Vi har varit och sett Arn. Filmen ni vet. Enklare än att försöka läsa böckerna som jag hade väldiga problem att komma in i.
Såhär i Arn-filmens näste strömmade människor in, fyllde två biosalonger och böjds på bröd på vägen ut.
Sträcker ut benen och eftertexterna börjar rulla.
Årets sista fredag. Inlåst. Föräldrarna drog iväg på middag och jag är ensam i mörkret, bredvid julgranen. Nyckel att låsa ytterdörren med saknas, upptäckte jag precis. Ingen idé att gå ut alltså. Å andra sidan finns inte mycket därute heller. Grönt gräs, gegga. Den tysta vägen och de tysta uthusen. Mörkret som klänger sig fast utmed väggarna och grannarnas ljusstakar som upplysta öar.
Man står i en kö till en klubb och trycks mot nåns rygg med armarna spända, benen i låsning och det enda man hör är röster man tycker sig ha hört tusen gånger förr. Det går bara att blunda när det är så. Blunda utan att längre veta vilket år det är. Tänka att det kanske inte spelar nån roll när det ändå är samma människor, samma krogar som de vill in på. Samma ansikten som dyker upp intill mig vid bardisken.
Det var ett litet frilansjobb jag hade sökt där arbetsgivaren skulle höra av sig med besked under mellandagarna. Under mellandagarna!
Mellandagarna som består av två arbetsdagar som är slut om ungefär två timmar. Yeah.
Broder i Indien har skickat paket inslagna i tidningspapper. Det är saris och poncho-aktiga filtar. Lena, rutiga och mjuka. Och med en speciell sötsur lukt kring sig. I mitt paket ligger en liten förpackning helande rökelse. Också invirad i papper. Luktande. Rökigt, blommigt.
Här skulle det egentligen vara en bild på vår julgran. Några kulor och så, ett blänkande hjärta. Ni får tänka er detta eftersom jag inte hittar nån usb-kabel som passar min kamera just nu.
Varför envisas SVT med att köra Hälsoresan i morgon på bästa sändningstid? Som om en gång inte vore nog.
TV4 kör Tomten är far till alla barnen på juldagen. Den hade varit en perfekt julaftonsfilm, men nu missar jag den antagligen till förmån för hemvändardag och glittercider.
Kan du vissla Johanna? Kl. 16:05 på SVT1, Julafton
August Kl. 21 på SVT1, Annandagen
Vagn 13 är nästan längst fram i det skrangliga tåget. Jag tittar på biljetten och kliver på.
Plats 60. Det är alltså här jag ska vara, tänker jag och förstår att nu har det hänt igen. SJ har placerat mig i familjevagnen.
Med armarna i kors, benen i ett myller av väskor och julklappspåsar sitter vi där. Inklämda. Öronen har vi pluggat igen med hörlurar.
Försöker blunda. Försöker stänga ute skriken.
Vi vill inte sitta här.
Jag lutar mig bakåt, höjer volymen på Pet Shop Boys och försöker andas när en ovanligt attraktiv karl går förbi. Han håller nåt i handen, nånting vitt, och jag sträcker mig ut och vänder mig om för att se vad det är.
Tidning? Spypåse?
Nej.
En blöja. En blöja med små blekta björnar på.
Mannen försvinner. En stund senare kommer han tillbaka, fortfarande med blöjan i handen. Går mot toaletten.
En trenånting-åring vill väldigt gärna hoppa ut genom fönstret till hundarna som står på perrongen.
Spädbarnen skriker.
Treåringen grinar och lyfts ner på golvet. Blöjmannen börjar hamra på toalettdörren. Nån sätter igång ett tv-spel. Blöjmannen blir inte insläppt på toaletten och går iväg mot Bistron.
Spädbarnen skriker lite till.
Jag undrar fortfarande hur det kommer sig att jag fick sittplats här. Mer malplacerad kan man knappast bli. Förlåt familjer men jag är inte redo för er.
Rättare sagt: jag är inte redo för familjevagnen.
Ungar är underbart. Men inte under tågresorna hem.
Jag ska inte göra om det. Tänka att jag ska köpa alla julklapparna på samma dag. Alla är inte ens särskilt många. Men plötsligt kommer man på att det finns ju barn nu som man kanske borde köpa nånting åt, och farmor måste ju ha mer än bara en grej och kompisarnas föräldrar och…
Och man går omkring och hetsar sig själv. Orolig att det inte ska räcka med det man hade tänkt. Det känns ju så litet, så omärkbart, jag borde kanske ha nåt mer eller?
På delikatessaffären jobbar de i tomteluva. Luvorna är tjocka med vitt ull längst ut och på mannen som ställer upp glöggflaskorna ligger det droppar i pannan. Han lassar upp flaskorna och tipsar om smaker: blåbär och lingon och vildmark. Andas tungt.
Alla står med jackorna på. Med sina påsar, sina spaghettiarmar och suckar. Framme vid kassan ler kassatjejerna och prasslar med papper. Kan jag hjälpa nästa? Leende, leende. Trötta men alltid lika leende.
Jag går till Clas Ohlson för allt finns ju alltid på Clas Ohlson, där kan man köpa till alla. Men jag hittar bara grejer till mig själv. Alla står och tränger sig i gångarna. Måste till varje pris befinna sig i mitten och humma med den där arbetskamraten de har träffat i julruschen. Vägarna är oframkomliga. Tvillingvagnar överallt. Rullatorer som står helt stilla. Man måste knäppa upp jackan. Lätta på halsduken. Människor tätt intill, vill prompt titta på samma saker som jag.
Vidare till leksaksaffären. Det är ju här det finns grejer för barn, här borde jag hitta nåt. Men allt är bara för stora barn, eller för prinsessigt eller för mycket spindelmannen eller för dyrt. Mitt i allt står en liten pojke och sjunger i mikrofon och pappan står bredvid och ler och varje gång nån går förbi tittar han upp och flinar. Som om han vill säga kolla här då kolla på min son! Och ungar går runt och pillar på tågräls och klämmer på dockor som pratar och spelar på minipianon och allting tjuter och pratar och är varmt och i huvudet börjar det snurra…
Det tar kanske tre timmar. Sen har jag hittat ungefär vad jag ska ha. Jag är inte nöjd, men jag ger upp. Inser igen att det här inte är vad det ska handla om. Man ska inte behöva stressa sig till yrsel och springa runt i sardinlådor. Det får bli som det blir.
Man kan tro att du varit där själv får jag höra. I den miljön. Man tror att det har hänt på riktigt, har det det?
Inte precis. Men nog har jag varit där, bitvis. Jag är ju där hela tiden när jag skriver.
Extra roligt är det ändå, när jag får höra från de som jobbar inom vården att min historia om gamlingarna känns verklig. Det är verkligen fint med stödet man får från människor på en skrivarkurs. Jag kommer sakna det.
Nu är vi lämnade att klara oss själva ett tag eftersom kursen inte går nästa termin. Det har varit bra att ha det såhär. Nån att luta sig mot, kasta ut frågor på. Att tänka när man skriver: jag behöver inte bekymra mig jag kan bara fråga nån på kursen om det här blir bra. Det är att åka snålskjuts framåt. För det går mycket fortare, utvecklingen händer mycket hastigare än hemma på kammaren.
Nu ska jag klara det själv. Kanske 100- 150 sidor till och sen är det…ja, kanske inte en bok men en samling sidor som man kan skicka nånstans. Jag kommer bli nöjd om jag kommer så långt.
Ibland blir jag bitter. Jag väntar och väntar på att det nån gång ska bli min tur att ha tur.
Jag har väntat för länge snart.
Ser hur andra har tur, ser hur andra lyckas och det onda kommer i magen. Ilskan som kommer jag vet inte varifrån. Tröttheten.
Man förtjänar inte tur. Vi förtjänar aldrig nånsin den plats vi är på, det vi har. Vi kan inbilla oss att det är för att vi har jobbat så hårt eller för att vi haft så mycket otur innan, men det är inte sant. Det finns ingen turkvot som delas lika mellan människor. Det vet vi ju, inners inne.
Ändå fortsätter jag tänka. När ska jag ha tur? När har jag ansträngt mig tillräckligt för att lyckas? Måste tänka, för den positiva lilla fågelns skull, att det lönar sig att kämpa.
Har jag inte kämpat tillräckligt, måste jag kämpa ännu mer, kan jag tänka. Fastän det bara är att lura sig själv. Man måste helt enkelt ha mycket tur för att ha tur. Alla har det inte.
Däremot är nog chansen till tur större så länge man fortsätter försöka.
Veckan innan jul, dagarna innan jullovet. Alltid med en speciell stämning mellan husen. Om man har tid att känna den. Nu ser solen ut som den går ner när den går upp. Står lågt hela dagen och gömmer sig bakom träden.
Ibland är livet så förvånande. Som när fler okända människor än kända kommer ihåg att gratulera på födelsedagen. Jaja...
Helg nu. Sovmorgon.Frost.
På stället där jag vickar nu arbetar en skör grå tant. Åtminstone ser hon ut så. Hon har nån form av samordnande, administrativ tjänst och hon är så inte skola som hon bara kan bli. Hon talar med rösten i ett helt annat tonläge än den vanliga trevlig-lärare-rösten. Det är, jag vet inte, Astrid Lindgren på ett kassettband om Emil fast en liten aning ljusare. Liksom spännande. Liksom med pondus.
Hon verkar vara en kyrktant. Grå hårknut, röd kofta. Som sagt bestämd i tonen, men ändå mild i ansiktet, ja faktiskt vacker skulle man kunna säga. Hon är en ljusglimt. Hon var den första som tog emot mig när jag kom i måndags, och den sista att tilltala mig när jag går. Du kommer tillbaka imorrn? säger hon. Glöm inte att vi ska skriva rapport.
En dag i fikarummet föll hon. Det var inte som det såg ut, men alla vände sig om när det hände. Alla tidningar och kaffekoppar sattes åt sidan och luften tog slut nån sekund i rummet när allas andetag stannade till. Här är vi visst inte gamla, inte så gamla så att vi faller, det är man ju inte när man jobbar, men är det nån som kan ramla så är det hon. Men det var ingen fara sa hon. Det var inget.
