Och känslorna

Det kanske var konserten i går som satte fart på mitt känsloliv. Anna Ternheim med sitt piano och sin sorgsna sång kan nästan inte göra annat. Samtidigt är det ju helt nödvändigt att tillåta sig sitta där och känna för att det vackra ens ska kunna komma fram.

Det fanns en tid när jag klarade max tre låtar med Ternheim innan jag fick panik av hennes depma och var tvungen att byta till nåt som var mer upptempo. Men inte nu, nu har allt det där släppt. Allt är som en medeltidssaga och det är helt okej.

Hon är klädd helt i svart, med svart huva som sitter på under hela första låten så man inte ser hennes ansikte, men det är inget som stör. Det känns bara så självklart.
Jag tänker att det väldigt sällan finns nån skymt av lycka eller glädje hos henne, varken i hennes ansiktsuttryck eller i rörelsemönstret. Ändå ser man att hon trivs på scen och att hon måste göra det här. Men det som driver henne är antagligen mer komplexa känslor än ren spelglädje. Man ser mycket förtvivlan, och stundtals ilska.

Men mitt känsloliv alltså. Jag tror att det har pågått ett tag, det här med att jag upprörs och rörs av det mesta, det är sorg, lycka, skörhet, kärlek, kåthet, uppgivenhet och massa argt. Över allt, åt alla håll. Alla är fina. Alla är olidliga.
Det är allt för mycket och för jobbigt att förklara just här, just nu, men jag tror nånstans att jag trivs med att för en gångs skulle inte känna mig helt avstängd. Och konserten var förmodligen bara en utlösande faktor i mängden.