Det är såhär det händer

Allt spelas i mer intensiv tappning såhär mot slutet av Nica-tiden. Jobbet är ett intermezzo fyllt av struligheter och jag är trött, jobbtrött, jag har mycket lite vilja att befatta mig med saker just nu.

Privalivet är nästan detsamma. I dag var jag på dejt, en riktig dejt, som i att gå och ta en kaffe och se varandra i ögonen och ställa frågor, och i morrn åker jag till kusten, till min andra dejt. Det var naturligtvis inte så jag hade planerat det, att ha två dejter samtidigt, det är inte ens nåt jag tycker om, men när allt kommer omkring är jag faktiskt singel och solen står högt på himlen och om tre veckor är jag i Sverige och mörkret ligger runt mig.

Därför låter jag det bara hända. Trots att jag vet att det inte kommer leda nånstans. Det här min period utan förpliktelser. Havet är mjukt och öppet.

Eländigt

Det här har kanske varit en av de värsta och längsta dagarna hittills här. Jag orkar inte ett ord till om korruption, demokrati, inrikespolitik, beslut från högre nivåer eller vad det nu kan vara.

Vi hade planerat för en tredagars-workshop, vi har stressat in i det oändliga, igår var jag febervarm och magsjuk , ville nästan inte mer, men i dag skulle vi ändå genomför det. Och så händer det sig att en otroligt egoistisk,envis, konservativ och diktatorisk man går och förstör det hela. Genom ett otroligt fult utspel ordnade han så att nästan ingen av de 10 nicaraguanerna som skulle delta kom. Alltihop blev inställt och dagen har mest bestått av ett evigt diskuterande, gnällande och ringande. Detta kommer påverka hela reten av tiden vi har kvar här, och förmodligen även de tre studiemånaderna som väntar i Sverige.

Mitt huvud är tomt. Det kan inte tänka. Jag vill helst slippa att ha nåt med allt detta att göra just nu, men så kommer det inte bli.

Livet är så krångligt ibland när man är i ett land där man inte riktigt förstår hela den politiska kontexten, eller varför vissa människor agerar som de gör för den delen.jag har ont om ork just nu. Jag vill andas, åka discobuss, vara på semester och skriva betraktelser.

Kanske snart.

Mitt reportage!

Såhär blev det. Mitt reportage publicerades i dag, på den internationella dagen mot våld mot kvinnor. Läs det här på LA.nu. Det är ca 12000 tecken långt, men säger ganska mycket om landet jag bott i det senaste halvåret.

Med smak av vulkan

Den där skymningsröda himlen från ön i förra veckan verkar redan långt borta. Borta är vulkansjön, det varma vattnet kring kroppen, de svarta fötterna från vulkanvandringen, den ständiga tröttheten och det eviga fnittret, semesterdimman. Eftersmaken är sorgsen men bestämd; en av mina absolut finaste veckor här.

Så var börjar det nånstans?

Kanske här?

Scen 1.
En av de vackraste scenerna. Min stad rör sig bort från mig.Luggslitna hustak, gråa mot färgerna på fasaderna. Nerför berget, jag halvsover, radion dunkar rytmiskt. En kille i vit skjorta pratar med sin mamma, han älskar henne, han ska inte jobba länge.

Scen2.
På en minibuss i Managua. Den oroliga staden, våld och arga flaggor i dallrande avgasluft. Vi har passerat gränsen av hetta. Jag får knappt plats med rumpan på min sittplats. En kille med reggaetonglasögon och hans tre döttrar kliver på. Han lämnar ena dottern till en annan kille som genast tar henne i knät och håller henne hårt så att hon inte faller.

Scen3.
Vid en solnedgång på ön. Fullt av amerikaner med kameror. Solen går i en sammetsbana över himlen och ner mellan svarta träd, snabbt. Människor lutar sina huvuden mot varandra i skymningen. Jag dricker vin, fnissar och går in i hotellköket för att smaka glass.

Scen4.
I hamnen på morgonbaren. Ön är nästan stilla. Vi pratar med en man som ska guida oss. Han säger att vi måste dricka mycket och ha stängda skor när vi går mot vulkanen. Äggen och gallo pinton glänser av olja och sol på tallriken.

Scen5.
Vi har bestigit, vi har nått toppen, blåsten och grönskan, vi är tillbaka igen från vulkanen. Vägen tar aldrig slut. Benen darrar och fötterna ömmar av skoskav och snart svimmar jag. Ändå fortsätter jag gå, hur långt som helst.

Scen6.
Vi kliver in på en bar. Benen ömmar,huvudet är disigt. Baren består av nästan bara män.Nån beställer rom, vi får hinkar med is, förflyttar oss uppåt, vi rör på alla höftben som finns.