Sen bläddrades det blad i tidningarna igen och kaffekopparna slurkades ur. Några ord om vem som skulle åka till vilken son eller dotter över jul och vilken dag som var bäst att panikshoppa klappar. Sen en titt på klockan och rasten är slut. Inget mer.
Men hon ser ju så skör ut. Som en saga, ser hon ut.
Okej, jaha. 26 alltså. Det är inte som att man går och tänker på det hela tiden. Inte som när man var liten. När man försökte känna om det var nån skillnad.
En skillnad är bussen. Och SJ. Jag väljer ungdomsbiljett av gammal vana. Men nu är jag vuxen enligt alla skrivna regler som finns. Vad gäller de oskrivna är jag fortfarande en liten flicka som sover i pyjamas och ibland äter chips före middagen.
Men SJ. De menar att man har fast jobb nu och har råd med allt man borde ha råd med. 495 spänn Gävle – Stockholm till exempel. Det har man råd med, hamen. I realiteten är det inte så. Inte för att jag har siffror på det, men troligt är att det är ganska många som fortfarande inte fått en tillsvidaretjänst, eller nån tjänst alls för den delen, eller slutat plugga eller flänga runt, eller bestämt vad de ska göra när de blir stora. Det kommer senare nu. Har ju gjort så ett tag. Bara SJ och länstrafiken lever kvar på 80-talet.
Jag hade önskat mig snö till helgen när musikerkarln kom ner på besök. Men ån bara fortsatte flyta på lika grå som förut, och dagarna slutade liksom innan de ens börjat.
Upp och ut i dimma på fredagen, hem och baka adventsfika. Långa eftermiddagar under filten, kvällar framför tv:n, trötta rinnande ögon före tolv, ljusen tända runt sofforna, timmar vid köksbordet. Som vanligt i sällskap med ypperligt och med mycket kärlek tillagade måltider.
För vad finns kvar när årstiden helt suger musten ur dig, när pengarna och orken, framförallt orken, och benen inte räcker till att ta de där stegen ner till stan och bion? När tanken på att vistas utomhus ofta känns överflödig?
Då finns bara att stanna i köket. Slå sig ner, prata om enkla saker, som saffran. Som vad vi åt(pasta med räkor) och vart vi promenerade(i snöstormen, över bron) första gången vi sågs. Och sitta där länge.
Kidsen har spelat in Idol-Amandas version av ”Hallelujah”från tv. Med sina ipods på högsta volym ligger de på bänkarna och sjunger skriker eller nynnar och det låter…inte alltid så tillfredsställande som mina öron skulle vilja. Jag tror de kanske har en förebild där, fjortonårsflickorna. Nog för att Marie också verkar vara en tuff brud men det är Amanda som tycks fånga deras intresse. Kanske för att hon inte är så mycket äldre än de är, eller för att hon alltid verkar helt igenom stencool när hon pratar.
Det så kallade jullovet närmar sig och människor är trötta. Trötta på bussen, trötta i skolan, trötta på Willys bakom kassaapparaterna. Folk är hela tiden sjuka, jag med, men jag jobbar ändå mer än nånsin. I varje personalrum talas det om vinterkräksjukan som om kolera. Som nåt som bara slår till och sen spyr man som en kalv ja det kommer kaskader som inte går att stoppa, man hinner inte till toaletten ens. Jag tänker att lite snuva och rinnande ögon kanske är helt ok ändå.
Sen kommer jag hem och orkar inte mycket. Det är delvis för att jag, som alltid, ligger och läser till sent på nätterna, ständigt vaknar(många verkar göra det såhär års?), klockan fem och sex och sju. Sen ringer klockan igen.
Det känns alltid lika dumt när folk frågar varför jag är där jag och varför jag inte jobbar med det jag är utbildad till. Många verkar helt enkelt ha svårt att förstå det. Ännu dummare känns det att jag oftast inte har ork eller lust att söka några nya jobb just nu. Inte för att jag inte vill börja jobba ”på riktigt”, utan för tröttheten, för jag hela tiden tappar modet och hoppet om att jag har nåt att erbjuda. I stället fortsätter tiden. Jag fortsätter där jag inte vill. Fångad.
I min familj finns en sorts tradition som går ut på att sjukdomar inte är hela världen. Man överlever ändå. Man överlever cancer och hjärtoperation, man överlever narkoser och man överlever all världens allergier, bakfyllor, underlivsproblem. Man fortsätter leva. Så länge man inte dör.
Vi är aldrig stackars med varandra, snarare säger vi: det finns mycket skit som är värre.
Det var falskt alarm den här gången. Inte så farligt som vi först trodde. Pappa är hemma från sjukhuset nu, med lite medicin blir han bra igen. Och han överlever.
Jag dricker glögg med mandelspån och äter saffranskaka.
Allt kommer bli bra.
Jag måste söka jobb.
Återkommer.
Tjing.
Ps. Under november månad har jag jobbat 65 timmar. Ändå är jag inte i närheten av att få en ny arbetslöshetsersättningsperiod. Det är mycket uselt.
Hon ringer mig med den allvarliga tonen. Ja hon är ofta allvarlig på tonen men när den allvarliga tonen samtidigt låter uppgiven, som den förbereder mig på nåt, då vet jag att det inte är som vanligt.
Hon ringer mig med den allvarliga tonen och säger att hon försökt få tag på mig.
Försökt få tag på
Då behöver man verkligen få tag, man vill berätta nåt som inte kan vänta till nästa vecka eller jullovet.
Hon ringer mig med den allvarliga tonen och säger att han ligger på sjukhus.
Ligger på sjukhus
Då är man åtminstone inte död.
Hon säger det på det praktiska sättet. Skyndar sig att förklara: men det är mycket bättre nu.
Det var blekt i ansiktet och tappat minne och smärta i brösten men nu är färgen tillbaka säger hon.
Såklart ska du inte oroa dig. Det säger hon flera gånger, oroa dig inte.
Och jag oroar mig inte. Försöker att inte oroa mig. Det blir bra, såklart.
Dagen börjar i kyrkan, bakom en hinna av människor. Små fötter runtomkring trampar, rör sig med hastighet i en trygg klunga, rör sig i av väta urgröpta trottoarer. Soldatkyrkan tornar sig som ett blekt minne med högskolan i bakgrunden, utsnittad, en grumlig sekund av för flera år sen.
Barnrösterna. Man behöver bara säga barnrösterna, barn i kör i kyrkan. Disiga ljus mot de öppnade svarta munnarna, man behöver bara säga det. Ljudet hörs ändå genom skärmen. Världens ondsintheter kontra barnkören, skär och omringar.
I samma stund är det slut. I samma stund slukar oron dem och hon bankar honom på huvudet, han sparkar honom med stöveln på smalbenet.
Stegen hörs mot marken och marken tar sig in innanför stövlarna. Fräknarnas små öar på de vita kinderna i november, strax intill ögonen i desperation. Frätande regn rakt på glasögat. Rösterna hörs i klagan nu.
Vi hör skriken, frågorna, svordomarna, vi hör det vildsinta, det obekymrade när dagen slutar i en soffa. När dagen slutar med glada ögon, med rösterna mot värmen med den aldrig sinande entusiasmen. Med oförståndet i ena och i andra stunden vetskapen inpräntade. Tack säger hon. Varsågod säger jag. Rösterna hörs när jag går över skolgården i mörkret.
Den döda vinkeln.
Åh, vackra fjortispoesi.
Jag var länge ensam enda barnet
ett monster underst i en hembyggd våningssäng
och på håll såg jag ljusen dö i dimman
precis när mörkret tändes upp igen
Och jag såg dig springa över skaren
i jakten på din sagolika vy
och du lärde mig att fullständigt försvinna
in i dina tankar i ditt huvud står jag fri
Ge mig en vinterdrog...
OSV.
Är inte skaren förresten ett av svenskans finaste ord?
Första, och kanske enda arbetsdagen på veckan. En trött sådan, en otacksam. Jag har inte varit nån bra lärare i dag, grinig och ur led, men vad annat kan man vara när högstadiekidsen är så förbaskat anti och bortskämda? När de kräver service och kunnande en gång i sekunden som om vore jag ett hotell och inte deras vikarie som flåsande och osäker staplat in genom dörren för tre minuter sen?
Sköt er jäkla dvd-spelare själva nästa gång, fixa film och spring från bänk till bänk och försök vara effektiva, gör det bara. Och vad är det förresten för fel med ungar som gör att de tror att de är den enda existerande människan i världen som behöver hjälp, när de i själva verket är omgivna av horder andra skräniga tjatmonster?
En tendens som för övrigt verkar gå att återfinna hos gamlingar, vill jag minnas från mina sommarjobb i hemtjänsten. Skillnaden är bara att pensionärerna sitter själva i sina hus/rum och tror att Vera Nilsson är minsann den enda vårdpersonalen besöker. Kanske har de suttit där för länge för att minnas andras existens, eller om de tror att alla redan lämnat in. Alla andra tanter och gubbar har kolavippat, JA så måste det vara! Vad bra. Då kan hon ägna all tid åt mig.
Förlåt, nu är jag elak och raljerande. Jag gillar ju egentligen tanter. Jag gillar min farmor, och ja, jag gillar tonåringar också. Egentligen. Jag ska bara inte ägna mig åt människor just i dag. Ge mig ett ”riktigt” jobb inom mitt riktiga område, så slipper kidsen mig. Tack. Amen.
Glöggte är bra grejer. Som glögg fast te, om ni förstår. Luktar lika gott, men är mindre sliskigt. Känns som jag skrev ungefär samma sak förra året vid den här tiden.
