Fler scener

Plötsligt har scenerna blivit många, så många att ni inte kan skilja dem från varandra. Du minns inte längre vilken dag det var du såg hans glasögon ligga på golvet vid sängen och han minns inte heller och därför måste ni, båda närsynta, söka genom lägenheten som halvblinda mullvadar. Ni hittar dem inte och ni är nära att ge upp när du plötsligt ser dem. De ligger ju där precis vid datorn! Och både tycker det är fantastiskt roligt, förstås.

Men tiden har flutit ihop och det känns som ni tillbringat veckor bara där i lägenheten med sammetsfåtöljen och alla sakerna. Fönsterbrädan belamrad av saker, gamla böcker, lp-skivor, stenar, instrument…ja, det är som att komma till en skattkammare varje gång.

Och varje gång tänker du att det kommer bli den sista.

För så nervös är du. Så rädd är du. Så svårt har du att tänka dig att de här ska komma att bli på riktigt, fast du hemskt gärna vill. Fast du nånstans vet att det är annorlunda nu.

Eller är det?

Man vet ju aldrig. Man vet ju verkligen aldrig. Det går bara att hoppas.

Och när du hoppas tänker du dig en sommar, för längre än så vågar du inte tänka. Du tänker dig svett över staden och dammet som fastnar i den fuktiga svetten och i porerna och du tänker dig att du går i dammet efter jobbet till hans antikvariat och därinne är det mörkt och svalt men när du öppnar dörren flyger dammet i ett rökigt moln in från gatan. Du tänker dig att ni hånglar bland bokhyllorna. Du tänker dig en klippa vid sjön och att ni äter nåt, kanske pizza. Du tänker dig att ni kanske stannar tills det blir mörkt men ändå inte kallt och att ni kanske badar sen. Du tänker dig att ni ligger där dagen efter också och läser i tystnad medan fjärilarna rör vid era kroppar och båtarna låter i fjärran borta vid Essingebron.

Du tänker dig så mycket.