Från anteckningsblocket

Visst, det nervösa dåliga är också en del av mig,
men det är en sån liten del.

Den del av mig du tycker om, den är jag mest.

En eftermiddag

Jag tror jag har sagt det förut, men detta med papper - kopior på hyreskontrakt, anställningsbevis, arbetsgivarintyg, skattesedlar– byråkrati, it really kills me.
Det tar all min energi, allvarligt talat.
Och nu är dygnet fucked upp igen också. Och jag har sovit för lite. Och jag vet inte.

Jag ska gå och köpa nåt soppaktigt nu. Äta, läsa, skriva, promenera, läsa mer, sova.

Middag för de ensamma

Så blev det. Shoppinglista med schalottenlök, vitvinsvinäger, smör, potatis, honung, saffran, morot, kålrot, rotselleri. Halvfabrikat i form av Coops skivade potatisbitar och ostquornschnitzel.

Och när man kom in hade snoret fryst i näsan och det var sådär som när man var liten nån söndag. Man kom in och värmen slog emot, kände kontrasten mot den kylda kinden, rörde försiktigt med fingret, visste utan att titta att man var röd. Drog sen efter andan, snoret ner i halsen och av med alla termobyxor, snowjoggings för att känna smärtan i fötterna när temperaturen ändrades. Och sen lukten av mat, kanske nåt från ugnen, kyckling i nån gryta och förvällda sockerärter på spisen, kanske blandat med skivade morötter, ständigt dessa förvällda grönsaker som symbol för det rediga, varma. Det där som var enkelt men ändå omsorgsfullt hopsatt – grönsaker till middagen – för du måste ju ha vitaminer i dig så du inte går å blir sjuk!

Allt det där, i alla fall. Lukter, värme, gemenskap, kontrast, höstvinter ute, minnen av nåt som inte längre finns. Som man absolut inte kan få eller återskapa, eftersom det aldrig blir som då. Men som man i nån sorts försök ändå vill få en liten smak av. Varför man anstränger sig för att åtminstone få en del av det.

Så, några tända ljus. Lite grönsaker i ugnen med saffran och honung. Bearnaisesås som tar en hel eftermiddag att göra, minst. Sen med lukten som sprider sig, och det börjar komma frost på bilarna och solen börjar gå ner. Och man är nöjd.
Det är söndag.
Bara det.

Winter days

Oh. Det är vintertid, tydligen.
Gävle är fantastiskt vackert just i dag. En sammansmältning av höstfärg och vinterdvala. Det finns kaninspår på gräsmattan. Innergården är helt tyst.
Jag vill laga bearnaisesås, men vet inte exakt hur tragisk jag kommer känna mig med allt detta fett i magen alldeles för mig själv. Fast ensamboende människor borde också få ha söndagsmiddag, i rättvisans namn.

Viljan att göra

Min underarm värker nåt extremt och kajorna flyger högt och täcker hela himlen, som om vi bodde i en kriminalroman. Vore jag tant hade jag sett detta som typiska tecken på att det snart skulle bli snö. Det rycker i stortån snart blir det väderomslag, sådär.

Jag lever i en sorts kula som får sin näring av kreativitet kontra rastlöshet, mottsättningen dem emellan.
Det är snart vinter nu, och jag jobbar inte. Snart är det vinter, och jag gör inget. Däremot finns viljan att göra. En massa kreativ energi som bromsas av det faktum att jag inte försörjer mig själv och därmed inte kan slappna av.

När det börjar kvällna blir jag nöjd. Då betyder det att arbetsdagen är slut, andra människor slutar göra nytta, kastar sig framför Idol/Lost/O.C/whatever i tv-soffan och blir obrukbara.
Då är det ingen fara för mig att inte längre göra det jag borde. Det vill säga söka jobb, posta papper till Försäkringskassan, posta massa andra papper till Alfa-kassan, ringa och vara framåt till tusen olika företag, gå runt och le och vara ännu mer framåt på lämpliga arbetsplatser. Allt som man förväntas göra för att inte hamna utanför systemet, för att använda en politisk klyscha.

Kvällarna är bra. Då kan jag tända alla lampor, stanna inne med gott samvete, spika sönder väggarna, ligga på sängen med kinden på kudden och skriva snett i nåt kollegieblock tills örngottet är täckt av blåa bläckstreck. På kvällarna är det ok att göra inget, och ibland allt. Om jag vill.

Ondska

Men moderater, varför gör ni såhär?