Så nu är det blankt och soligt och jag måste ta tag i mig själv och söka de där jobben. Inte för att jag inte har sökt några innan, men ändå. Jag tror inte på metoden om att endast söka sånt som man verkligen är kvalificerad för och verkligen vill ha. Det funkar inte, har aldrig funkat för mig. Det enda som har tagit mig till intervju är att söka och söka och söka allt som går. Slumpen har sen, vad det verkar, gjort att nån valt ut just mitt brev. Det har inte varit de allra bästa breven jag skrivit, utan det har varit såna jag slängt in nånstans, till synes på måfå.
Söndagar är min bakdag numera. I dag med citron- och marängpaj i engelsk stil. Det förvånar mig inte alls att ett av de första orden jag uttalade var just "kaka".
Jag sov tio timmar igen. Och en ny sjuka har börjar leta sig in bland mina halsmandlar. Hur länge hann jag vara frisk? Tre dagar? Hoppas den inte håller i sig lika länge denna gång.
Jag vet inte hur jag nånsin ska klara av att vara en heltidarbetande människa när jag blir såhär trött efter bara en vecka. Men det är klart, det är ju det där med sömnen. Måste sova ordentligt under veckorna. Måste bli vuxen.
Åh en avslutad arbetsvecka! Jag slutar den med fika, äppelgömma och vaniljmunk, en sorts belöning för att jag stack iväg och jobbade utan frukost i morse.
Jag vistas mest på gamla skolor av spökhusmodell nu för tiden. Med enorma fönster och stentrappor; utrymmen som förmodligen inte skulle te sig så lockande efter mörkrets inbott. Det är mest småbarn som kommunen tycker om att hysa in i såna här skolor.
Små skolor, små barn. Och allting blir lika enklare och gulligare och mer gemytligt än i de slitna, nedklottrade högstadiekorridorerna som jag ofta vistas i annars.
En annan fördel med att undervisa småbarn är som vanligt att man får vara mer kreativ. I går byggde jag till exempel hinderbana och gjorde dinosaurier av lera. Det är sånt som stimulerar min uttråkade hjärna åtminstone lite.
Jag sitter på lunchrasten och läser i lokaltidningen om tuttar. En grupp tjejer genomför en aktion, skriver Arbetarbladet. Aktionen går ut på att bada barbröstad på offentliga bad runtom i landet, och häromdagen hade turen kommit till ett bad alldeles nära mig. Syftet är allmänt välment – mindre sexualisering av kvinnokroppen, ett jämställdare samhälle och en möjlighet för kvinnor att få bada på samma villkor som männen.
Gott så, det här är ingen show off-idé, utan det finns en fin feministisk tanke bakom. Det som är oroande är däremot omgivningens reaktioner. Efter fem minuter har tjejerna blivit utslängda från badet, eftersom stället har särskilda ”trivselregler”. Andra besökare på badet kommenterar det som ”jättebarnsligt” och ”inte så trevligt”.
Alltså, what? Hur kan det väcka så mycket anstöt att få se lite kvinnobröst? Det som män visar varje dag hela sommaren igenom, och som folk ser som det naturligaste i världen, är plötsligt otrevligt om det sitter på en kvinna?
Och nej, jag tycker inte att det har med saken att göra att kvinnors bröst är mer sexuellt förknippade. Obalans är obalans, och att kämpa för att få samma rättigheter har inget med sex att göra. Män(och kvinnor) glor liksom på bröst vare sig de är skylda eller ej. Det är inte heller troligt att människor skulle tända mer på bröst för att oftare var nakna i neutrala sammanhang. Förmodligen snarare tvärtom. Fenomenet skulle avmystifieras, och antagligen avsexualiseras en aning.
Sen är det ju en helt annan fråga om tiden är mogen för en sån här normförändring. Kvinnor skäms fortfarande allt för mycket för sina kroppar, och det är inte heller alla kvinnor som trivs utan bh av fysiska skäl. Det kan helt enkelt vara för jäkla tungt. Men borde inte möjligheten få finnas, för de som vill?
Ja, efter Åberg blir det Uffe. En stund i alla fall. Jag har inte läst Jack och jag vet inte om man ska räkna det som pinsamt eller ej, men sånt är läget. Jag har haft en variant av boken stående i hyllan, köpt på rea nån gång. Men lusten att öppna den har aldrig riktigt fallit på. Förrän nu. Nu ska allt i hyllan plöjas, en gång för alla. Inget ska stå oläst.
I går lekte jag i köket och det blev en räkgryta som inte smakade fy skam. Till efterrätt fick jag för mig att tillverka egen glass av kakor och mascaporneost. Här kommer recepten.
Gryta:
2-300 g räkor, skalade
3 salladslökar
en liten röd paprika
ca 3-4 dl crème fraiche
2 vitlöksklyftor
1 påse tikka masala-krydda
lite olja
vatten
Hacka grönsakerna och stek i en skvätt olja. Häll på crème fraiche och rör runt. Pressa över vitlök och blanda i kryddan. Koka upp. Om grytan blir för stark kan du späda med vatten eller mer crème fraiche. Häll i räkorna och låt puttra några minuter tills de är varma. Ät med ris och bröd!
Glass:
3 st söndersmulade kakor, ex cookies med choklad
en burk mascaporneost
100 g vit choklad
Blanda osten och de smulade kakorna i en bunke. Smält chokladen och låt den svalna. Blanda i den i resten. Ställ i frysen och ta fram när den har lagom glassig konsistens. Den kan behöva tinas en aning innan du äter. Servera med till exempel frysta, upptinade jordgubbar.
Solljus!!! För första gången på evigheter. Och jag har tagit bort mina jalusier eftersom jag har sett på Äntligen hemma att fönsterväxterna kräver ljus för att överleva vintern.
För övrigt gick jag ner till tvättstugan tidigare och skulle boka en tid. Döm om min förvåning när jag upptäckte att min tvättkolv redan satt instucken på en tid i dag. Den har alltså suttit där sen förra gången jag tvättade. Jag har alltså inte tvättat på en månad. Jag är officiellt ett äckel. Ett äckel med väldigt många trosor i byrålådan. Därav möjligheten att överleva utan tvätt i en månad.
I dörren till mitt favoritcafé står en man med en vagn fullastad av lådor. Han pratar med ägaren, ägaren med det italienska utseendet, som hälsar på mig när jag kliver in. Det är nästan tomt, det är lugnt, snart lunch. Ett grått dis har följt med in utifrån.
Jag väljer ett fönster mot Nygatan. Därute går allén, slingrar sig redan upphängda jullampor, därute trampar en kvinna i röd kappa och svart basker. Strax får hon kappan nedskvätt av grått vatten, av buss nummer 15 som kör mot högskolan.
Det är bra här. Alltid nån som hälsar och känner igen. Som säger du vet var tepåsarna finns, att vi har vatten där runt hörnet. Favoritcaféet ligger bredvid ett trendigt gym. Därav trendighetsfaktorn och nyttigheten i utbudet. Hemmagjord morots- och jordgubbsjuice, fruktsalladen, GI-menyn. Jag tittar alltid på GI-menyn men väljer aldrig nåt ur den. Trots att favoritcaféet är ett trendigt café serverar de ändå kaffe och tårta, kolaknäckpaj, citronmarängkaka…och så nåt gott med saffran och vitchokladtryffel vid jul.
Favoritcaféet är ofta tyst, aldrig fullsatt när jag är där. Favoritcaféet luktar kaffe och flott, igenkänning. Favoritcaféet. Så många människor jag tagit, som tagit mig, som har gått med mig hit. Många samtal och timmars stirrande genom fönsterrutor har förflutit här.
Men aldrig har jag gått hit själv. Jag har inte suttit här, enda personen vid ett bord, och stirrat rakt över gatan och in i antikvariatet på andra sidan. Aldrig med den här fadda smaken i munnen. Med samma fadda smak som hela den här hösten bär på. Aldrig ensam med förkylningen i halsen och tröttheten bakom pannbenet. Inte en enda gång, som nu.
Nån gång ska ju vara den första.
Jag har drabbats av en sån där sjukbacill som inte riktigt vill bryta ut i kroppen, utan i stället ligger och lurar. Känningarna kommer i vågor.
Och apropå vågor drömde jag en sorts sexdröm i natt. Drömmens huvudperson var…tada…Peter Jihde!
Han låg på en klippa och hade sex med nån brud och jag smygkikade på dem. Sen kom en stor tsunami och sköljde över dem, och över mig.
Undrar vad det betyder då?
...kvinnor som hatar män. Människor som hatar människor. Människor som är likgiltiga för människor. Och karaktärer man aldrig riktigt kan sympatisera med.
Jag läser ju som bekant Den som vässar vargars tänder. Även om jag inte är riktigt klar med den än har jag ändå skaffat mig en uppfattning. Och börjat förstå vartåt det barkar. I alla händelser är det inte en behaglig bok att sitta och mysa i soffan med en kopp te till.
Jag försökte mig på just detta. Jag satt med te och saffranskaka och skulle just stoppa in en bit i munnen, men fick lägga tillbaka den. Det går inte att äta till den här boken!
Det finns en stämning som jag tycker om, en sån där stämning där varje detalj tycks ha betydelse. Där inte mycket lämnas åt slumpen och inget verkar ske sådär bara i förbigående. I första halva av boken blir jag nästan irriterad över att aldrig riktigt få veta vad det där otäcka är, som har hänt med bokens huvudpersoner. Eftersom jag har livlig fantasi målar jag förstås upp ett scenario. När avsnittet sen väl kommer är det ungefär så hemskt som jag föreställt mig, fast fiffigare och finurligare. Historien sluts och förklaras som skarpaste sortens deckare, fast med större trovärdighet och logik.
Om man gillar Carina Rydbergs thrillerhistorier eller ej, är antagligen en fråga om vilken sorts person man är och vad man vill ha ut av sitt läsande. Vill man alltid sitta och mysa med te ska man nog låta bli. Tillhör man däremot sorten som uppskattar ett slag i magen då och då, bör man prova henne.
Bemanningsföretaget har fortfarande inte ringt. I fredags fick jag ett mail om att jag inte gått vidare till intervju(!), fast jag bevisligen varit där, och på min personliga sida står det att tjänsten är tillsatt. Trevligt.
