Samtidigt på Rådhusgatan

Jag borstar tänderna och går ut till det röda köket och klär av mig.
Ljus från andra sidan gårdens fönster och tv:ar speglas in, det är dunkelt och det kommer in vind. Jag klättrar upp till loftet och ser mig omkring på väggarna som han inrett, de är kala och mörka men ändå är de mer än bara färg. I de här väggarna sitter minnen.

Han kommer och lägger sig bredvid och smyger in armen under mitt huvud. Jag ligger och flyttar huvudets tyngd fram och tillbaka en stund, och småpratar. Vet inte vad vi säger, minns inte vad vi säger. Det spelar ingen roll vad vi säger. Han släcker lampan och vi fnissar tills orden har runnit ut i mumlande.

Vi sover länge och djupt. Ibland i mörkret vaknar jag, vänder kroppen, ser konturerna av honom när han håller i sin kudde. Nånstans vid morgonen ligger jag bakom och tittar på hans rygg. Tittar på nacken. Kan inte låta bli att känna på huden där och neråt. Göra avtryck med fingrarna. Dra längs alla linjer.

Det plingar och dånar och tillfället; det tysta och knäppandet, upphör och övergår från stiltje till rörelse, från minnesbild till förbisvischande artighetsvardag och han hasar ner och svarar i telefonen. Jag följer med ner och går på toa. När jag kommer ut sitter han naken i soffan med benen på soffbordet och pratar i luren. Jag sätter mig bredvid, lägger benen på soffbordet. Han lägger på och så sitter vi där med benen på soffbordet, nakna och ler.