Middag för de ensamma

Så blev det. Shoppinglista med schalottenlök, vitvinsvinäger, smör, potatis, honung, saffran, morot, kålrot, rotselleri. Halvfabrikat i form av Coops skivade potatisbitar och ostquornschnitzel.

Och när man kom in hade snoret fryst i näsan och det var sådär som när man var liten nån söndag. Man kom in och värmen slog emot, kände kontrasten mot den kylda kinden, rörde försiktigt med fingret, visste utan att titta att man var röd. Drog sen efter andan, snoret ner i halsen och av med alla termobyxor, snowjoggings för att känna smärtan i fötterna när temperaturen ändrades. Och sen lukten av mat, kanske nåt från ugnen, kyckling i nån gryta och förvällda sockerärter på spisen, kanske blandat med skivade morötter, ständigt dessa förvällda grönsaker som symbol för det rediga, varma. Det där som var enkelt men ändå omsorgsfullt hopsatt – grönsaker till middagen – för du måste ju ha vitaminer i dig så du inte går å blir sjuk!

Allt det där, i alla fall. Lukter, värme, gemenskap, kontrast, höstvinter ute, minnen av nåt som inte längre finns. Som man absolut inte kan få eller återskapa, eftersom det aldrig blir som då. Men som man i nån sorts försök ändå vill få en liten smak av. Varför man anstränger sig för att åtminstone få en del av det.

Så, några tända ljus. Lite grönsaker i ugnen med saffran och honung. Bearnaisesås som tar en hel eftermiddag att göra, minst. Sen med lukten som sprider sig, och det börjar komma frost på bilarna och solen börjar gå ner. Och man är nöjd.
Det är söndag.
Bara det.