Livstecken

Det är fortfarande sommar för mig och innan jag har kommit in i nån form av rutin kommer nog inläggen fortfarande att vara sporadiska.
Jag kommer helt enkelt inte in i den där trivsamma lunken jag hade i höstas och våras, inte här och inte med nåt annat skrivande.
Inte än. Men kanske snart.
Jag vet inte när jag ska sluta se sommarmånaderna som ett enda långt lov när man per automatik har rätt att vara ledig. Det är varmt liksom, jag behöver inte ta nåt ansvar nu.
Vadå söka jobb? Det gör jag nästa vecka.
Fixa med Alfakassa? Äsch då.
Ordna ett liv? Nä inte nu. Allting kan vänta.
Men det är naturligtvis inte sant. Ingenting kan vänta. Jag har väntat alldeles för länge redan.

En positiv sak är att jag åtminstone tänker. Läser och tänker och studerar hur det ser, hur det är, alltihop. Börjar på böcker och slutar mitt i meningar för att jag hakar upp mig på nåt. När jag sitter vid datorn googlar jag massor. Jag tror allvarligt att halva min allmänbildning är Googles förtjänst.

Och helgen? Jodå, den var fin. Linda och Jenny kom på besök och allt och inget hände. Vi grillade på vår fantastiska innergård, som jag nog tror att jag kommer sakna när jag flyttar, och solade och fikade och lagade mat och drack vin och gick på Goya och dansade några sekunder i röda rummet. Det var fint men kort.