om man är sambo. Renovera badrummet, skaffa smått, spara till en Thailandsresa med älsklingen. Saker som ger energi.
Är man däremot ensamstående(eller enastående, som min åtgärdskvinna skulle sagt), eller som jag, särbo med oklar förhållandeframtid, är man liksom utlämnad till kategorin häftiga, stimulerande singelsaker.
Och det är där rädslan sätter in. För jag är inte helt säker på var eller med vem jag ska hitta de där sakerna.

Nya fönster

Lördag och sol. Ledighet från åtgärdskursen. Bra grejer.
Längtan efter iväg, och lätt uttråkad. Längtan efter förändringar, men vilka?
Behov av nya människor, nya röster, nya infall.
En ny stor glasruta som solen skiner från.
Kaffeautomater.
Längtar ibland tillbaka till högskolan.
Längtar efter nåt annat.
Efter morgonduschade gator i Málaga.
Efter tåget till Hudiksvall.
Efter nyfiket, ryggkrypande, elektriskt.

Åtgärdat 2

Men vet ni? Det här med åtgärder är kanske inte är så dumt.
Åtgärdsmänniskorna är schyssta människor. Bättre än arbetsförmedlingen.
Min åtgärdskvinna är snäll, funderar seriöst på vad jag behöver, hon är realistisk, hon daltar inte och hon frågar inte tusen gånger om jag känner till platsbanken på AF:s hemsida.
Med henne känns det som om allt kommer ordna sig.
Hon är bra.
Jag känner det redan.

Åtgärdat

Okej, jag erkänner det. Jag går på en åtgärd.
Alltså en sån som Persson och gänget tycker om att stoppa in en i, när man varit anmäld arbetslös mer än tre månader och är under 25 år.

Jag vet inte hur jag hamnade här eller vem som bestämde det men så ska det vara tydligen. Jag har inget val.
Jag är inte ens säker på att jag har hamnat rätt.
Jag sitter i en halvcirkel... eller det är snarare en hästsko av typen man hade i klassrummen på lågstadiet. Jag är omringad av okända människor och jag sörplar på en kopp choklad.
Jag stirrar på en kvinna som pratar om anställningsintervjuer och CV:s som om hon aldrig gjort annat i sitt liv. Som om det alltid varit såhär.
Hjälp!?
Ska jag verkligen vara här?
Hallå jag är arbetslös akademiker… skickar man ens såna som mig på åtgärder?
Eller ja förresten arbetslös och arbetslös…jag har sommarlov. Och så har jag ju extrajobb…flera timmar i veckan… ibland.
Jag har hamnat fel. Eller hur?!

Men vid bibeln...

Vad är det egentligen som händer i den här stan?

En dag

Det är höst nu har jag hört. Den började i dag, liksom inofficiellt.
Det var en osynlig tyst överenskommelse över stan i morse. Brandrök över Brynäs.
Regn på Fältskärsleden.
Och inne i stan trottoarvåta papptallrikar spräckta glasflaskor spräckta fönsterrutor...spräckta sommarförhoppningar för den här gången efter helgens cityfest.

Så i dag ringde klockan innan åtta för första gången på länge. Henrik lät bli att stänga den en massa gånger, för första gången på länge.
För första gången på länge gick jag upp tillsammans med honom, frysande i pyjamasbyxor, hällde upp gröt, bläddrade i DN, micrade gröten och kunde inte äta den.
Jag är inte riktigt säker, men jag tror det är nåt med i dag. (Som numera är, i morgon.)

Mycket viktig fråga

Varför har herrcyklar blivit utrustade med en stång mellan sadel och styre? Vad är den bra till, egentligen?

Tacksam för svar.

Livstecken

Det är fortfarande sommar för mig och innan jag har kommit in i nån form av rutin kommer nog inläggen fortfarande att vara sporadiska.
Jag kommer helt enkelt inte in i den där trivsamma lunken jag hade i höstas och våras, inte här och inte med nåt annat skrivande.
Inte än. Men kanske snart.
Jag vet inte när jag ska sluta se sommarmånaderna som ett enda långt lov när man per automatik har rätt att vara ledig. Det är varmt liksom, jag behöver inte ta nåt ansvar nu.
Vadå söka jobb? Det gör jag nästa vecka.
Fixa med Alfakassa? Äsch då.
Ordna ett liv? Nä inte nu. Allting kan vänta.
Men det är naturligtvis inte sant. Ingenting kan vänta. Jag har väntat alldeles för länge redan.

En positiv sak är att jag åtminstone tänker. Läser och tänker och studerar hur det ser, hur det är, alltihop. Börjar på böcker och slutar mitt i meningar för att jag hakar upp mig på nåt. När jag sitter vid datorn googlar jag massor. Jag tror allvarligt att halva min allmänbildning är Googles förtjänst.

Och helgen? Jodå, den var fin. Linda och Jenny kom på besök och allt och inget hände. Vi grillade på vår fantastiska innergård, som jag nog tror att jag kommer sakna när jag flyttar, och solade och fikade och lagade mat och drack vin och gick på Goya och dansade några sekunder i röda rummet. Det var fint men kort.

Här

Ps. Nu är jag i Gävle igen. Det är strålande väder och jag tror jag har åkt ifrån reget.

Öronbedövande gult

Ibland på landet är ljudet från syrsorna nästan öronbedövande. När man cyklar mellan gult och gult och allt man ser bara är åkrar väg träd och det faktiskt är möjligt att skymta en horisont. När man sen parkerar cykeln i gräset klär av sig känner vinden men tänker inte direkt på den och tassar över tistlar över gruset ut på bryggan. När det fem sekunder senare luktar vatten i näsan och smakar järn i munnen. När man vänder ansiktet mot solen som går ner och ut med armarna och håret mot vattenytan och hör hur allting bara dunkar. När man sen inte längre ser nåt och man tänker: det var den sommaren.

Innan man öppnar ögonen igen och reser sig och simmar mot bryggan och kravlar sig upp och hämtar handduken och huttrar lite och man tittar på korna som går på andra sidan och allt är som vanligt igen. Nästan.