Scen7.
Kroppen är för mycket. Kroppen har klättrat,gått,dansat över sin förmåga. Ändå går jag i natten med en amerikan. Vi passerar hamnen,vatten väller in, vi ser två svarta huvuden längre bort. Han försöker ta min hand.

Scen8.
Det är en morgon på ett amerikanskt café. De serverar inte ris och bönor. Våfflorna tar en halvtimma att få. Ögonen stänger sig. Allt är disigt.

Scen9.
På en buss. Musiken kommer med rytmen och värmer magen. Vägen gropar sig. Amerikanen har sagt att han ska höra av sig men jag vet att han inte kommer göra det. Det kvittar.

Scen 10.
Gryning på fincan. Vi går mot ännu en buss. Aporna låter i träden, som gorillor. En gris står nånstans bland buskarna. Vi hittar bussen i mörkret, alla är på, mat och människor. Vi är på väg.

Scen11.
Vi lämnar ön. Solen skvätter på huden och vattnet skummar.

Scen12.
Anländer till kratersjön. Upp för en vulkan och ner. Det här är en krater fylld med vatten. Utsikten är magnifik. Vi dricker öl på en brygga.

Scen13.
Jag sover i ett träigt doorm. I sängen bredvid ligger en australiensare som påminner om min bror. Utanför skriker nån ”I´m gonna swim naked”. Jag bara blundar.

Scen14.
Nästa kväll. Jag ligger i en hängmatta och tittar på månen över kratersjön. Magen hungrar och i öronen tjut och mjuk reggae.

Scen15.
Maten är fantastisk, och vi som bara hamnade här. Jag äter majskolv,rödbeta, potatis från grillen och tittar lite försiktigt runt brodet.

Scen16.
Månen håller sig uppe. Jag fnissar hela vägen till bryggan. Vattnet är varmare än luften. Vi badar och badar i timmar och snackar skit. Stjärnorna syns.

Scen17.
Det är nånstans mellan natt och gryning. Jag ligger och tittar på kratern och känner kyssar i nacken.

Scen18.
Vi lämnar. Bussen kommer skumpande precis i tid. Tack och hej och slut på semestern. Det är en man som kysser mig på munnen innan vi åker.Han är colombian.

Lite semester

Solnedgång från la Isla Bonita

Och två sekunder efter att solen gått ner

Vulkanen som jag besteg till hälften

Lite av mycket

Ah, tänk hur livet ibland bara springer iväg med en och rör sig mot de allra märkligaste händelser. Eller: det var den semestern det. Jag hade väntat mig en lugn vecka vid vattnet i nån hängmatta,men fick så mycket mer. Det har inte gått en dag utan att vi rest. Mil och åter mil i discobussar, tidiga gråa gryningar, trötta kvällar, vågiga båtar, glas med rom, män och deras läppar, vulkaner, värme.

Var börjar man? Det här kräver små bitar som plockas ut var för sig.

Börjar jag vid busstationen tidigt på morgonen i staden M? Vid den vågiga sjön och spanjoren på båten som knappt kunde tända sin cigarett i blåsten? Vid den stillsamma hotellfincan och stolen i skuggan under träden? Den tysta landsvägen och pojken med de trasiga fötterna som tigger vid busshållsplatsen? Vid vulkanen och den två milen rakt uppför när jag trodde jag skulle gå av? Eller dansen och hettan samma kväll? Amerikanen som trodde han skulle få uppleva en trekant? Lagunen, månljuset över det ljumma vattnet och den där första och enda gången jag känt ett par läppar mot min nacke samtigt som jag blickade ut över vulkansjön?

Kanske där nånstans. En liten snutt av allt. Bilder kommer naturligtvis också men först ska jag sova, och jobba. Återkommer förmodligen i morgon.

Mot semestern, och självständigheten

”Jag är för självständig” säger A när vi går nerför bergsluttningen. ”därför kan jag inte ha nåt förhållande här, jag skrämmer iväg dem.”

Och jag funderar lite på vad det betyder att vara självständig. Är det att resa själv över halva jordklotet, eller att starta sitt eget företag och klara sig utan arbetsgivare, är det kanske inget av det eller båda? Eller mer en känsla?
Nu klarar jag mig själv, jag behöver ingen annan, det skulle vara fint med ett förhållande men det är ok ändå, jag trivs.

Det är det förstås, det är helt ok. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv, att rädda mig själv upp ur groparna. Det behövs inte längre en annan människa för att dämpa min oro, och det är kanske det bästa.

På nätterna, i drömmarna, handlar det såklart om kärlek. Om män framför allt och de är olika, många, de dyker upp från olika tidpunkter i mitt liv, som på en enda stor mötesplats av mitt förflutna.

Men jag saknar inte. Jag saknar inte så mycket en relation på dagarna och jag saknar definitivt inte uppvaktning, det är bara det är att killarna här alltid är för mycket, för flottiga i håret, för smöriga, för macho och faktiskt ofta inte ens så värst snygga. Bara en har egentligen fått mig att le på riktigt, bara han är lite snygg just nu bara…

Eller kanske nån mer, men det spelar ingen roll. Jag längtar, men mest undermedvetet. I kroppen, på ytan saknar jag helt andra saker.

Jag tar semester nu hur som helst. Återkommer på lördag som troligast. I morgon reser jag, själv, åtminstone en liten bit.

Kvällen före

A är från Skottland, har rött hår och en fantastisk skotsk accent. Om jag nånsin får en accent till min knappa engelska ska den vara skotsk.

Vi möts i regnet och går till La vita bella, italienaren i gränden, och beställer ravioli med spenat och hemmagjord citruslemonad. Jag är lite tjenis med personalen och spanskan flyter ganska bra, men när det kommer till engelskan blir det mest spanglish. Jag skäms och gömmer ansiktet i händerna när jag måste översätta spanska ord till engelska inne i huvudet. Av nån anledning är det så hjärnan fungerar: den tar det språk som kommer först efter modersmålet, det som kommer mest naturligt, och just nu är det inte engelskan för mig.

Det är kvällen före kommunvalen och en märklig stämning ute bland människorna. Lite dämpad, viskande. Vi går tysta; vi håller oss undan från regndropparna under tak, under paraplyer.
Det är nämligen så, att alla barer i hela stan har tvingats stänga och på restaurangerna har personalen förbjudits att servera alkohol. Ingen får vara påverkad när de handskas med valsedlarna – ingen, hörde ni det! Vi måste kontrollera så ni väljer rätt.

Människor sitter med huvudena sänkta kring borden, stirrar på sin mat och sina colaflaskor. I taket snurrar ljusreflexer från en discoboll, den rör sig över dansgolvet men ingen dansar. Ett skräpigt reklamblad blåser in nånstans ifrån.

Det är liksom nåt mer, tänker jag. Det är inte bara att vi inte får supa. Det här är folk som är styrda åt ett håll, som inte har nåt annat val än att gå och rösta på nåt av de två alternativ som erbjuds. Vänster – eller höger. Trots att de kanske egentligen tycker att högern inte är tillräckligt liberal eller att vänstern är för involverad med kyrkan eller att det är samma skit alltihop, eftersom liberalerna och vänstern ändå har en pakt. Men rösta ska man, för att man kan.

Och vi springer i regnet, jag och A, vi är två ljushyade flickor i en vintermörk stad som är ovanligt tyst, där taxibilarna kör rakt förbi och restaurangmusikerna lyfter ögonen till ett svagt adios när vi passerar.

Vi hittat till slut en taxi och jag åker med uppför berget, runt marknaden, chauffören pratar om rom och jag kliver ur precis där det forsar. Jag skyndar mig uppför backen, in i huset och landar i sängen där det också är tyst. Inte ens tupparna hörs.

En morgon, vilken som helst...

"Så går en dag i våra liv och kommer aldrig åter..." eller hur det nu var Jonas Gardell uttryckte det.

Just medan mörkret har lagt sig tillrätta i Östersund, Skövde,Falun, Skellefteå, Österlen.

Precis samtidigt pågår en ny förmiddag i staden M. Solen lägger dis över hustaken, kampanjflaggorna vajar i vinden inför valet i morgon. Barnen ska badas. Amerikanskorna vill ha varmvatten att tvätta håret i.

Själv ska jag börja en veckas semester här och nu.

Torsdag 23:00, lokal tid

> Få saker får mig att dö så mycket som ekonomi. Ändå har jag i dag tvingat mig själv att göra en lätt kalkyl över förra månadens utgifter. En lätt kalkyl alltså, för att se var det stackars biståndsbidraget egentligen tar vägen. Och det är sannerligen inte dyrt att leva här, det är det inte, men nånstans slinker det undan i alla fall. Det är tur att alkohol inte ens ingår i min begreppsvärld här, att samtliga klädesplagg jag inhandlar ligger under hundralappen och att pizzorna på italienaren borta i gränden bara kostar kring 15 spänn.

> Det bor tre nya amerikanskor i mitt hus. Amerikanskorna frågar mycket, som alla amerikaner, men de vägrar konstant att uttala sig om utgången i presidentvalet.

> Jag har haft planeringsmöte nästan hela dagen. Jag är trött på att planera. Jag är trött på möten. Jag vill mest vara ifred, lyssna på tupparna och tänka att jag vill ut och promenera i kyla.

> Jag ska snart ha semester.Det är lämpligt nu.

> Jag har hittat en novelltävling som verkar lite intressant.

Valkonversation

Jag: "Det verkar som att de flesta latinosarna i USA har röstat på Obama".
Min Nica-mamma: "Ja, men inte alla, inte kubanerna."
Jag: "Varför inte?"
Min Nica-mamma: "Kubanerna är gringos, dom är dumma i huvudet."

Valkväll

Här i Centralamerika kan vi följa USA-valet i realtid, tänkte jag skriva. Det kan ju naturligtvis ni i Sverige också, bara att det är lite fel tidpunkt på dygnet för er.

"Kvinnor, färgade och latinamerikaner. Där har ni de grupper som lagt sina röster på Obama. McCain har lyckats bäst hos vita." skriver Aftonbladet. Med "vita" menas vita män får man anta, eftersom kvinnorna tycks ha varit smarta nog att rösta på Obama.


Många människor gillar Obama här och följer honom i valet med största intresse. Lite värre är det med det egna kommunvalet som äger rum nu på söndag. Rent politskt är det lika viktigt för landet som nånsin presidentvalet, men folk är besvikna på hur valsystemet har utvecklat sig. Ännu fler är less på Ortega och hans fulspel. Många har inte lust att gå till valurnan, men kommer att göra det i alla fall, av ren trötthet eller kanske av rädsla.

Vilja

Ja, jag blev lite grinig. Det där reportaget var kanske en av den viktigaste grejerna jag gjort under min tid här, en av de grejer jag stressat mest över och pulat mest med, och plötsligt känns det osäkert om de ens tänker publicera det. Förmodligen gör de det i mars,typ, men det är ju en livstid dit.

Oroar mig lite för hur arbetsläget ska vara när jag kommer hem. Om det var svårt innan, hur ska det inte vara nu med finanskris och allt?

Försöker se på framtiden, tiden efter Nicaragua, som en helt ny epok. Ser glittrig snö, klar luft, kroppen fylld av ambition och idéer. Jag undrar hur långt jag har kommit, vart jag har kommit hittills under tiden här? Tänker: att jag har kommit en bit närmare en exakt bild av hur jag vill att livet ska vara. Att om jag inte vet exakt vad jag vill, så vet jag åtminstone vad jag inte vill.

Jag vill inte stressa. Jag vill inte jobba med för många mäniskor på en gång. Helst vill jag sitta och pula för mig själv i min egen takt. Andra människor ska inte säga åt mig hur jag ska arbeta,de ska bara vara en inspirationskälla som kommer in då och då.

Jag vill skriva. Jag vill engagera mig i konkreta frågor, i andra människors historier snarare än i politisk byråkrati och ekonomi. Jag vill jobba med kultur, både skapad och den vi lever i. Jag vill ha med färg,form och bilder på ett hörn. Jag vill se detaljer, jag vill ta vara på vardagen. Jag vill jobba med enkel information snarare än krånglig akademisk. Jag vill veta vad som händer med gamlingarna, och tonårstjejerna. Jag vill bry mig om miljön. Jag vill sova länge på söndagarna. Jag vill åka till Indien och Italien och andra ställen som inte börjar på I.Jag vill vara med en människa som uppskattar poesi. Jag vill kanske möjligen ha barn inom några år, ja det vill jag, det känns läskigt.

Hmpf

Tänka sig. Här har man slitit och jobbat för att få ett reportage klart i tid till ett visst datum och sen kommer det ett mail där där det står att de trots allt inte tänker ta med det i det här numret. What, liksom?

Nu verkar det visserligen som att det ändå ska få komma med, fast senare. Men ändå, vilken stress för inget!
Livet är hårt.

Mina drömmar är om mat

Om att laga mat. Om att stå vid spisen i köket på sjätte tvärgatan medan snön faller och man lagar nåt ordentligt. Kanske lasagne, eller nåt med lax, och svenskt smör från ett litet guldig paket med kossa.

Man dricker vin också. Lyssnar:kanske på nåt stillsamt, eller typ på nåt fint radiosamhällsprogram där bara goda uppsåt existerar.

Att stå och stillsamt laga mat i ett mysigt kök är ett västerländskt påfund tror jag. Vi har sett för många mysiga filmer och gått för mycket på Ikea för att inte vilja det. Det mysiga är inramningen av vårt förväntade liv – ikeakatalogen. Den efterlängtade kärleken.

Jag fortsätter drömma om mat och tänker att till och med svensk julmat verkar lockande i denna stund. Minus allt det köttiga då.