Lampigt

Lampor är min grej nu. Gärna gamla, gärna färgglada, gärna såna med tygig skärm. Golvlampor har högst prioriteringsvärde, tanken var att jag skulle hitta en billig och snygg att ha vid soffan, att läsa under och i dag hittade jag den. Naturligtvis var det på Kupan och självklart var den billig(förmodligen för billig), gammal, nästan statusantik. Kanske var den lite väl mycket DN-bostad, kanske lite väl allt men ja, grymt fin. Bilden gör den inte rättvisa, min mobil är usel. Men bästa detaljen - en svart liten spak till strömbrytare!

Andra grejer:
Jag klarar inte av regnet, fast på nåt sätt njuter jag också av det. Var på regnpromenad med Maria i kväll och det kändes väldigt engelskt, nästan filmromantiskt.
Sen har jag fikat med en C och mailat massa mail och i morgon måste jag ringa minst ett jobbigt samtal. Dagarna går och jag vet inte om det har blivit efteråt än. Kanske är det fortfarande ett gränsland.

Tårar för solnedgångar

Men jag är ju ok. Jag tröstäter wienerbröd och glass och turkisk kaka och står i fönstret och upptäcker att vädret har blivit blekt och frostigt och inser att det ju är för såna upptäckter som jag flyttade hit.
Och ni skulle se solnedgången här just nu, genom de här fönstren, och parkeringen och dagiset och allt. Så dåligt kan man inte må här ändå.

Bra låt för såna här stunder: Tears for affairs med Camera Obscura.

Vanorna

I dag, en sorts väder som bara vill mig illa. När man cyklar upp på broarna över ån vänder sig paraplyet uppåt, går sönder och vänder sig sen tillbaka och attackerar med en av spetsarna.

*

Är på nåt sätt bedövad. Vet inte om det är så man ska känna sig när man precis avslutat ett förhållande eller om det finns en mall för sånt - hur man lämpligen känner och beter sig. Efteråt.

Och hur länge dröjer det från den avslutande punkten tills efteråt verkligen blir, efteråt? På riktigt. När börjar allt smälta ihop igen och när börjar man sluta komma ihåg varje sekund vad man gjorde och tänkte efter när slutar pussarna och kramarna, vanorna? Jag minns inte.

Vanorna är det värsta. Vanorna blir känslor, blir vanor, blir känslor. Så. Det är det mest mystiska. Hur orden liksom till slut, när de har sagts och skrivits hundratusen gånger, ibland inte betyder. Och hur de ibland gör det. Och att man aldrig fattar var gränsen går, man vet bara att nu menar jag det. Puss. Och av nån anledning är det inte tomma bokstäver. Just då.

Hemma

Eftersom jag inte orkar med några ord just nu blir det lite hemma hos-bilder i stället.

Blåbeige hörna med småskrynkliga gardiner.



















Rödare hörna och fjortontums-tv.



















Lite hall. Billig gul lampa från Kupan.

Efteråt

Sen, nu vet vi inte längre hur vi ska känna. För nu har den punkten blivit nu. Den vi hittills bara snuddat vid och pratat om. Den som alltid varit tänk om och säg att vi.
Tänk om vi gör slut då?
Hur blir det då?
Den är nu, den punkten. Och vi vill helst inte känna efter.

Still in

Mailade i går till tapetföretaget D, som jag har varit på anställningsintervju hos. De hade lovat att höra av sig i mitten av månaden, och eftersom det är mer än mitten av månaden nu började jag bli lite orolig. Och otroligt nog fick jag svar. Att de är försenade av olika anledningar och får be att återkomma.

Oh. Betyder alltså att jag fortfarande har en chans. Jag är ännu inte ute ur sammanhanget. Det finns ljus.

Feberminnen

Jag har gått in i ett töcken av feber och ständigt tedrickande. Halsen klarar inte längre pauser än två minuter utan vätska och ryggen, armarna och benen är sådär ständigt influensaömma.

Jag är dimmig. Jag lyssnar på Eskobar och minns gator som inte alls såg ut som de här utanför med de guldprasslande träden. Jag minns inte att det fanns några träd alls på de där gatorna. Det var bara mörkt och trångt och det luktade piss. Längs med trottoarkanterna stod byggnadsgubbarna och log och gapade och kss-ade efter en. Jag brukade stoppa hörlurarna långt in i öronen och trycka på ignore-knappen och bara gå. Rakt framåt. De var fienderna i ett tv-spel men gick inte att hoppa på. Minfält hela vägen till universitetet. Till slut vande man sig.