Hopplösa hopplösa livet. Och det är snöblandat regn. Och halsont. Och vikarieförmedlingen ringer mig fast jag är hemma och sjuk och jag fattar verkligen inget men man får tydligen inte vara sjuk. Fastän risken för det aldrig är så stor som när man ständigt byter arbetsplats och måste vistas bland allehanda bacillhärdar.
Det var när jag kom fram till kyrkogården som mörkret började lägga sig på riktigt. Det var också då jag kom på att man kanske kunde fota döden lite, och det var då batteriet i min kamera dog. Men kinderna fick färg och låren blev kalla och det kändes nästan så friskt och nyttigt att några av de små rynkorna kring ögonen slätade ut sig. Två timmar senare framför datorn har huden tröttnat och skrumpnat igen.
Dagen börjar och det är som att vakna av natten i stället för morgonen. Obehagligt bli väckt av natten för vakna i mörker är lika med oro och mardrömmar, men jag vaknar, det gör jag. Jag har en halvtimme exakt på mig att koka teet, sleva i mig yoghurt som knappt går att äta vid denna arla timme.
Sitta på toalettet medan skinnet knottrar sig på låren, sitta och hålla i ögonlocken med fingrarna. Det tar sin tid för mig på morgonen. Jag tänker hela tiden att nej, nu dör jag jag klarar ju inte detta jag måste sova när jag kommer hem ska jag bara sova. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt så.
Men oh, som staden börjar röra på sig även när det regnar. Jag har mössan på, den tar emot dropparna, jag plockar en Metro, jag är tid vid busshållsplatsen för en gångs skull. Jag tänker hela tiden att jag ska sova.
Fast jag inte ens jobbar särskilt mycket ser jag ändå fram emot helgen. Morgnar när jag vaknar och oroligt ligger och inte kan somna om för jag tror att jag ska bli inringd på jobb gör mig fortfarande störd. De förstör min balans. Jag längtar efter såna enkla saker fortfarande. Som att veta vilken tid jag ska gå upp nästa morgon. Det är längtansvärt, och ännu ganska avlägset.
Vi var och glodde på Bob Hansson som pratar snabbt, snabbt och mycket på en ibland ohörbar skånska. Det blev mycket skrattande. En del pinsamheter. Nästan så det såg som den äldre delen av publiken ville vrida lite på sig. Vi satt på pallar utan ryggstöd mitt i en konstinstallation. Nu har jag ont i rumpan och undrar lite över var den här stan egentligen hyser alla kulturtanter när det inte är evenemang på konstcentrum? Var håller de hus då? Teatern? Kyrkokören?
När jag gick hem slog klockorna så det ekade mellan husen vid ån. Jag kom på mig själv med att inte vilja sätta i hörlurarna just då. Jag gillar kyrkklockor. Gillar domedagskänslan, känslan av att vara i Askungen. Hörde nästan systrarna ropa i ton till klockorna: Askungen…Askungen!
Människorna på facebook blir bara fler och fler. En efter en dyker de upp, gymnaiseklassisar, kompisar som känner kompisar, barndomsvänner etcetra.
Det känns underligt, detta med hela världen samlad under ett tag, bland varulvar och vampyrer och underliga quizar som räknar ut vem man är i en procentsats. Men det är okej, trots allt. Det är som Lunarstorm fast det är enklare att hitta människor.
Gymnasieklassen har jag nästan spårat, en och annan från hög- och lågstadiet börjar dyka upp. Och ja…det är väl egentligen bara mitt gamla kompisgäng som fattas snart.
Det här med att tillsätta jobb via bemanningsföretag är nåt jag aldrig riktigt kommer förstå mig på tror jag. Eller, jag hänger såklart med på själva principen. Låt nån annan anställa och det blir billigare. Låt nån annan sköta rekryteringen och vi slipper massor av arbete.
Men. I fallet tjänsten som jag var på intervju för häromveckan fattar jag inget. Jag var på intervju för det här jobbet. Det tycks mig vara ett ganska enkelt jobb som webbredaktör med lite blandade uppgifter, som visserligen kräver en del kunskaper, men inget som inte hundratals arbetssökande akademiker inte kan. Inget superduper-ultra-complicated chefsjobb. Rekryteraren hade intervjuat många, det var många som hade sökt, det är en populär tjänst. Jobbet skulle tillsättas snarast. De skulle höra av sig med besked vilket som.
Ändå har de inte ringt än. Ändå har jag noterat två mystiska sammanträffanden. Dels att företaget själva har en annons på sin hemsida. För samma tjänst. Dels att ett annat bemanningsföretag också annonserar om jobbet och vill att man ska söka via dem.
Allt är ett mysterium. Varför själva annonsera om man redan anlitat inte bara ett, utan två bemanningsföretag?
Uppdatering:
Jag menar såklart inte att det är nåt konstigt i att annonsera på flera ställen. Men att använda flera bemanningsföretag och samtidigt driva en egen rekrytering verkar ju som lite slöseri med resurser...tid, och pengar. Eller?
Mitt nya skrivarställe är vid köksbordet. Köksbordet, med tända ljus, och det enda man ser utanför är lampan i fönstret i väggen som lutar sig mot min vägg. Väggen där mitt fönster är alltså.
Där, utan sladd till Internet och omvärld, går det att göra nånting annat. Åtminstone tänka nånting annat. Bara fortsätta och fortsätta och inse att det har gått timmar, det är bra. Räkna ord och inse att de har blivit fler är också bra. Det är tiden man lägger ner som är viktig, och det är bra med kvantitet. Att ha tillstymmelse till flyt efter så många stunder av stillastående är förlösande.
Hemkommen efter besök hos musikerkarln. Om helgerna undviker jag stan allt oftare, virar in min värld och mina pinaler i några ombyten kläder och far iväg.
Väl borta flyger timmarna och jag återvänder med en känsla av att vara på språng, att inte vilja slå mig till ro i det jag har.
Jag tar med en påse julte till karln, för det är min favorit och för att jag vet att han är fattig på just te. Han tycker jag är gullig och han ber mig skynda mig in genom dörren, han har saknat sällskapet, han börjar sakta vänja sig säger han. Vid att ha nån som snusar och andas där bredvid i det knarrande huset.
Som vanligt är allt ytterst tillfälligt. Vi har bestämt att dela av oss i två vägar, ändå fortsätter den här knaggliga vägen slingra sig. Den blir längre, knatar under tiden. Tills en ny och större har asfalterats färdigt, eller tills vi är helt säkra på vilken asfalterad väg vi egentligen ska välja.
Bra dagar, förutom ett. Jag har munsår. Bleeding lips. Vet inte var det kommer från men det är svårbehandlat. Läpparna spricker, det är svårt att le ordentligt, jag går omkring med salva i giporna och kladdar. Vinden blåser frenetiskt mot kladdet. Regnet faller hårt över natten...
Och så vidare.
En dag, vilken som helst, kommer det snö över Brynäs.
Det här är bra dagar. Det här är såna med Suede i hörlurarna som ekar under järnvägsbron, som vibrerar mot vattnet när jag går hem från teatern. När teatern är stram tystnad i väntan på utbrott och man tänker på små ord och små rörelser kontra små skillnader. När man förstår precis det som syns men inte kan uttala det.
Böcker klättrar mot taket i hyllan inne på folkteatern dessa dagar och utmed böckerna klättrar en stege. Små ljus brinner, kring kinderna börjar håret krypa elektriskt och utanför blinkar en polisbil iväg och lämnar en man med rullator kvar på gatan. Det här är bra dagar, men inte för alla.
Men trots regnet och allt. Även fast regnet blandar sig till snö och löven trillar torra, trots det är det bra dagar för mig. Nu är jag på väg, det vågar jag tro på. Jag har fått flera chanser nu. Nån måste bli nåt. Nån måste vilja ha mig.
Jag vill gärna gå och ha fler söndagseftermiddagar som den nedan, när jag testade den nya pocketkameran. Nu har jag snart allt; ny kamera, ny dator, gammal älskare…
Fattas bara nytt jobb, ny bostad, ny stad.
Gamla stan gör sig bra i oktober när ljuset faller på. Det blir drömskt, det blir att falla tillbaka massor av årtionden. Vissa gator är helt tomma, inluddade i luft och dis som sjuder mellan husen, tills det dyker upp en grupp japaner klädda i högteknologi och påminner om vilken tid det egentligen är.
Det är bra med söndagar. Människors ärenden blir annorlunda, takten förändras, andningen lättar i lungorna litegrann. Man tar sig tid att göra saker. Sitta på restauranger och bara glo ut genom fönstret på byggnadsställningarna. Gå på Slussplan och mata fåglarna ändå till skymningen. Sånt vill jag ha. Jag vill se mer av sånt, när en hel stad slappnar av.
Jag stannade till måndagen. När jag vaknade var söndagen mer än försvunnen och det regnade mot rutorna i förorten nånstans nordväst om city. Jag hade en till intervju att gå på. Det är liksom rutin nu, jag orkar inte ens tänka på det innan vad jag ska säga. Vet att jag ändå inte säger det jag tänkt. Ibland funkar det ändå. Jag kläcker ur mig nåt bra, nåt som låter moget. Andra gånger står det helt stilla och jag måste ta en sekund och försöka se fundersam ut. Slutligen kommer det en klyscha eller två och jag grämer mig i dagar efteråt för att jag kläckt ur mig nåt så dumt.
Hem genom regnet med x2000. Nu är det höstlov. Nu är det fantastiskt skönt att kunna ägna en hel förmiddag åt att installera nya laptopen, eller sortera papper i några timmar utan att känna att det gör nåt. Utan att jag slösar på min dyrbara tid.
Brev från Landstinget:
Du har nyligen tagit ett cellprov och provet var NORMALT.
Ja! Jag är normal. Detta firas med varma mackor och popcorn.
Cancer finns annars i släkten och kommer troligen drabba mig ändå förr eller senare. Förhoppningsvis senare.
Jag har också:
*hämtat ut ny dator, fått armar som spaghetti.
