Biter
i det hårda äpplet. Det är jobbigt att se sån gammal text igen, men nån gång
ska det vara nödvändigt.
Det är
en morgon helt utan karaktär. Jag skjuter undan och skjuter undan. Tänker att
det åtminstone är bättre nu än för en vecka sen. Tänker på hans ansikte. Hans
skratt i olika situationer, som om jag var det absolut roligaste han visste.
Tänker
på det som inte blev. På min bild av honom före. Hur jag låg uppe hela nätter
med honom i mitt huvud redan innan vi hade träffats. Redan då med rädslan runt
huden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar