20130317

Så märkligt längesen.

Oktober 07 2012 står det på mitt senaste inlägg. Ett halvår.

Ett halvår senare och saker börjar smälta. Vägar öppnar sig med våta ränder, högar av grus, det smälter, ljud kilar sig in från ingenstans. Knaster, kvitter, skrik.

Tiden är rund. Det var egentligen ganska nyss jag var här. Men nej. Det var ett halvt sekel sen, det var igår, nyss.

Igår var Hjärtats bar, ett runt rum där samtalen speglar sig i väggen. Tända ljus i vackra ljusstakar, såna som tänts många gånger under kvällar som igår och som ska tändas igen lördagskvällar som kommer. Liknande kvällar när Mariakyrkan ska slå samtidigt som en hund börjar yla från balkongen ovanför.

Nyss var i Rom bland ylande hundar och nattregn. Nyss var Vinterviken, en flaska kanelvodka och en sommar som aldrig riktigt började.

Nyss skrev jag, nyss lyssnade jag på en låt och det är här jag är. Ett halvår senare, i samma rymd.

Som när Jens L sjunger...

There's word on the street about her
A nasty rumor
You look up her name on the party last night
You'll find her with another lover
But there is no lover
She just don't want to
Be with you
Anymore

Den känslan finns kvar. Två månader senare. Fast annorlunda.

Biter i det hårda äpplet. Det är jobbigt att se sån gammal text igen, men nån gång ska det vara nödvändigt.

Det är en morgon helt utan karaktär. Jag skjuter undan och skjuter undan. Tänker att det åtminstone är bättre nu än för en vecka sen. Tänker på hans ansikte. Hans skratt i olika situationer, som om jag var det absolut roligaste han visste.

Tänker på det som inte blev. På min bild av honom före. Hur jag låg uppe hela nätter med honom i mitt huvud redan innan vi hade träffats. Redan då med rädslan runt huden.

Och jag gråter då och då för det finns inget annat att göra. Gråter över alla ögonblick, över dofterna rörelserna och orden. Och jag vet inte alls hur länge det ska kännas såhär eller om något någonsin kommer att ändras.  Jag vet bara att det måste bli bra, det måste det, och sen ska jag hala fram hjärtat igen ur sitt skyddshölje, det ska jag, och då kommer det att vara en helt annan tid.

Det gick en sommar...

Det gick en sommar. Ni åkte till Rom, till en stuga bland cypresser och odlingar, dit man behövde gå i mörkret längs en motorväg för att komma. Det var en fuktig värme, inte en torr som man hade kunnat tänka sig och varje natt smattrade regnet mot taket så som det gör i länder av det mer tropiska slaget och som det egentligen inte borde göra här. Regnet, som ett skval ner för kinderna, som om någon duschade mycket kraftigt och länge mitt i natten. Regnet blandade sig med hundar som skällde ikapp och motorvägens eviga rörelse längre bort. Om dagarna; solen. Solen, solen, solen. Sol på dina axlar, på dina armar, dina ben och din mage. Ansiktet som du gömde under stråhatten, ditt enda skydd mot detta öppna, eviga hot. Hot och samtidigt honung.

Eviga tågresor, promenader, monument, kolonner och kolosser. Kvällar i svalka, pizzor, pastor, glas vin, efterätter. Gnocchi med musslor!

Dessa nätter lade du dig lugnt, med en svag längtan i kroppen men ändå lugnt. Under en liten lampa en bok, huvud som ekade av samtal och intryck. Väggar och golv av plast. Du vaknade några gånger under natten av hundarna och regnet, men annars inget. Inget av oro.

 Han sa att du saknades i Stockholm. Följde dig på avstånd. Du var lugn.

 

Du kom hem, ni möttes, ni kysstes. Du tänkte att nu, nu är det nog lugnt.

Sen nästa kväll vid klipporna. När ni satt och pratade om just ingenting och han på något vis verkade försvinna från dig. Inte märkbart mycket. Bara så att du kände att något förändrats i luften. Hur han drog upp benen och satt händerna kring sina egna knäskålar i stället för att röra vid dig. Det var där och då som du borde ha förstått.

Och så tog det slut

Helvete.

Nya perspektiv

Ni ligger i skymningsljuset där i soffan. Utanför lägger sig kvällen mer och mer, kajor rasslar, kvällen tar sats, sluter sig och sluter sig. Rummet blir gråare och gråare. Han har sitt huvud i ditt knä och ni är tysta. Du vågar knappt andas och du stryker honom försiktigt över håret, över huden. Ibland tittar han upp på dig, sen blundar han.

 Är det nu? Nu som det tar slut?

Han reser sig och du vänder ditt huvud mot hans arm. Vågar inte titta upp för då kommer kanske gråten.

 Försvinn inte från mig säger du.

Han säger: jag ska försöka.

Och du hoppas.

Röst

Och ibland får du höra hans röst genom hörlurarna när du sitter på bussen och då blir du lätt generad. Tänk om nån ser dig, tänk om nån hör dig. Tänk om han skulle komma här och komma på dig som den lilla flicka du faktiskt är, beundrande och lyssnande på honom.

Men sen tänker du att äsch. Vafan. Så du skickar honom ett meddelande och skriver det:

det är så fint att höra din röst

Och det är det. Varje dag kan du ha hans röst när dig, genom hörlurarna och ända in i hjärtat och när du tänker på det blir du glad, stolt och lugn. Och du tänker att det finns en framtid i det här, ändå.

Tisdag, juni

Sen har det gått en månad, ja nästan två - och det har ännu inte gått åt helvete. Fast du håller andan varje dag förstås. Fast du tror att du nog ska gå sönder när det här tar slut.

Ni har haft olika stunder. Det har varit en vår som gått över i kylig sommar. Du har gått vägen förbi tunnelbanan till hans lägenhet massor av gånger, gått förbi änderna där i gräset, känt syrenerna knoppas och blomma och gått förbi dem och tänkt att nu är de snart förbi.

Ni har suttit tysta i en soffa och känt en spänning. Ja, ni har haft olika stunder, både oroliga och mindre oroliga. Du har snubblat över hans tröskel och tappat en sko och skrattat så du börjat gråta och sen gråtit lite på riktigt. Ni har gått längs vattnet igen. Ni har gått upp på en klippa och han har hållit dig i handen och ni har suttit där som nån sorts par. Ni har skrattat och tramsat i oändlighet.

 Det har pågått och fortgått. Men du undrar fortfarande hur länge det ska.

Onsdag och rädslan

Och när du kommer hem på eftermiddagen är det till en tom lägenhet, en lägenhet som skriker av hans frånvaro.

Hur du lägger dig att sova bland täckena han sovit under. Kudden han haft sitt huvud på. Hur du (och det här är mycket fånigt) inte kan sluta lukta efter hans lukt bland alla sängkläderna och hur det framkallar en längtan som är ett avgrundsdjupt hål . Ni sågs samma dag, men plötsligt är du säker på att ni aldrig mer kommer ses.

Hur du säger till honom att ja, du är rädd för det här. Att det ska gå åt helvete, eller kanske ännu mer att det inte ska gå åt nåt håll alls. Att han säger att han förstår. Att han känner igen. Att ni kommer överrens om att det är det bästa att säga det.

Att du tänker att du kommer säga det hundra miljarder gånger.

Jag är rädd.  

Fler scener

Plötsligt har scenerna blivit många, så många att ni inte kan skilja dem från varandra. Du minns inte längre vilken dag det var du såg hans glasögon ligga på golvet vid sängen och han minns inte heller och därför måste ni, båda närsynta, söka genom lägenheten som halvblinda mullvadar. Ni hittar dem inte och ni är nära att ge upp när du plötsligt ser dem. De ligger ju där precis vid datorn! Och både tycker det är fantastiskt roligt, förstås.

Men tiden har flutit ihop och det känns som ni tillbringat veckor bara där i lägenheten med sammetsfåtöljen och alla sakerna. Fönsterbrädan belamrad av saker, gamla böcker, lp-skivor, stenar, instrument…ja, det är som att komma till en skattkammare varje gång.

Och varje gång tänker du att det kommer bli den sista.

För så nervös är du. Så rädd är du. Så svårt har du att tänka dig att de här ska komma att bli på riktigt, fast du hemskt gärna vill. Fast du nånstans vet att det är annorlunda nu.

Eller är det?

Man vet ju aldrig. Man vet ju verkligen aldrig. Det går bara att hoppas.

Och när du hoppas tänker du dig en sommar, för längre än så vågar du inte tänka. Du tänker dig svett över staden och dammet som fastnar i den fuktiga svetten och i porerna och du tänker dig att du går i dammet efter jobbet till hans antikvariat och därinne är det mörkt och svalt men när du öppnar dörren flyger dammet i ett rökigt moln in från gatan. Du tänker dig att ni hånglar bland bokhyllorna. Du tänker dig en klippa vid sjön och att ni äter nåt, kanske pizza. Du tänker dig att ni kanske stannar tills det blir mörkt men ändå inte kallt och att ni kanske badar sen. Du tänker dig att ni ligger där dagen efter också och läser i tystnad medan fjärilarna rör vid era kroppar och båtarna låter i fjärran borta vid Essingebron.

Du tänker dig så mycket.    

Scener en kväll i maj

Det första är en scen där jordgubbar ligger som ett slagfält över hela köksbordet. Eller nej.

Det första är en scen när du blir skrämd. Hur du ser dig själv utifrån innan, liksom förutspår hela situationen men sen ändå inte kan hindra dig – när han dyker upp bakom dig skriker du till. Och sen kan du inte sluta skratta. Du skrattar in på sushistället och när du ska bestämma mat rinner tårar i ögonvrån och när ni går in på ica skrattar du fortfarande lågt hela tiden. För det är sån du är och för att i samma ögonblick ni ses släpper nervositeten.

Sen då. Ni äter middag vid hans överbelamrade köksbord. Han är nervös och tycker det känns märkligt, han tar för sig av vinet, börjar leka med ätpinnarna och när du frågar vad han gör säger han jag gör ett mönster, bara.

Sen är det en scen när du står i kokvrån och tittar ut över söderortsindustrin där utanför och tittar på hans märkliga bilder på kylskåpet och du tänker ska vi röra vid varandra, ska vi? Så när han kommer rör du lätt vid hans arm och då förstår han att det är ok för då kysser han dig, ni kysser varandra i dörröppningen och sen är det som att allt lättar lite.

Sen kommer scenen i soffan. Ni dricker vin ur hans antika vinglas, han har plockat fram en hög med gamla brev som han har hittat i böcker från jobbet och det är nyårshälsningar från Britt-Inger i Sundsvall och gamla inköpslistor och vykort och ni fnissar åt dem och kanske kysser ni varandra här med?

Det är grumligare sen. Det är en scen i sängen(röda lakan) när tunnelbanan susar förbi och du rycker till, det är en till scen i sängen lite senare när ni ligger och bläddrar i en diktsamling av Johan Jönsson och sen är det en till när han precis vänder sig mot dig och
inte vill sova.

Sen är det efter midnatt och ni sitter i soffan igen och dricker vin och pratar om…ja, vad pratar ni om? Nu har solen gått ner och ibland hörs tunnelbanans sus blandat med fåglarna därute.

Och det är en scen på morgonen igen när han står naken och äter jordgubbar, när jordgubbarna ligger där blodigt mörka som ett slagfält över bordet och solen faller in på gitarren i fåtöljen.

Sen är du i kokvrån igen och spiller kaffesump på hans golv. Du hittar toapapper och torkar upp, du donar och fixar och kokar vatten till kaffet och märker att han kommer bakom dig fast han går igen. Ville inte skrämma dig säger han senare.

Och en scen till, när ni sitter i de två fåtöljerna mitt emot varandra och pratar om egentligen ingenting, men ni har tagit varandras händer och han säger att ni borde ses, snart. Och du säger jag vill bada badkar och han säger att det nog går att ordna.

Och sen går ni ut och trycker på hissknappen som två vanliga människor, som vem som helst egentligen, och går vidare till tunnelbanan som vem som helst och allt är märkligt surrealistiskt.

Sen åker du hem och dricker tranbärssaft och äter wienerbröd och där tar egentligen alla scenerna slut.