*klippt mig hos en gubbfrisör.
*köpt mössa som ser ut som en champinjon på huvudet.
*arbetat utan mat i magen.
Jag tänker att det är underligt, allt detta man hittar på för att motsätta sig samkönade äktenskap. Tänker: hur orkar man? Hur orkar människor som till synes har alla rättigheter i världen, eller åtminstone har det betydligt lättare än de flesta homosexuella, hur orkar de ägna så mycket energi åt att försöka begränsa rättigheterna för andra?
Det finns inte många argument som håller, eller som känns rimliga. Jag tänker speciellt på detta med barnafödande. Tänker att äktenskapet som fortplantningsinstitution känns mycket märklig, mycket stenålders. Vad är det egentligen som säger att vi måste fortplanta oss i så stora skalor som möjligt? Vad är det som säger att alla heterosexuella som gifter sig per automatik är fertila, vill ha barn eller ens ligger med varandra överhuvudtaget? Borde vi kanske egentligen se till att bli med barn innan vi gifter oss för att försäkra oss om rättigheten att ingå ett korrekt äktenskap?
Vidare. Jag tänker på naturligheten. De som hävdar det onaturliga i att två människor av samma kön gifter sig, eller kanske snarare det naturliga att två av olika gör det.
Vad och hur mycket av det vi gör är egentligen ”naturligt”? Vad är onaturligt? Vad är det som bestämmer naturligheten?
Jag menar allt vi gör, alla vägar vi bygger, alla datorer vi knappar på, alla barn vi adopterar, alla p-piller vi stoppar i våra munnar, alla vattenkranar vi spolar i, alla cancertumörer vi opererar bort och tuttar vi opererar dit, alla läppar som målas, alla stugor som snickras och så vidare. Allt är skapat av oss, av människor(och i förlängningen också av Gud, om man är troende). Varför skulle det då vara ”onaturligt”? Vem och vad avgör var gränsen går för hur vi ska leva i modern tid?
Jag tänker igen. Det är underligt att man orkar stämpla andra när det är så oklart vilken stämpel man borde ha själv.
Detta sagt och undrat med största respekt och vördnad inför andra människors tro och övertygelser, förstås. Jag har bara svårt att förstå.
(Tilläggas bör att jag mest funderar ur ett moraliskt/filosofiskt perspektiv, snarare än religiöst.)
I dag på svensklektionen. Jag har fått i uppgift att gå igenom ordklasser och då specifikt substantiv som man kan sätta både en och ett framför.
Jag: det kan heta antingen ett finger eller en finger.
Elev: …näää, ett finger säger man annars låter det som att man är dum i hövve.
Jag: jo man kan säga en finger. I bestämd form blir det den fingern.
Elever: nääääe det gårjunte.
Jag: jooo.
Annan elev: ahmen i Västergötland där säger man fingern det är ju dialekt liksom.
Jag: Jaaa! Just det.
Funderar en stund. Det har aldrig slagit mig att det kunde låta dumt. Fingern är ju som rikssvenska för mig. Man säger fingern...eller fingret, båda funkar. Men på Gävlemål är det tydligen kinesiska.
Jag lyckas göra det man inte får göra. Jag kommer för sent till en anställningsintervju. Den här gången är det varken på grund av tidsoptimism eller allmän slarvighet, det är bara otur.
Jag kliver av tunnelbanan vid Tekniska högskolan i god tid innan. Kanske 30 minuter. Solen skiner, luften är klar, studenterna kvittrar kring byggnaderna…allt det där. Det ska ta ungefär fem minuter till kontoret och enligt eniro såg det verkligen lätt ut att hitta. Så lätt att jag inte ens skrivit ut nån karta, utan bara ritat lite slarvigt hur man går i min violetta anteckningsbok. Det borde vara stora skyltar tänker jag, det borde finnas pilar. Jag går lugnt omkring och lyssnar på mexikaner och japaner som skrattar och cyklar och flaxar mellan studentkårer och bokhandlar. Tror det ska vara lätt men det är det inte.
Det är ultrasvårt. Tio minuter kvar, och jag står utanför ett hus där det är en skylt med bemanningsföretagts namn, men det är fel gata, helt fel gata och jag är allmänt förvirrad. I panik måste jag ringa konsultchefen och fråga och verka vimsig.
Hon säger du går så och så, och ja, det låter ju lätt. Då är jag där om ett par minuter säger jag och lägger på. Och jag går tillbaka och går förbi borggårdar och byggnader och in i en park och…ja.
Det kanske känns igen? Jag har gått fel förr. Dock inte när jag ska på anställningsintervju. Jag måste ringa igen och gå medan hon förklarar. Det visar sig att det ligger inne på högskolans område och skylten är inte stor, den är liten, man kan missa den, det kan man. Till slut är jag där. Tio minuter för sent, med andan i halsen. Blir fotad och ombedd att slå mig ner. Bredvid mig sitter en slipskille med grå kostym och dricker vatten och ler.
Intervjun? Klurig. Typiska kluriga frågor som bemanningsmänniskor ställer. Ni vet säkert. Jag har ingen aaaning om hur det gick. Kanske sumpade jag allt från början. Kanske inte.
Det är ett bemanningsföretag jag ska på intervju hos härnäst och nervositeten börjar redan sätta sina spår i bakhuvudet. Bemanningsmänniskor är hårda, inbillar jag mig. Bemanningsmänniskor ställer svåra frågor som man måste svara rätt på. Bemanningsmänniskor fyller i svaren på ett papper, kryssar i alternativ och blir det fel alternativ är man körd och har ingen möjlighet att rätta till sig. Det är i alla fall vad jag inbillar mig.
Kanske har jag fel. De har ju trots allt ringt upp mig, de har erkänt att jag finns, och bara det visar ju på nån sorts godhet, eller hur?
Hursomhelst. Den svåraste intervjufrågan all times är: vilka är dina dåliga sidor?
För vad svarar man på den? Vad vill de höra? Jag vet aldrig vad de vill höra. Hoppas alltid de ska glömma just den frågan. Säger alltid fel saker. Kommer plötsligt på hur många negativa sidor som helst, som jag naturligtvis är medveten om och jojo jag jobbar naturligtvis på dem. Intervjuaren tycker sen att jag är nån sorts självkritiskt neggopeggo som inte kan slappna av, nånsin. Nog för att jag är självkritisk, men inte så till den milda grad som det kan framstå vid ett första intervjuintryck.
Alternativet är att svara nåt klyschigt i stil med jag VILL för mycket, och bli genomskådad direkt och möjligen uppfattad som personen utan självinsikt.
Så jag undrar: vad svarar man när de frågar om de dåliga sidorna? Vad brukar ni svara?
Nånting händer. Jag sov tio timmar i natt, i går nio. Jag är ständig seg och stel, kroppen drar ihop sig, det värker i armar och axlar och bröst. Trodde ett tag det var graviditet, men sen kom jag på: det är nog hösten. Den förbereder för vintern. Undrar om det egentligen är meningen att vi ska sova ett par månader nu?
Herr Madison vill att jag ska göra en sån där utmaning. Visserligen har jag gjort denna två gånger förut(tror jag), men jag gör den igen lite snabbt, bara för att vara snäll.
Jag garanter inte att det inte är sånt ni har läst förut.
Sju sanningar om mig:
1) När jag blir glad över nåt springer jag runt och skuttar överallt i lägenheten.
2) Jag är en slarvmaja när det gäller mycket, men inte när det kommer till att rätta till gardinerna.
3) När jag behöver tänka har jag två alternativ: antingen att ta en promenad eller att ställa mig vid spegeln och klämma pormaskar.
4) Om jag ser sunkig ut och inte orkar sminka mig brukar jag ta på mig glasögonen när jag går ut, för att ”cover up”.
5) Jag tror på ödet.
6) Jag kan inte se på tv utan att äta eller dricka samtidigt.
7) När jag var liten hade jag eksem över hela kroppen.
Jag äter en rotfruktssoppa med mycket persilja och en klick aioli och det känns så närande. Som nånting folk äter i filmer för att tillfriskna från influensa. Utanför stormar det. Det är en kall nordanvind när jag går från ICA och himlen har blivit aprikosgul när stammarna sträcker sig, halv svarta, i horisonten.
Plötsligt har det lättat. Jag satt vid datorn och tvingade mig att skicka in ansökningar. Fyllde håglöst i CV på bemanningssajter och tänkte det här är kanske mitt hundrade jobb jag söker eller mer. Drack kaffe för att hålla uppe ögonen och pillade in choklad för att lura hjärnan att det var nåt roligt jag höll på och så ringde telefonen. Nu ska jag på intervju igen, mönstret är brutet. Jag kan få mer än två intervjuer om året och även om jag inte får jobbet så är det en förändring. Det känns ljusare.
Min nya dator är försenad. Finns inte i lager, och innan den kommer vill jag inte installera en massa program och påbörja projekt som jag tänkt påbörja. Min nuvarande dator tar fem minuter på sig att starta. Om man har tur. Har man otur måste den startas om igen, och igen...
Lägg sen till att nuvarande datorn är seg som en traktor på en landsväg och man förstår varför allt i mitt liv verkar skjuta upp sig. Möjligen kan det också ha att göra med att jag är en allmänt seg person, men den möjligheten är nog liten, tror jag?
Sen ”alla” började hänga på Facebook har det blivit lite dödare i den här bloggvärlden. Jag vet inte, kanske har det inget samband alls, kanske är det bara så det har hänt på min lista.
Emellertid fattar jag det inte alls för det ju inte som att blogg och Facebook är samma sak. Visst är det roligt att läsa vänners bloggar och hålla sig uppdaterad med deras liv, men det var ju inte därför jag skapade bloggen. Det var för att hålla igång det dagliga skrivandet, för att kunna tänka att nog trots allt vågar spy ur sig grejer på löpande band och att varje ord inte måste vara så jäkla perfekt. Så, blogg och facebook är två olika saker, två olika behov. Och det är egentligen perfekt som det är nu med bloggen. Inte för många läsare, inte för stor press. Jag vågar skriva dåligt, det är som det ska vara.
Året är 1995 och det är nog på hösten. Den tidiga hösten 1995 lyssnar jag på trackslistan en lördagseftermiddag när det plötsligt kommer en snutt av en grupp med det underliga namnet Kent. Jag får inte med hela låten, den bryts av P3:s viskande signatur och TjicketiKaj. Jag spolar tillbaka, sätter in kassetten i freestylen och lyssnar. Där är det nån som heter Jocke Berg som sjunger om att han inte vill vara rädd. Jag vill inte vara rädd, varför måste jag vara rädd? Somliga vet att dom är starkare än andra. Somliga älskar att slå sönder en vit tandrad.
Jag tror jag fattar, men ändå inte. Och jag skriver dit ”Kent” bland alla namnen på grupper som jag har klottrade på utsidan skolalmanackan. Almanackan, den svarta. Svartmålad med musik på, grupper som lyser upp mörkret. Jag går ut med freestylen. Det börjar bli mörkt och kallt, det är slutet av september och hösten kommer tidigt det här året. Jag går mellan gärden, mellan gråa grässtrån och svarta ekar och det lyser, stjärnklart. Stjärnorna ackompanjeras av en och en halv minut Kent. Ständigt tillbakaspolad. Jag vill inte vara rädd…jag tror att människor gör så av gammal vana.
Och det vill jag ju inte. Vara rädd. Jag lyssnar på Kent på kvällen innan jag somnar och på morgonen innan jag springer till skolbussen och när det dunkar i bröstet och jag sätter i ett säte inte långt från de hemskaste killarna och tänker hela tiden jag vill inte vara rädd. Jag tror att människor gör så av gammal vana.
Det är som det brukar; nånting läker, men det är inte alltid det mest storslagna kultur som gör det. Hösten 95 blev en inspelad snutt på ett kassettband märkt "blandade låtar" min tröst. Även om Kent aldrig var bland de största av mina kärlekar räddade de ändå bussresor. Fem år efter början var Kent fortfarande en tröst. Fjortonåriga kompisar till brorsan samlade skivorna på hög och stirrade i taket till Hagnesta Hill.
Nu har det gått över tio år och Tillbaka till Samtiden ska linda in alla fjortishjärtan med sorgsen sammet så de överlever vintern. Det vore fint om det funkade igen.
Jag får höra att det låter som att jag är kär, fast det inte ens var min mening att få det att låta så. Jag fångar små lyckliga stunder, det är allt. Kär inkluderar för mig en framtid och ett planerande där man vill ha den andra instoppad och närvarande in till benmärgen och nära inpå hjärnbarken och man kan inte tänka sig andra alternativ, men det kan jag. Det kan vi, och det har vi kommit överens om. Vi har våra stunder bara. När det både kan låta och se ut. Men de stunderna är inte eviga.
Tjugosju och en halv timmas sömn, åttahundra spänn tåg, tretton timmars resor upp och ner, och en spårvagn. Det är siffrorna från den här helgen. Den som gjorde mig gott, som gav mig miljöombyte och en molande värk i höger skinka.
Den tog slut fort. Men jag behöver byta miljö ibland. Behöver det, som i att resa bort. Inte som i att jag behöver byta arbetsplats var och varannan dag för det gör jag inte.
Jag tänker att när jag flyttar till Stockholm ska jag ta t-banan överallt, till okända förorter och promenera där bara för att få miljöombyte. Det kommer bli utmärkt.
Och jag och Herr Madison pratade om ett projekt som gick ut på att fota alla torg i alla förorter i hela huvudstan, och göra ett collage av det. Kanske dags att genomföra det också. När jag flyttar. Om jag flyttar…
Det blir en helg av ihophafsanden och ogenomtänkta resor. I morgon ska jag på dop i Götet och på förmiddagen släntrade jag därför ner på stan för att inhandla present. När jag stod vid disken i guldsmedsaffären och presenten skulle slås in kom plötsligt frågan:
”Är det en flicka eller pojke?”
Jag stannade upp, tänkte efter. Konfunderad. Varför frågade hon det?
Sen kom svaret. Det skulle naturligtvis snöras in med rosa snöre, eftersom det var en flicka. Könen ska tydligen bestämmas av färger till och med på snören till paket. Jag travade genast till pappershandeln och köpte ett blått kort med en boll på för att kompensera.
"Allting av värde i livet händer i förbigående, medan man är upptagen med att syssla med annat. Om man vill något för mycket, om man gör upp planer för hur något kommer att ske är det garanterat aldrig just så det sker. Först när man slutat göra upp planer för något, har detta något en rimlig chans att inträffa."
Så skriver Marcus Birro i sin Diktskola. Jag vet inte om det stämmer, men det känns ändå, nånstans, lite tröstande.
Alltså.
Satsa inte allt på ett kort, då riskerar du att bli besviken. Livet är det som händer medan du är upptagen med annat.
Och jag ska sluta drömma så mycket. Försöka.
Jag börjar gråta för nåt jag inte borde gråta för. Det är inte jag som ska vara sårad, det är han. Jag sa nåt dumt, jag vet inte varför. Jag gör så. Inte för att jag börjar gråta jämt och ständigt, med alla människor, men för att jag vågar det inför honom. Jag vill gå. Muttrar att jag kanske ska åka hem nu. Klockan halv ett på natten, i mörkret. Går bort till ryggsäcken och mosar i kläder. Går tillbaka och sitter i hans knä. Med fötterna åt ena hållet och huvudet mot hans axel. Jag ser på hans tröja, blöta fläckar har bildats i olika storlekar. Suckar. Ser mig själv utifrån som en liten flicka i en förälders knä. Måste resa mig. Måste gå och sätta mig och ta en klunk av vinet. Det är så man gör när man är vuxen.
Jag borstar tänderna och går ut till det röda köket och klär av mig.
Ljus från andra sidan gårdens fönster och tv:ar speglas in, det är dunkelt och det kommer in vind. Jag klättrar upp till loftet och ser mig omkring på väggarna som han inrett, de är kala och mörka men ändå är de mer än bara färg. I de här väggarna sitter minnen.
Han kommer och lägger sig bredvid och smyger in armen under mitt huvud. Jag ligger och flyttar huvudets tyngd fram och tillbaka en stund, och småpratar. Vet inte vad vi säger, minns inte vad vi säger. Det spelar ingen roll vad vi säger. Han släcker lampan och vi fnissar tills orden har runnit ut i mumlande.
Vi sover länge och djupt. Ibland i mörkret vaknar jag, vänder kroppen, ser konturerna av honom när han håller i sin kudde. Nånstans vid morgonen ligger jag bakom och tittar på hans rygg. Tittar på nacken. Kan inte låta bli att känna på huden där och neråt. Göra avtryck med fingrarna. Dra längs alla linjer.
Det plingar och dånar och tillfället; det tysta och knäppandet, upphör och övergår från stiltje till rörelse, från minnesbild till förbisvischande artighetsvardag och han hasar ner och svarar i telefonen. Jag följer med ner och går på toa. När jag kommer ut sitter han naken i soffan med benen på soffbordet och pratar i luren. Jag sätter mig bredvid, lägger benen på soffbordet. Han lägger på och så sitter vi där med benen på soffbordet, nakna och ler.
Det var sju månader sen sist nu. Staden ser likadan ut. Löv singlar snabbt ner åt vänster på Rådhusgatan och lurar närsynta ögon att det är snö. Herr Madison sitter i soffan i kalsongerna framför nyheterna. Vi dricker vin före maten och lagar saffransglass. Slickar smeten så hela munnarna blir kletiga. Tiden går. Allt är precis likadant.
Önskar jag hade fått min kamera nu. Utsikten från fönstret är som ett foto hämtat ur en engelsk 1800-talsroman. Jag måste promenera.
...att det är precis när man har tänkt sig att ge upp, som man ska fortsätta lite till för att lyckas.
Men hur orkar man?
Jag är hemma och äter kanelbulle och lyssnar på Herr Lekman. Dricker lite chaite ibland. Min förkylningssjuka verkar aldrig vilja utveckla sig fullt ut, det är störigt.
Handlade bulle i Sveriges kanske minst serviceinriktade närbutik. Eller förlåt. Men det är faktiskt förvånansvärt många bakom disken därinne som ofta ser genuint plågade ut när det dyker upp en kund. Vi kan ta sura killen som exempel. Han är 25-30 nånting. Ser ut som en regular guy. Brunt kontklippt hår. Jeans. Vanlig vanlig vanlig. Men tyvärr verkar han sakna förmågan att le och vara artig.
Såhär kan det gå till vid ett inköp med honom bakom disken.
Sura killen står bakom disken och surar. När en kund kommer in i butiken ger han henne/honom en lång besvärad blick. Kunden går runt och handlar. Sura killen står kvar och ser besvärad ut. När kunden närmar sig kassan inser Sura killen hotet. Han kommer att bli tvungen att ta betalt. Katastrof!
Kunden lassar upp varorna på bandet.
Sura killen: suck!
Kunden: hej…
Sura killen: suuuuuck…heeej.
Suck. Stön. Suck. Stön.
Sura killen: femtiåtta och femti.
Kunden gräver i plånboken efter pengar. Hittar inga pengar. Plockar fram VISA-kortet.
Sura killen: SUCK!
Kunden försöker dra kortet genom kortläsaren men det funkar inte.
Sura killen: försök igen! Suck!
Kunden: okeeej.
Drar igen. Och igen.
Sura killen: suck!
Till slut fungerar det och köpet går igenom efter att kunden har slagit sin kod.
Sura killen: vill du ha kvittot?
Kunden: nej tack det behövs inte.
Sura killen: suck!
Saknaden efter Lisbeth Salander har nu lagt sig, såhär några dagar efter att läst ut Stieg Larssons tredje och sista(?) bok. Luftslottet som sprängdes är ju som bekant en 700 sidor tjock bibel och borde egentligen vara en plåga för händer och armar… a pain in the hands, ungefär.
