Closing time

Ett år av avslutanden. En linje av ostrukturerade händelser. Inre att undvika att tänka på. Yttre att undvika att kommentera. Jag hade önskat snö, eller åtminstone frost, men Schlätten erbjuder i dag samma väder som så ofta annars på nyårsaftnarna. Evig lera och gråa fält, ni kan det säkert nu.

Men nyårsafton har också varit förtrollande. Det har varit att jag har suttit nervös hopkrupen i vardagsrummets vita fåtöljer som endast avtäcktes vid högtiderna, har suttit där i strumpbyxorna och flätorna och plockat i jordnötskålarna(80-tal). Väntat, varit ivrig inför jag visste inte vad. Suttit och sett på drinkar som blandats, förundrats, känt pirret utmed ryggraden som jag länge trodde ingen annan kände. Har gäspande sträckt ut mig på heltäckningsmattan(80-tal igen)och somnat framför Grevinnan och betjänten. Drucken av sömn och fruktsoda har jag märkt hur nån(mamma? pappa?) lagt en av filtarna från soffan över mig och sagt vi väcker dej vid tolvslaget. Hur jag sen sovit pirrig i väntan, blivit väckt, sprungit ut, på med termobyxorna. Stått i iskylan och inte fått gå för nära, nästan krökt nacken i blickarna mot det färgade mörkret, stått där i evigheter för att sen gå in, krypa ner, bli godnattpussad och somna i magi över så lite. Sånt där litet som inte räcker numera, eftersom ju fler nyår man får desto mer krävs det, tydligen.

Jag har avslutat en del det här året, som sagt. En utbildning, en c-uppsats, ett förhållande och ett samboboende. Typ så. Stora saker, betydanden. Sånt som tar tid att smälta. Men, bland alla stängningar och avsked, tror jag, finns några öppningar också.

Tveksam frisyrbild

Ok, skynda er att glo för jag kan plötsligt ångra mig och ta bort den.

Under en korkek

Ibland är det fint på landet. Too bad bara att mobilkameran är usel.

Det torra är bevattnat

Poptorkaproblemet är nästan löst. Mamma, som tillfälligt hade förvandlats till tekniskt geni, kom med den utmärkta idén att jag ju borde kunna stoppa in mp3-spelaren direkt i datorhålet. Vilket visade sig funka excellent. Så nu har jag pluggat, tankat och fyllt.

Lugnet återställt.
Alkoholen inhandlad.
Håret nyklippt.

I dag har jag dessutom eventuellt dödat ett par spöken. Det tar på krafterna, därför blir detta kort.

Från en död till en annan

Ska besöka den tysta platsen. Jag går i lera på landsvägen bland gärdena där horisonten ligger flera mil bort. Ingen har hört talas om cykelbanor här, eller åtminstone inte tänk tanken om att kosta på vägen en. Varje gång det passerar en långtradare trampar jag ner i diket, stövlarna fastnar och det stramar till i låren.

Kommer till rondellen. Rondellen som ligger där man svänger in till hemma. Det brukar tydligen stå rondellhundar här, men nån har plockat bort dem, nu är det bara gräset och vägpinnarna kvar.

När jag haspat upp grinden stänger jag av musiken i öronen, jag vet inte riktigt varför, det bara är så, måste vara tyst här, bara måste. Jag går fram till graven, tittar mig omkring, ingen är där, ingen som säger nåt, vid stenen fladdrar ett ljus i en av lyktorna och nån har ställt dit en vas med tulpaner.

Där vilar de. Tysta bredvid varann. Döda med sex år emellan. De får några minuter av mig. Vet inte vad jag ska ge mer än tid och lite ljudlöshet.

Trampar hem i leran. Slår på musiken igen och Jarvis sjunger. Bilarna svischar förbi, ljuden kommer tillbaka. Plötsligt dyker det upp nåt i ögonvrån, och jag vet genast att det inte är nåt bra. Tar ett steg bakåt och den är där nedanför stövlarna, ligger och smälter in i gräset, grå av vägen men inte blodig. En död räv. Det ser ut som om den sover. Den ligger vid vägkanten i dödssömn och det blåser genom grässtråna, bilarna åker och ingen bryr sig. Det minsta man kan önska den är en stunds tystnad.

