Natten mot måndag

Det var i mars senast jag åkte hem till dig. Det var ganska mycket en evighet sen. En hel sommar sen och ett halvårs blogg sen. Definitivt ett antal gråt- och tandgnisslande eller fnissande fåniga samtal sen.

Det känns fånigt att säga, men jag tycker mycket om den känslan av förväntan som fanns då. Känslan av nytt och omtumlande. Att vara mitt i en händelse. Om ni fattar.
Jag söker hela tiden efter den känslan nu, väntar på att den ska kännas att nu, att trots att livet mest består av lokalbussar och eftermiddagar i sängen med deckare är jag ändå mitt uppe i nåt viktigt. Men den infinner sig aldrig. Jag letar hela tiden, går på promenad och gräver i alla hörn efter nåt som ska vända upp och ner på allt men det finns inte. Det händer inte.

Det är inte heller så att jag inte försökt få saker att hända. Men det största problemet är nog just den längtan efter omvälvelse som paralyserar mig och hindrar mig från att göra små saker. Den är förödande och den jagar mig i allt jag gör. När jag sitter hemma och ska skriva, när jag åker buss till nåt jobb och glor ut genom fönstret och när jag går på stan och får mig att morra inombords åt alla vettlösa typer som omger mig.

Samtidigt vill jag ha ro. Jag längtar efter händelser, men på samma gång efter lugn. Vet att det är vad som brukar hända när vi träffas. Då finns det inte tid att längta bort, eller efter nåt annat. Då måste all fokus vara där och då för att inte närvaron ska rinna ut i sanden. Det är stillastående för en stund då, och det är på ett bra sätt.