Jag sa väl att jag har feber? Jag tror det i alla fall för det pendlar så i kroppen mellan frossa, utmattning och ren varm lycka över ingenting.

Träd å sånt

Hittade lite söta bilder på kvarteret från förra hösten. Eftersom jag är utan kamera på obestämd tid kanske jag måste använda nån av dem till en ny bakgrund och logga som jag ska göra, snart.

Det funkar det funkar det funkar

Precis när jag var nära att ge upp allting och lägga mig i sängen och bara tjura, kom nätet igång igen. Det är sjukligt att man kan bli så utmattad, så abstinent av nåt som man egentligen inte behöver. Men som man ändå måste ha.
För det förespråkar min förmåga att sätta livet i rörelse, det är genom detta jag arbetar mig framåt, här kollar jag upp telefonnummer öppettider jobbannonser och om Ikea har fått in några nya kuddfodral på sistone. Och vissa dagar är detta den enda mänskliga kontakten. Då gör det ont.

Tanterna

I ’m alive. Men inte mitt bredband. Gavlis har nog krånglat till det rejält är jag rädd. Ingen vet när det återkommer. Ingen vet om de nånsin kommer höra av sig igen och säga att det funkar.

Annars: bra. Jag klarar mig bra själv. Trots alla smärtor. Trots den overkligt ovana ensamheten.

En grej:

I går utanför ICA Kvantum gick det två tanter. Den ena med rullator och ett rejält gäng ICA-kassar. Den andra tanten lunkade några meter framför den första, utan rullator.
Tant 1: Hooooho. Wooohoo. Hoooohoooo.
Tant 2(vänder sig om): Nämen Svea är det du som ropar? Så du är ute och slår runt?
Tant 1: Jajjemän. Vill du hänga på?
Tant 2: Jomenvisst. Är allt bra med dig? Jag pratade ju med Sven borta vid fiskbilen å han är iiiinte bra i hjärtat….och sonen min kommer ju hit i eftermiddag och hjälper mig med pelargonerna...
Tant 1 och 2 fortsätter längs parkeringen i maklig takt.

Sweet.

Ps. Jag är på biblioteket. Mystiska gubbar står och glor på ena sidan av min skärm och på den andra sitter en blond tuggummifjortis och msn:ar i racerfart.

Baklås

Så. Mitt internet pissar på mig, tydligen. Vill inte vara med. Båda mina cyklar är punkterade. Alla andra cyklar ute i stället är punkterade också. Slumpen or what?
Jag kommer inte alltid in i min källare. Spöken? Jag vet inte.
Jag är pank.
Jag är trött.
Jag kan inte söka jobb eftersom internet inte funkar.
Vad mer?
Jo, jag är i ett rörigt skede i min relation.

Allt är inte helt toppen, I have to say.

Ovissheten

Helgen. Regnig lördagsmorgon nerför Brynäsbacken och möjligen höst på riktigt. Jag vet inte hur många gång jag tänkt tanken, men nu verkar den verklig. Har den tänkta höstkappan, stövlar som läcker och svarta sammetshalsduken. Hör klockan, samma välbekanta klocka som alltid, min klocka mitt kvarter.

Tågstationen. Fem i åtta bredvid dammen. I kön till bankomaten står tre killar med ryggsäckar, tyskar kanske. Köper juice på flaska på pressbyrån, bland bullukt, går genom droppandet och tillplattade löv, fimpar och nån påse från McDonalds. Tåget står längst bort, tyst, med tysta vagnar, tittar på klockan och är i tid och vet att detta måste vara bland det ovanliga.

Tågstationen igen. En annan. Min väska är trasig och det är gråkallt, jag lagar. Vi möts. Lite trött, lite läppar. Värme nånstans i regnet, men en ny känsla. Ovanligt möte, lite främmande mitt i allt bekant. Just här har vi inte varit förr, inte med den här känslan, inte med den här ovissheten.

Bilen. Söndag efter flygfältet. Promenadsöndag i allra högsta grad. Söndagsmiddagssöndag. För planering, för familjer. För par som bygger på gillestugan och spanar i skyltfönster efter specialutrustade barnvagnar. I bilen på söndan kryper sockersmaken och kaffet upp i strupen. Jag frågar hur ska det bli men jag vet redan svaret. Vi vet inte hur det ska bli. Har inte vetat på länge.