Poptorka

Jag har fastnat mig kvar här ute på landet. Och jag är så präktig att jag ägnar minst en timma varje dag åt skogpromenader. Sniffande på barr, insupande av ångande hästskit efter ryttarekipagen jag möter, samt en del bligande upp mot solen.

Ett av få problem just nu är dock att jag har underskattat min mp3-spelares kapacitet. Jag lever i en musikalisk stagnation! Jarvis, Emiliana Torrini och Charlotte Gainsbourg i alla ära, men nu börjar öronen ludda igen.
I bokhyllan bredvid mig ligger inte mindre än fyra stycken usb-kablar. Tyvärr är inte en enda av dem hålkompatiblel med min spelare. Min musikkonsumtion kommer avstanna likt bakfulla svenska myndighetsgubbar under mellandagarna.

Julens sista utpost

Det allra sista jag brukar kräva av julen är en skål vit grädde och vaniljris med apelsin. Även kallat ris á la Malta.
Den ska avnjutas på annandagen framför en dagarna-efter-julfilm, gärna svensk, kanske Änglagård eller nån Ingmar Bergman. Det ska inte ägnas en tanke åt att grädden är fet, och det får inte vara fråga om mellangrädde eller nån slaskig Milda Visp, det ska vara fett och man ska må illa när sista skeden är tagen.
Sen ska man stänga av tv:n precis när nån på svt önskar god fortsättning, ranta bort till kylen, glo lite på knäcken och konstatera att man inte är sugen längre.

Nu längtar jag efter nyår, varm mat och sur champagne.

Vad söta alla är

Beror det på den här julgrejen tro?

Nu börjar det

Här bland ljusslingorna och allt det vidsträckta varvar nån(inte jag) Pavarotti med Carolas julskiva. Det känns helt ok, just nu.

Som vanligt handlar allt mycket om fönster. Vem har satt upp julgranen redan, vem har inte satt upp slingan på balkongen, och varför? Vad det är som syns och inte syns, för julen är på alla sätt synlighetens högtid.

Det börjar nu, och det går snabbt. Det är ingen utsträckt väntan fram till kort klimax längre. I stället massa inför, inför, inför. Provsmakning, tjuvnallning, luckor som öppnas i förväg.
Men det är också lite värme, nånstans.

Flickor,vänner, människor. God jul! Take care.

Kärlek.

Time for ignorance, time to end it

Jag har ignorerat den här julen. Har ignorerat, men nu när den står och trycker upp sig själv i ansiktet på mig går det inte längre.

Efter perioden av blödighet kommer uppenbarligen en tid av ignorans. När ett förhållande avslutas delas tiden upp i epoker lika självklart som i en historiebok från mellanstadiet. Epokerna pågår, känslorna och livsvillkoren förändras tills man framme i nu. När man är framme där funderar man inte längre på hur man känner och var man befinner sig i relation till det avslutade.

Det har varit dagar utan ljus, jag har sovit för länge suttit för mycket, gömt undan för många räkningar i en hög av damm och kuvert bredvid datorn. Jag har ignorerat. Politiken, stilistiken, a-kasseförhandlingarna.

Min DN-prenumeration har gått ut och jag sitter aldrig vid köksbordet med tekoppen på morgnarna längre. Vissa dagar har jag undvikit att prata med människor annat än via fragmentarisk msn-svenska. Ibland har jag bara gått ut i luften sent på kvällen. Jag har isolerat mig.

Det är smält frost i gräset där jag är nu. Dimman ligger över slätten som är vidsträckt. Mamma har satt upp nya julgardiner i fönstret till mitt flickrum, hon har arrangerat med pärlor som häger fint och hon har plockat fram kartongerna med glitter ut den berömda klädkammaren. Fast hon kanske egentligen inte alltid vill. Fast lillebror inte kommer hem till jul i år, han planterar vindruveplantor, plockar äpplen, hoppar fallskärm på Nya Zeeland. Över nyår jobbar han på en camping i en växthuseffektvärme som är betydligt varmare än den här.

Han kommer inte och allt är sorgligare än det varit tidigare. Likadant med vännerna. Jag får träffa dem kortare tid än innan, inget är som det varit, som jag vill att det ska vara. Sorgligare, annorlunda.

Ändå vet jag. Det sorgligaste vore att inte försöka. Inte fixa den där maten och inte lägga på de där juldukarna i flickrummet. Att inte anstränga sig över huvud taget för att återskapa magin från när man var liten, det vore det värsta.

Därför slutar jag ignorera nu.

Gästspel

Om ni vill se en otydlig Laanna stå och frysa vid en eld kan ni kika här. Oh, det var en vacker söndag.

Cykel,halkigt,vitt och vått

I Gävle har vi har snö nu alltså. Hoppas ingen missat det.

Hoppsan!

Jag måste ju vara helt efter igen, men jag har inte fattar att Fru Reinfeldt ju är ganska snygg förrän nyligen. Dessutom måste jag ha otroligt okomplicerad humor, för jag blir väldigt fnissig av rubriken Filippa Reinfeldts matvecka.

Nu ska jag slå in en julklapp eller två. Snart ska jag också lyssna på Wham, min vana trogen såhär års.

Hårdare tag

Snart tar jag burken med pepparkakor och påsen med saffransbullar, stoppar dem i en konsumkasse häller diskmedel över och knyter igen påshelvetet. Hårt. Går sen ut med den och stoppar den längst ner i containern för hushållssopor. Går inte tillbaka och plockar upp den igen.

Snart alltså.

Ok, baby

Det är sol det är frost det är noll grader igen. Lovely.
Nu blir det friluftsliv, tydligen.

Halvfylleinlägg

Tydligen är jag inte den enda som har ägnat en del av kvällen åt att se Match Point.
Jag är tydligen inte heller den enda som inte får några direkta inside feelings för nån av karaktärerna. Jag tycker mycket om början av filmen, när allt går ganska långsamt, över huvud taget anser jag ofta att filmer går för snabbt och tar slut för snabbt. Pingisbordscenen är suveränt elektrisk! Man fattar så snabbt att de blir kåta på varandra, det är fint att man fattar det, jag tycker mycket om just det.

Jag kramar ur de sista dropparna vin ur förra lördagens bag-in-box och går fram till köksfönstertermometern. Noll grader. Förut när jag var ute var det frost på bilarna, frost på gräset, jag blev lycklig av det. Om det var nederbörd nu skulle det alltså snöa. Det gör det inte. Om det var molnfritt nu skulle det vara stjärnklart. Det är det inte. Såklart.

Ombyte förnöjer

I går: julklappsbyte och kinamiddag med ett ex. Vin, chilinötter, drinkar och Djävulen bär Prada i soffan som vi en gång delade, som vi valde ut tillsammans men som nu knappt existerar i mitt liv.

I dag: ungkarlskväll med eventuell ungkarlsmiddag, bearnaisesnusk eller pizza. Kanske vin. Kanske ut på äventyr.

Jag känner mig märkligt berusad fast jag förmodligen skulle fixa grönt i vilket blåstest som helst.

Smaka

Att ädelost trivs på pepparkakor visste vi ju redan, men jag kan även rekommendera: philadelphiaost. Väldigt mjuk och mild i smaken mot pepparkakans kryddighet.

Today I am keen on snow

Det är allt lite julafton i dag. Signerad finfin bok på posten, i ett litet brunt kuvert, svart och ser ut som en skolkatalog.

Jag har gått in på Kupan i all hast, mitt numera veckliga besök. Och jag har fyndad. Virkad vit hippiemössa, lackväska i portmonnästil, grå schysst mönstrad väska och – och – ett par helt perfekta svarta små söta underbara overkligt fina stövlar med snörning och foder. Tyvärr blir det väl aldrig snö så jag kommer aldrig kunna använda dem utan att dö av svett.

Men jag hoppas.

En tanke om teater

Teatern i går ja. Nihao! Du hjälpa mig? Den skulle kunna kallas stökig eller kaosartad. Kanske förvirrande. Men snarare för nåt som illustrerar en del av det som den utger sig för att handla om. Poesi. Två poeters liv- Sylvia Plath och Ted Hughes, men utan ordning eller tydlig innebörd. Utan traditionell berättelsestruktur. Bara liv, händelser, känslor, sång, citat och sidospår bort från det som från början tycktes vara en berättelse. Ett skådespel som är ganska mycket som en dikt, där allt är öppet och fritt att sättas ihop och relateras till den egna historien.

För mig var det där röriga förvirrade inget som störde. Jag förtrollades hela tiden av människorna, uttrycken och framför allt av miljön. Det lilla rummet med golvet som såg skitigt ut, scenens obefintlighet, stolarna i en cirkel kring skådespelarna. Närheten till det där kreativa som jag ser allt för sällan just nu.

Nu ser man molnen

I dag sitter det oroliga nånstans mitt mellan lungorna, där jag tror att de börjar, det är nåt hårt där i alla fall, antagligen ben. Det har flyttat sig.

Det har varit sol på min dag och jag tänkte mig att jag skulle ta mig ut och få lite dagsljus. Köpa mera julte. Flanera lite, hur man nu gör det.

I kväll ska jag på teater. Oh.

Sammankomsten

Födelsedagskalaset blev en vacker liten sammankomst. Och precis som sammankomster i kombination med alkohol alltid gör, gick den fort.

I den röda delen av rummet samlas vi kring små pappersmuggar med glögg, ångan stiger genom lägenheten och jag öppnar paket med andra muggar i, som också är röda.
Det går genom samtal, ni vet det sedvanliga catching up-snacket som övergår i orerande om p-piller, sex, kärleksvärk, evigt analyserande och - små småningom - rent trams som ingen annan nånsin minns men som man själv skäms över, senare.

Sen promenad med vin. Mot människorna. Jag slås alltid av hur trevlig just den grejen är. Hur mycket jag älskar att inte riktigt veta. Att när man går där och är på väg, att då vara helt omedveten om eventuella besvikelser, uttråkningar och känslomässiga baksmällor. Att gå och kunna le och skjuta undan, innan allt händer eller inte händer.

Väl på dansgolvet och på ett alldeles strålande humör. Ler mot allt som rör sig. Har sällan lett så mycket. Dansar, hoppar, stukar nästan foten i ren exaltering. Ingen koll på timmarna som går. Ännu mindre koll på munnen och vad som kommer ur den. Repris av krogkväll som skulle kunna upprepa sig i all evighet, men med en alldeles ny känsla av lugn runt mig.

Efteråt pizzeria Napoleon. En outhärdlig längtan efter pizza. Sås ska det vara till, bearnaise såklart, så fett som möjligt, vad annars? Vid borden stirrar alla på en liten tv-skärm i högra hörnet, pratar om hur många minuter det är kvar, att det nu äntligen ska bli av, att han ska åka, och i vintöcknet börjar jag tycka att det ju ändå är lite fantastiskt. Christer Christer Christer skriker de, och det blir nedräkning i fyllan, precis som nyårsafton och pizzagubben muttrar om att vi borde vara tysta för grannarna kan vakna.

Vi går hem med pizzorna. Äter och lämnar kartongerna på köksbordet, i min ligger en liten pizzafyrkant med svarta oliver i mitten. Somnar vid fyra och vaknar innan det ljusnat, precis när alkoholen börjar lämna kroppen.

Blåst

Jag hoppas att för mycket kaffe på för kort tid inte är detsamma som överaktiv blåsa, för i såna fall ligger jag illa till. Jag kan inte arbeta om min urinblåsa innehåller minsta deciliter vätska.
Går inte.
Jag springer fram och tillbaka till toan hela tiden. Ibland skuttar jag ut i köket också. Please note.

Jag börjar på ett brev, sparar det, börjar sen på ett annat, läser en annons, googlar runt, lyssnar på samma låtar, springer bort till fönstret och tillbaka hit. Försök låta bli att kalla mig ofokuserad.

14:19, gråmörkt, tre tända blommiga ljus

Kaffe med vispgrädde och socker.
Det finns massor av jobb att söka.
Jag vet inte var jag ska börja.

Way to go

Lördag förmiddag. Solen tränger förmodligen inte fram i dag heller. Vädret är min startsträcka.
Jag måste sätta igång. Det tar alltid två timmar för mig att sätta igång. Vad viktigt jag än ska göra. Jag är orolig mellan öronen.
Jag ska: göra en del av det jag skrev igår att jag skulle göra. Snabbt. Utan utsvävningar.

Så, alltså, i kväll födelsedagskalas.

Mistakes, miss shapes, miss clean

Så nu är jag allt det som jag aldrig var när jag var sambo. Perfekt, glad, städande, gnolande.
Och framför allt: jag dammar innan dammsugningen. Den kanske största bedriften av alla. Min eviga miss som ständigt utlöste gräl.

Planering

Eftermiddag: min granne lyssnar på vrålmusik uppblandat med arabisk karaoke. De verkar ha en mikrofon där nere. Det duggregnar in i ögonvrån. Jag hatar duggregn. Så menlöst.

Jag ska göra apelsinglass jag ska dammsuga jag ska köpa vin och glögg jag ska slänga sopor jag ska diska jag ska äta upp min lunch jag ska vara bra, nån gång.

Bulldrömmar

Saffransbullar anno 2005

Eftermiddagen ägnades åt bullbak. Saffransbullar med god fyllning skulle det bli. Men fyllningen blev för lös och flöt ut över varje bulle och resultatet blev ganska långt från bilden i receptet. Jag är dessutom missnöjd med konsistensen.
Var därför tvungen att proppa i mig tre stycken på raken för att försäkra mig om att de verkligen var ätliga. Det var de. Men ändå: drömmer fortfarande om förra årets perfekta saffransskapelser med pärlsocker på.

Rundgång

Allvarligt talat. Världen hänger ihop på ett läskigt sätt. Och ibland går den sönder. Försvinner. Det är också läskigt.

Innan 13

Frukost.
Mailkoll.
Bloggkoll.
Musik.
Kläder.
Kupan.
Cykla.
Handla.
Luncha.

Det är ändå ganska mycket för att vara jag.

Lite vinter

Fast den ser sorglig ut måste jag erkänna att jag saknar den en aning...

Tisdag utan snö

Värst vad jag skriver mycket om olika konserter och fester. Man kan ju nästan tro att jag har ett spännande liv.
Å andra sidan: värst vad jag skriver mycket om mitt känsloliv på ett abstrakt och kryptiskt sätt. Man kan ju nästa tro att jag är feg.

I dag blir det nog nån form av bakning.

Och känslorna

Det kanske var konserten i går som satte fart på mitt känsloliv. Anna Ternheim med sitt piano och sin sorgsna sång kan nästan inte göra annat. Samtidigt är det ju helt nödvändigt att tillåta sig sitta där och känna för att det vackra ens ska kunna komma fram.

Det fanns en tid när jag klarade max tre låtar med Ternheim innan jag fick panik av hennes depma och var tvungen att byta till nåt som var mer upptempo. Men inte nu, nu har allt det där släppt. Allt är som en medeltidssaga och det är helt okej.

Hon är klädd helt i svart, med svart huva som sitter på under hela första låten så man inte ser hennes ansikte, men det är inget som stör. Det känns bara så självklart.
Jag tänker att det väldigt sällan finns nån skymt av lycka eller glädje hos henne, varken i hennes ansiktsuttryck eller i rörelsemönstret. Ändå ser man att hon trivs på scen och att hon måste göra det här. Men det som driver henne är antagligen mer komplexa känslor än ren spelglädje. Man ser mycket förtvivlan, och stundtals ilska.

Men mitt känsloliv alltså. Jag tror att det har pågått ett tag, det här med att jag upprörs och rörs av det mesta, det är sorg, lycka, skörhet, kärlek, kåthet, uppgivenhet och massa argt. Över allt, åt alla håll. Alla är fina. Alla är olidliga.
Det är allt för mycket och för jobbigt att förklara just här, just nu, men jag tror nånstans att jag trivs med att för en gångs skulle inte känna mig helt avstängd. Och konserten var förmodligen bara en utlösande faktor i mängden.

Oh every monday morning comes...

En halvt nedslagen morgon när jag är vaken tidigare än på mycket länge.Ljusstakarna tända och december ser ut som en ovanligt grå morgon i mars, allra minst. Om man bortser från julpyntet då.
Det ligger nåt sorgset över alltihop. Mitt känsloliv som slår åt alla möjliga håll och som inte går att koncentrera till en fast punkt. Jag vill ha allting.

