Favoritcafé

I dörren till mitt favoritcafé står en man med en vagn fullastad av lådor. Han pratar med ägaren, ägaren med det italienska utseendet, som hälsar på mig när jag kliver in. Det är nästan tomt, det är lugnt, snart lunch. Ett grått dis har följt med in utifrån.

Jag väljer ett fönster mot Nygatan. Därute går allén, slingrar sig redan upphängda jullampor, därute trampar en kvinna i röd kappa och svart basker. Strax får hon kappan nedskvätt av grått vatten, av buss nummer 15 som kör mot högskolan.

Det är bra här. Alltid nån som hälsar och känner igen. Som säger du vet var tepåsarna finns, att vi har vatten där runt hörnet. Favoritcaféet ligger bredvid ett trendigt gym. Därav trendighetsfaktorn och nyttigheten i utbudet. Hemmagjord morots- och jordgubbsjuice, fruktsalladen, GI-menyn. Jag tittar alltid på GI-menyn men väljer aldrig nåt ur den. Trots att favoritcaféet är ett trendigt café serverar de ändå kaffe och tårta, kolaknäckpaj, citronmarängkaka…och så nåt gott med saffran och vitchokladtryffel vid jul.

Favoritcaféet är ofta tyst, aldrig fullsatt när jag är där. Favoritcaféet luktar kaffe och flott, igenkänning. Favoritcaféet. Så många människor jag tagit, som tagit mig, som har gått med mig hit. Många samtal och timmars stirrande genom fönsterrutor har förflutit här.

Men aldrig har jag gått hit själv. Jag har inte suttit här, enda personen vid ett bord, och stirrat rakt över gatan och in i antikvariatet på andra sidan. Aldrig med den här fadda smaken i munnen. Med samma fadda smak som hela den här hösten bär på. Aldrig ensam med förkylningen i halsen och tröttheten bakom pannbenet. Inte en enda gång, som nu.

Nån gång ska ju vara den första.