Soffan. Söndag, efter middagen. Salt i munnen och Sienfeldavsnitt. Jag ser dina ögon och att du tittar, att du vill ha uppmärksamheten. Jag vill ha värmen. Fast värme är också oro, för värme är aldrig konstant. Jag kvävs på en gång av att inte veta hur länge den ska fortsätta, av att vi nöjer oss med ovisshet. Jag vill skära bort den och slippa. Men jag vill samtidigt stanna kvar.

Last supper

Så i kväll, sista kvällen med Sara och Maria innan Sara flyttar. Grön pasta och tomater och mozarella i lilla köket. Ingen alkohol. Alkohol hade annars varit fint i kväll. Kanske vin att hålla kvar i gommen och röra vid med tungan lite strävt.
Så nu händer det. Ska nåt ske ska det vara nu, snart. Byta hus rutiner människor kvarter. Måste gardera mig för att inte bli ensam.

Mitt kvarter är förresten det bästa. Liksom fullt av händelser och lukter. Går man gatan upp kommer alltid vitlöksdoften. Över torget och människor pratar, små loppislappar hänger och fladdrar på tavlorna och tanterna rusar ut och in i Kupan. Det är inte söder som är Gävles söder, det är Brynäs.

Märit, kursen, ensamheten

Marit var mycket söt i går på konserthuset i ljusgröna klänningar. Lite tråkig lokal dock, och några deciliter alkohol för lite = ganska tråkig publik, åtminstone i början. Jag hade ingen koll på att det skulle vara förband, men det var det tydligen och således fick man ungefär tre timmars musik för pengarna. Fint, gott. Även om förbanden i sig var tråkiga.
Först Consequences; några nissar i slipovers(ett av tidernas mest osexiga plagg?), helt sega och inte speciellt lätta att höra på textmässigt. Sen Steso Songs; en arty tjej i ballerinaklänning och söta röda stepskor(?). Visserligen hyggligt duktig, men ack så gäspframkallande. För mycket art, för lite energi. Ungefär.

Grejer: Jag har fortfarande ägglossningskänningar. Sista officiella dagen på kursen i dag. Bara lunchning kvar i morgon innan vi åter lämnas åt vår ensamhet, i mitt fall knappande på datorn här i ghost house.

Oh won't you take me higher

Livet är fint. Jag har ägglossning. Lägenheten börjar ta sig. I dag är det Marit på konserthuset. Jag har haft sönder mina gardiner med ett strykband. Himlen är åskblå och träden höstiga. Jag fick antagligen inget jobb på Adecco. Livet är bra ändå, men krångligt. Nu är det dusch.

Snyftare

Åtgärdskursen lider mot sitt slut, och jag har så fina människor där. Alla är bra, men olika liksom.
Alla minns första dagen när vi satt där bland soffkuddarna med sveda i magen och himlande ögon och tänkte vafan har jag gemensamt med dom här människorna egentligen?

Alla är rörande överens om att vi hade fel. Vi var så fyllda av fördomar om systemet och om varandra att vi glömde se, eller kanske snarare inse, att det här kunde bli bra och nu när vi väl förstått det är allt slut och kanske för sent och samma gemenskap kanske inte finns igen, åtminstone inte på det sättet. Sorgligt, och sorgset.

Skåprapport

Ok. Skåpeländet är näst intill hopsatt. Endast dörrhandtag saknas.
Ser förfärligt tjusigt ut, om än en aning snett.
Kanske har lyckats.
Ska väl inte ta ut nåt i förskott, utifall jag vaknar i natt av allt brakar sönder.

Måndag med skruvmejseln

Jag snickrar. Har i min envishet bestämt mig för/lämnats åt att sätta ihop ett klädskåp på egen hand, utan karlhjälp.
Vill inte behöva mer än nödvändigt.
Eget boendet borde också innebära egen händighet.
Vill väldigt gärna kunna saker som att byta till jordad stickkontakt på en gammal lampa och snickra ihop bokhyllan utan att den välter över mig.
Har aldrig kunnat, alltid blivit inskolad att tro att jag inte ska kunna, så därför. Därför står jag okunnigt funderande när skruvarna och hylsorna dyker upp.
Vill så gärna, men vet inte, borde kanske lära mig att vara mer intresserad än jag är.

Nu: skruvande och snickrande, som sagt. I ett försök att övervinna.

Oordning

Åh men livet utan internet. Det ter sig underligt. Jag får höra att jag är lite saknad också, lite varstans ifrån, och rörs av det.
Men jag är här nu.
Inget är i ordning, varken i lägenheten eller med känslorna. Jag vet inget. Vi vet inget.
Fast egentligen är det ganska normalt.