Men det är den inte. Aldrig har det gått så lätt att plöja en så tunglyft bok, och eftersom hösten är läsandets årstid drog jag till med en ny beställning från Adlibris av bara farten.
Bäst att bunkra upp inför vintern, tänkte jag och klickade hem den där C. Rydberg-boken som det pratade om i kommentarerna här nedanför, en ny Joyce Carol Oates och lite annat smått och gott. Torde vara tillräckligt med verklighetsflykt för att jag ska överleva den här gnällperioden ett tag till.
För övrigt har jag värk i hals, svank och huvud. I morgon är jag hemma framför datorn och under täcket.
Jag antar att det betyder att man är frustrerad när man ständigt drömmer att man hånglar på nätterna. Nattdrömmarna är mer fyllda av hångeltankar än dagarna, för på dagarna är det mest ångest och ångest och hur- ska- det- gå- för- mig- i- livet- tankar.
Till råga på allt drömmer jag att hånglar med folk jag inte är speciellt tänd på. Ibland okända personer, men även kändisar som har fastnat nånstans, men som jag sällan eller aldrig skulle kunna tänka mig att hångla/ligga med i verkligheten.
Exempel på kändisar som jag har drömt att jag hånglat med på sistone: Fredrik Virtanen, Idol-Knut, Tom i Desperate Housewives.
Jag fattar ärligen inte vad det är för fel på mig. Men jag fattar att jag måste avhjälpa det.
Det börjar kännas lite tjatigt här nu jag vet. Som att jag måste upprepa mig för er för att jag tror att mitt liv ska ändras genom orden. Det gör det såklart inte.
Jag kommer med nåt nytt snart, jag lovar.
Det var i mars senast jag åkte hem till dig. Det var ganska mycket en evighet sen. En hel sommar sen och ett halvårs blogg sen. Definitivt ett antal gråt- och tandgnisslande eller fnissande fåniga samtal sen.
Det känns fånigt att säga, men jag tycker mycket om den känslan av förväntan som fanns då. Känslan av nytt och omtumlande. Att vara mitt i en händelse. Om ni fattar.
Jag söker hela tiden efter den känslan nu, väntar på att den ska kännas att nu, att trots att livet mest består av lokalbussar och eftermiddagar i sängen med deckare är jag ändå mitt uppe i nåt viktigt. Men den infinner sig aldrig. Jag letar hela tiden, går på promenad och gräver i alla hörn efter nåt som ska vända upp och ner på allt men det finns inte. Det händer inte.
Det är inte heller så att jag inte försökt få saker att hända. Men det största problemet är nog just den längtan efter omvälvelse som paralyserar mig och hindrar mig från att göra små saker. Den är förödande och den jagar mig i allt jag gör. När jag sitter hemma och ska skriva, när jag åker buss till nåt jobb och glor ut genom fönstret och när jag går på stan och får mig att morra inombords åt alla vettlösa typer som omger mig.
Samtidigt vill jag ha ro. Jag längtar efter händelser, men på samma gång efter lugn. Vet att det är vad som brukar hända när vi träffas. Då finns det inte tid att längta bort, eller efter nåt annat. Då måste all fokus vara där och då för att inte närvaron ska rinna ut i sanden. Det är stillastående för en stund då, och det är på ett bra sätt.
Jag investerade i både ny dator och kompaktkamera på en gång, och kom relativt billigt undan!
En kamera behövs för att jag ska kunna arbeta med och lära mig mer om de program som jag förväntas ha bra koll på om jag ska få jobb. Förmodligen kommer jag att få mersmak och satsa på nåt mer avancerat längre fram.
Snart ser ni mer bilder här, alltså.
Allt tack vare en oväntad extrainkomst.
Eftersom det snackas så mycket om äppelpaj nu i dagarna på alla bloggar har jag gjort slag i saken och fixat en egen. Den står i ugnen nu, men extra mycket smörig deg ovanpå och snart kommer doften att sprida sig…Tyvärr har jag fortfarande ingen duglig kamera att föreviga den med, men ni kan ju tänka. Tillbehör blir vaniljsås och apelsin- och saffranste. Och Idol förstås.
Det händer att jag läser så kallade ”singelbloggar”. Jag gör det för att jag känner igen mig, för att det finns en gemensam faktor. Det är den ständiga ouppnåeligheten.
Så länge jag kan minnas har jag haft föreställningar om olika saker som jag sett som mer eller mindre omöjliga att uppnå. När jag var fjorton, svartsminkad och världsfrånvänd var jag till exempel fullständigt övertygad om att jag aldrig skulle få hångla. Jag var en tonårig Linda Skugge i Men mest av allt vill jag hångla med nån, upphöjd till tusen. Jag satt vid fönstret i stjärnmörket och lipade och ville dö ungefär jämt. Sen gick det nåt år och plötsligt, som ur ingenstans, fick jag hångla gånger hundra.
När jag var sexton skaffade mina vänner pojkvänner på löpande band och berättade om det stora ouppnåeliga att bli av med oskulden. Jag visste förstås att det aldrig skulle hända mig. Det var komplicerat, oskulden var nåt man skulle bli av med, samtidigt som den var nåt att ge bort till nån man prompt skulle vara kär i, annars var man fel. Annars var det ett sämre sätt att bli av med den på. Men jag blev naturligtvis av med den. Det hände, och sen fortsatte allt i en löpande ketchupeffekt.
Men det tog naturligtvis inte slut, för efter detta kom andra ouppnåeligheter. Jag skulle aldrig kunna flytta hemifrån. Jag skulle aldrig komma in på nån utbildning jag gillade. Och jag skulle aldrig nånsin i universum komma att ha ett seriöst förhållande med nån jag älskar.
Det är väl i den där sista detaljen jag känner igen mig i singelbloggarna. Jag känner det starkt; man är felaktigast i världen, man är längst ner vid en bönstjälk som alla andra kan klättra upp för men inte man själv. Jag har sagt det förut: när man är där nere är man så långt ner, så skygglappad att man inte ser slutet på bönstjälken. Man ser bara moln som skyddar världen som alla andra befinner sig i.
Jag flyttade ju hemifrån, kom in på både en och två utbildningar och jo, jag skaffade förhållanden som både varade och tog slut. Men just nu är min bönstjälk, som ni nog har fattat, nåt annat. Den är att få ett riktigt jobb, och den är fortfarande lång och svårklättrad. Just därför är det rätt skönt att läsa singelbloggar ibland. Man vet att andra har det lika jävligt, fast på ett annat sätt.
I går var det Den Stora Bölardagen. Allt gick åt helvete, fast ändå inte. AF förbjuder mig att gå på det där utbildnings/praktikforumet därför att jag inte är tillräckligt utsatt, eller för att de inte anser att jag är tillräckligt mycket looser för att få den möjligheten. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Men i går grät jag i alla fall. Grät för all förlorad tid och för allt arbete som hittills inte har lett mig nånstans och för alla hundratals tusenlappar som CSN vill ha. Jag bölade i sängen mot kudden och jag ringde Herr Madison och bölade i luren tills hans tålamod höll på att ta slut.
I dag…i dag är det fortfarande tungt, men ändå lättare. Alla färger utifrån lyser in och lättar upp. Min största rädsla just nu är att hösten för ett år sen ska upprepa sig. Att jag ska sitta här och komma ingenstans och förgäves söka arbeten och praktikplatser. Tiden går och jag blir inte mindre stressad med tiden.
Det regnar varje kväll numera. Aldrig på dan. Dagarna är grymt vackra med lila himlar som skär ut sprakande trädkronor och varje dag är fylld av promenader längs en landsväg där löven ligger blöta.
Jag har spanskalektioner med högstadieklassen from hell, köper lunch på en Schellmack och stoppar fickorna fulla med nötter. Pressar ihop läpparna, går genom korridoren, undviker matsalen och smiter in i arbetsrummet. Där har jag ett skrivbord som är min fristad, där sitter jag och försöker lösa problem som jag inte är ämnad att lösa. Trippar runt med bandspelaren under armen, biter ihop lite till. Överlever dagen och tar bussen in till stan igen.
I morgon är det kräftskiva och jag har laddat upp med rökta räkor och jag smakar lite, bara några, det är sjukligt gott med sälta och röksmak i ett. Kan inte annat än rekommenderas för smakens skull, fastän skalandet och det döda besvärar mig lite.
Så det är räkor, pärondricka och tiramisuglass och regn mot rutorna. Vanlig trött fredag, själv men med människor på en armlängds avstånd på skärmen vid datorn.
Livet kanske tar lite andra, långsammare vägar än jag hade tänkt mig. Jag vill fortfarande ha jobb och jag vill fortfarande bort härifrån, men för att komma härifrån kanske jag måste stanna en stund till först. En månad eller två, eller så.
Som av en slump har jag hittat ett ställe där man får utbildning/praktik inom trycksaksproduktion, där de arbetar med just de programmen som jag behöver mer kunskap i. Kanske är det en väg för mig. En pusselbit att pussla in nånstans så att jag inte snubblar på mållinjen nästa gång jag kommer på anställningsintervju. Nu ska jag bara övertyga arbetsförmedlingen om detsamma.
Det gick inte vägen för mig den här gången heller. Stopp precis intill den stora muren. Jobbet blev inte mitt. Samtidigt har jag nog aldrig fått så mycket beröm av en rekryterare. Chefen som tog sig tid och ringde på kvällen, efter arbetet. Som tyckte jag stack ut ur mängden och som lovordade mig på alla möjliga sätt. Vilket förstås inte hjälper mig just nu.
Jag tror ni mest kommer få höra mig gnälla nu. Jag kan inte sova på nätterna innan vardagar, för kroppen är orolig och undrar om nån kommer ringa och väcka mig. Nån som ska ge mig ett jobb som ligger jag vet inte var och som jag oftast inte har samvete att tacka nej till. Det finns nåt som kallas överlevnad, och nåt som kallas att ha några tusenlappar över, utöver den där överlevnaden, och de är beroende av mina vikarietimmar.
