Öronbedövande gult

Ibland på landet är ljudet från syrsorna nästan öronbedövande. När man cyklar mellan gult och gult och allt man ser bara är åkrar väg träd och det faktiskt är möjligt att skymta en horisont. När man sen parkerar cykeln i gräset klär av sig känner vinden men tänker inte direkt på den och tassar över tistlar över gruset ut på bryggan. När det fem sekunder senare luktar vatten i näsan och smakar järn i munnen. När man vänder ansiktet mot solen som går ner och ut med armarna och håret mot vattenytan och hör hur allting bara dunkar. När man sen inte längre ser nåt och man tänker: det var den sommaren.

Innan man öppnar ögonen igen och reser sig och simmar mot bryggan och kravlar sig upp och hämtar handduken och huttrar lite och man tittar på korna som går på andra sidan och allt är som vanligt igen. Nästan.