Igen

Vaken med yrsel. Jag hade tänkt börja med att be om ursäkt för fylleinläggen, men kom sen på att jag inte vill det eftersom det känns sådär jobbigt ängsligt.

Såhär i efterhand minns jag mest massa schlager från gårdagen. Och många trevliga människa. Och att jag stod på trappan och diskuterade Darin(!) med nån. Ja, jag minns såklart andra saker också, det är inte så att jag har minnesluckor, bara ett selektivt minne som lyser upp vissa saker starkare.

Nu måste jag kurera mig för snart är det bokmässa och sen konsert.

Oj...

En bög tyckte jag hade snyggt läppstift. It really made my day. Night.
Nu ska jag äta.

Fyllegrej, fylleinlägg, whatever

Det här är ett fylleinlägg. Jag kan knappt smriva. Skriva.Okej. Bör inte göra mer. Ibland gör världen ont, men det vet ni ju. Jag var nyss på fjärde tvärgatan med en massa bögar. It was nice indeed, men ibland gör det ont i mitt pophjärta av all schlager.
Jag tycker verkligen att Moneybrother gör sig bra på schvenska. Inledninhgen är fin. Jag menar anslaget. Jag ska äta nåt nu.
Fint med helsingborg, förresten. I låten alltså.

Off eller on

Fest igen. Med massa okända människor den här gången. Jag och okända människor på fest är inte den mest lyckade av sammansvetsningar.
Svårt att hitta ett mellanläge då. Svårt att vara den där underbart charmanta sexiga begåvade människan som egentligen vet att man är, där inne. Åtminstone med acceptabel mängd vin i kroppen.

Jag har två lägen. Antingen den tysta mystiska som gärna drar sig undan till köket och sitter och leker med nån flaskkork, alternativt pillar på veken till nåt ljus tills det slocknar. Blir sen sedd på som hon den tråkiga, ni vet hon som inte säger nåt resten av livet.
Eller: den som får i sig för mycket, blir översocial, tappar alla censurer och i stället betraktas som hon den konstiga för all framtid.

Mellanlägen existerar, som sagt, mycket sällan. Därmed är det hyfsat spännande att se vilket läge jag kommer att hamna i, i kväll.

Men nu ska här lagas lasagne.

Decemberfredag

Så är det fredag och det ska handlas tacogrejer och cola, tjog med lösgodis och chips. Barnvagnar ska rusas med bland hyllorna, julmustbackarna på Willys ska balanseras med av praktikanter och Annas pepparkakor ska bjudas på och provsmakas. Varsågod och smaka! Middagen ska planeras efter tv:n och idolfinalen ska ses fram emot och sammanstrålas kring och kanske gråtas en skvätt till. Mitt i allt detta får jag en plötslig längtan efter saffranskaka, men har redan en påse chilinötter i korgen och vill inte ha onyttigt gånger två, fast jag kan inte bestämma mig så jag tar ändå båda. Och helgen har börjat.

Och ja...

...jag är fortfarande osäker på huruvida jag drömde det där eller ej. Måste konsultera grannarna.

Fantasifoster

Nånstans mitt i natten hör det hörs ett ljud som bara kommer närmare. Utifrån. Han skriker, det är ett mantra: jag ska dööööda dig jag ska dööööda dig.
Jag känner hjärtat. Nej! Inte här, i mitt trygga kvarter! Det här är helig mark. Jag kryper längre under täcket, vill stänga ute men det fortsätter. Han skriker, han låter nedbruten, söndrig rent av.

Det kanske är kärlek, det kanske är död, det är förmodligen därifrån trasigheten kommer, det är det troligaste. Det kan inte vara nåt annat. Jag hör att han är helt nära nu, nedanför fönstret. Han verkar gå sönder hela tiden.

Jag tänker på liket som hade hittats i Gavleån häromdagen, en död man. Kan inte låta bli att koppla ihop händelserna. Det är natt, mörk och ensamt, kan man göra nåt annat när man ligger där med livlig fantasi?
Efter en stund dämpas rösten och till slut är det tyst. Jag försöker somna om men det dröjer ett bra tag och därefter sover jag oroligt.