Sent omsider har jag kommit igång med bokprojektet igen. Skrivarkursen har börjat för terminen, och i kväll är första tillfället att lämna in text för respons. Vilket jag naturligtvis måste göra. Att ha deadlines är ett sätt för mig att få fart på produktionen. Den där produktionen som jag drar mig för, räds för att jag tror att det inte ska komma nåt, eller för att det som kommer ska vara uselt.
Men nästan alltid är det mer än väntat som hamnar på pappret. Nästan alltid finns det åtminstone nån detalj som är bra. Eller som skulle kunna bli. Detaljer är ändå det viktiga. De är små byggstenar i det stora ihoppusslandet som kanske inte blir klart på den här sidan 30-årsstrecket. Men jag har ju tid på mig.
Jag ser framför mig hur allt måste börja på noll igen. Hur man tvingas rasa från upphöjda förväntningar. Förhoppning om förändring upphöjt till två. Ena dagen milsvidder från ett någorlunda fast jobb, att luncha på regelbundna tider, ha samma arbetskamraters ansikten att möta varje dag. Andra dagen utvald, nästan där, man åker tunnelbana och luktar nästan på det som finns bortom milsvidderna. Man står i kappa på perrong och kan för ett ögonblick känna sig som en i hjulet, men man vet att man inte är det, fastän det är det enda man vill i världen. Just i den sköra stunden.
Sen hasar ena foten neråt, hasar och skrapar i grus på vägen och man förlorar utsikten. Gruset är löst under fötterna och på nervägen fastnar man kanske i taggiga buskar som skrapar självförtroendet. Man är halvvägs nere, men man klamrar sig fast för en glimt av toppen går fortfarande att få. Det sista man slutar förneka är hur löst gruset är och hur man faktiskt kan trilla.
För varje dag som går sjunker mitt mod allt mer. Nu är det en vecka sen jag var på den senaste anställningsintervjun och de har ännu inte hört av sig. Tyder det på att de inte vill ha mig, eller vad?
Jag är återigen en av tre som har intervjuats, alltså 33,3% chans. De har gillat mig, har ”blivit väldigt intresserade” av min ansökan. De var väldigt förtjusta i mina arbetsprover. Ändå känns det som att jag kommer snubbla på mållinjen igen.
Hur länge ska man behöva vänta?
Oh my, okej. Vickveckan började inte precis optimalt. Efter, som vanligt, för lite sömn vaknade jag alldeles för sent. Satte på datorn för att figurera ut vart det egentligen var jag skulle.
Hade räknat med en ganska kort bussfärd på 5-10 minuter, eftersom vikariepoolmannen hade sagt att det ligger i Bomhus. Till Bomhus går det bussar varje kvart, ungefär runt husknuten. Great! tänkte jag och räknade alltså inte med några större problem. Vilket senare skulle visa sig vara helt fel tänkt av mig.
Av nån anledning, ska det visa sig, ligger den fördömda skolan inte i Bomhus, utan snarare utanför. Snarare i en avkrok ett par kilometer längre bort. Naturligtvis så perfekt placerad att jag skulle vara tvungen att ta en buss in till stan(som ligger åt helt fel håll), och sen byta där och åka tillbaka, delvis samma väg. En resa som egentligen borde ta ungefär en kvart skulle därmed ta 37 minuter.
Jag bestämde mig för att ta den enkla bussen, hoppa av i tidigare nämnda förort och promenera resten. Kollade lite snabbt på en karta hur man skulle gå. Jag såg att skolan skulle ligga vid en kyrka. Klev sen av bussen och började promenera på lite random vägar i tron att det kan ju inte vara särskilt svårt att hitta det är ju bara att leta efter ett kyrktorn.
Trodde jag.
Promenerade sålunda i höstljus längs med en alldeles förträffligt fin herrgårdsallé som hade varit fantastisk att gå och fota vid en fin septembersöndag. Kom fram till en kyrka. Tänkte gött jag är framme! Gick förbi kyrkan och noterade fält och idel fält och en kyrkogård. Men ingen skola. Tänkte: jag är INTE framme.
Gick och gick, fick panik. Ringde herr Madison för konsultation med hjälp av enirokarta. Gick och gick ännu mer. Kom fram till att jag gått ungefär en kilometer åt precis fel håll.
Naturligtvis kom jag inte i tid. Skämdes livet ur mig när jag kom fram. Hann knappt torka bort svetten mellan tuttarna innan jag skulle ställa mig och förklara vad vokaler var för nåt för ett antal lekstinna åttaåringar.
En dag att glömma.
Jag tänker på skolmat. Förmodligen ska jag lärarvicka i en tvåa hela kommande veckan och då måste man äta med kidsen, därför tänker jag på skolmat. Liksom rårivna morötter, vitkål och knäckebröd. Mjölkautomater, Lätt och lagom-paket och potatis med mycket skinn som läggs på hög i tallrikens ytterkant.
Jag tänker: jag får mest ångest av den där maten. Svårt att gilla den, hur välment tillagad och uttänkt den än är. Jag hör stolar som skrapar mot golv, ser orangea golvplattor, tegelväggar, stora glasrutor med asfalt som ett demonstrativt uttråkningsmoment utanför. Ungar skrattar, nej, de garvar, hånfullt högt och världen går runt för en stund. I sekunder eller minuter korsar tiden sig själv och jag vet inte var jag är eller när jag är. Jag vet inte vad de skrattar åt. Jag vet inte vem det är som skrapar med stolen och närmar sig, om det är en kollega eller min klassföreståndande från lågstadiet som ska tvinga mig smaka på kåldolmarna.
Jag vet inte om jag är där för att jobba eller om det är jag som sitter där med isfruset vått hår och gympapåsen över stolsryggen och häller grillkrydda på knäckemackan.
Jag vet inte, och det kan pågå länge. Matsalen är en kappsäck fylld av obehagliga flashbacks.
1-2 tomater
1-2 svenska höstäpplen
grön sallad av nåt slag
1-2 salladslökar
en bit gurka
en bit inlagd saltgurka
en bit Kvibille ädel special
citronolja
balsamvinäger
Hacka och blanda. Häll vinägern och oljan över. Färdigt!
På min dator fungerar ljudet igen. Det höjer livskvalitén rejält. Ur högtalarna sjunger Tough Alliance att any day is a new chance och det är kanske det finaste jag kan höra just nu.
Any day is a new chance
a new romance
Där a new romance naturligtvis kan tolkas hur som helst, men som för mig står självklart förbundet med Dagen. Det här är inte en dag att resa sig ur misslyckanden, men any day - vilken dag som helst - efter det går bra. I dag regnar det och jag har huvudvärk. Tre löv i trädet på parkeringen har blivit orangea.
10:17 på fredagen ringer mobilen och i samma stund som det ringer vet jag vad de kommer att säga. De har valt nån annan. Jobb nummer ett gick åt pipsvängen.
De intervjuade tre stycken(!) och jag var en av dem, men tyvärr tyvärr finns det nån annan med mer erfarenhet. Same, same. Samma som jämt.
Det jobbigaste är känslan av att ha gjort allt rätt, men samtidigt inte. Jag har skrivit en ansökan som tar mig till intervju, åker till intervjun och pratar för mig och tycker det går bra men når ändå inte hela vägen. Vad gör man?
Erfarenhet går inte direkt att gräva fram ur en undandstoppad kakburk.
Jag far till ön, Lidingön. Det är där intervju nummer två ska hållas.
Jag börjar bli van nu. Åker utan att blinka, sitter vant på bussen och ser lagom uttråkad ut. Ler mot tanter som frågar vart bussen går, grimaserar åt tonåringar som tränger sig med skateboardbrädor. När kvinnor(tjejer?) i 30-årsåldern med barnvagnar kommer, håller jag mig däremot undan. Kvinnor med barnvagnar(no offense) ger alltid intryck av att behöva väldigt mycket plats.
Jag kliver av vid en hållplats nånstans mitt i allt. Mitt i och i ingenstans. Allt är tomt och lugnt. Jag hittar snabbt stället jag ska till och inser att jag är där en halvtimme för tidigt. Jag går mot båtarna, de ligger där kav lugna och guppande. Viken är blank, den krusar sig inte ens. Jag går förbi en gubbe som sitter med hakan lutad i händerna och tittar ut mot vattnet. Lukten som ligger i luften är just också vatten. Vatten, som från nåt bekant, och jag försöker känna efter om det här är en plats att bo på. Sitter på en bänk och glor på vassen, på ankorna, på lila molnen ovanför båtmasterna. Men jag vet inte. Nya platser är så svåra i molnighet. Lättare när solen lockar, lättare att luras då.
Intervjun går snabbt och bra, jag är knappt nervös. Det är som ett samtal, inte en utfrågning. Jag hoppas det är ett gott tecken. Jag gillar människorna. Alla är snälla. Det finns fördelar och nackdelar. Svårt att avgöra vilket som är bäst för mig, detta eller det första jobbet. Men jag tar naturligtvis vad jag får.
Inne i stan senare skiner solen på Hötorget. Jag vimsar runt, tror jag vet var allting är, går ner i undergångar och upp för rulltrappor men jag äger ingen orienteringsförmåga just nu. Går in på en bakgata som är fullständigt tom blöt och kall. Inser att även Stockholm luktar piss ibland.
Jag annonserar om lägenhet på blocket. Etta eller tvåa plus kök. Visserligen har jag inte fått besked om jobb än, men med två intervjuer på två veckor har chanserna ändå ökat med sisådär 50%. Får jag jobb måste jag dessutom börjar tämligen omgående. Alltså; annons.
Framåt kvällen dimper det ner diverse erbjudanden från gubbar och killar som vill hyra ut RUM till mig i sina radhus och treor. Och jag frågar mig varför? Är det en slump att bara manliga personer hör av sig? Och varför försöka hyra ut rum när jag uttryckligen har bett om en lägenhet med kök? Folk kan uppenbarligen inte läsa.
Det slår mig att jag förmodligen har botat mitt popcornberoende. Jag är sällan sugen längre och häromdagen när jag poppade kändes det bara torrt och tråkigt.
I stället: naturgodis.
