Feberminnen

Jag har gått in i ett töcken av feber och ständigt tedrickande. Halsen klarar inte längre pauser än två minuter utan vätska och ryggen, armarna och benen är sådär ständigt influensaömma.

Jag är dimmig. Jag lyssnar på Eskobar och minns gator som inte alls såg ut som de här utanför med de guldprasslande träden. Jag minns inte att det fanns några träd alls på de där gatorna. Det var bara mörkt och trångt och det luktade piss. Längs med trottoarkanterna stod byggnadsgubbarna och log och gapade och kss-ade efter en. Jag brukade stoppa hörlurarna långt in i öronen och trycka på ignore-knappen och bara gå. Rakt framåt. De var fienderna i ett tv-spel men gick inte att hoppa på. Minfält hela vägen till universitetet. Till slut vande man sig.

Jag sa väl att jag har feber? Jag tror det i alla fall för det pendlar så i kroppen mellan frossa, utmattning och ren varm lycka över ingenting.