Klockan är kvart över sju och hon håller på att somna i badkaret. Det varma vattnet är så varmt, kroppen utmattas och händerna flyter upp till ytan. Om hon blundar nu blir hon viktlös, flyter bort i vattnet, existerar nästan inte längre. Och då är allt som i de där filmerna där människor har tagit livet av sig eller blivit mördade och ligger i badkaret. Drunknade eller sönderskurna medan blodet och vätskor rinner ner i avloppet. Och då vill hon genast öppna ögonen igen.
Om mitt jobb. Jag skriver inte mycket om mitt jobb här, men i allla fall. Nu i veckan skrev vi dikter om döden med en massa barn. Sen skickade vi diktern med vinden i hundratals ballonger som färgade himlen. Jag hade gjort små lappar med ord som skulle inspirera och sen drog man en lapp och skrev små korta dikter av det. Såhär:
Glöm inte hjärthalvorna
glöm inte att limma dom
till små askar i paradiset
Höstögon, trötta
torra och med naglar
fastborrade i varje utsikt
Längs med varje vägg
i tunnelbanan, i varje
borglömt kisshörn
finns en ton som väcker döda
Och det är fortfarande varmt i Västra Sverige. Så varmt att jag kan sätta mig på balkongen med först en kaffe, sen ett glas saft, sätta mig med skrivboken, den där som jag alltid bär med mig men som jag inte alltid skriver vettiga saker i. Jag kan sätta mig och märka att det är så helt stilla. Att man för en gångs skull hör syrsor,(och då betyder det att det ännu är varmt), att inga gräsklippare är vakna, att en del fönster är öppna runt omkring, att solen går ner snabbare nu, att man bara behöver titta ner så är den borta, men att den fortfarande är uppe såhär vid åttasnåret – och det är ett bra tecken.
Livet är bra, solen sipprar in genom rutorna. Jag har gjort blåbärsmuffins. Det finns inga jobb att söka så jag har lite semester. Jag ska göra grafiska grejer till dagensbok. Jag läser om metaforer i haikudikter och ser över gammal material = bra, för då är känslan lite produktiv. Jag läser Näckrosbarnen också, jag vet inte vad jag tycker om den. Jag hånglade för en vecka sen och vaknade upp i ett hus i Älvsjö. Jag trivs med glasögon. Jag har färgat mina vita hårstrån rödblonda. Jag ska snart till Köpenhamn. Den bästa musiken nu är elektrosommarpop, gammal NRJ-90-tal och lite euforipop, kanske nån singer-songwriter på det också. Jag säljer grejer, oj vad jag säljer.
Jag förlikar mig med glasögonen. De är numera en del av mig och ibland när jag tar av mig dem är det som att jag känner mig lite, lite naken. Som att en del människor när de tar av sina glasögon nästan ser ut att ha tagit av ögonfransarna, och sen när man tittar är de liksom vita därunder.
Jag går på stan på Schlätten med mina glasögon och kommer fram till att flickor med röda bågar och blommig skjorta nog inte är idealet här. Alla har tighta jeansshorts och spraytannade lår och ingen ingen ingen har glasögon. Eller jo, bibliotekarien på stadsbibblan har det. Hon hjälper mig och ler och ber om ursäkt när det blir fel och jag kommer fram till att bibliotekarier nog är det mest sympatiska människoslag jag vet. Så jag håller mig på bibblan och sitter i en timme eller mer och glor i höstens katalog och nu har jag bestämt mer än tio olika böcker som jag vill recensera, som ska skickas hem till mig. Det är lite julafton ändå.
Jag har även fyndat på rea. Två linnen, en fin kofta och en…hrm, snygg blus. Och mitt i detta fyndande ser jag tecken på att jag börjar bli tant redan nu;
1) Jag handlar ”en snygg blus”. Och tänker på det som just, en snygg blus, vilket låter som nåt som min farmor skulle kunna tänka.
2) Jag tänker ”vad fint att ungdomarna har nåt att göra” när jag ser affischer för arrangemang av typen konstverkstad för unga eller nyanlagda basketplaner i förorten. Och jag blir liksom lite varm i bröstet av det.
Jag vill minnas att jag sett och skrivit om tanttecken förut, och vet inte riktigt vad som driver mig fram till att se detta just nu. Kanske är det sommaren, kanske arbetstorkan, kanske torkan på alla områden.
För jag förvånas av hur du plötsligt väljer att prata med mig. Såhär efter flera månader(ett halvår? Ja det är nog det nu). Att du visar nån sorts omtanke. Att du väljer att kalla mig ”din”.
Sen när då? Tänker jag. Tänker att du bara låtsas som att du inte minns. All min ilska och mina tårar. Att jag försökte och försökte få till nån sorts samtal. Att det blev en av de längsta helgerna nånsin. Och att du till sist, den där sista solglittrande morgonen när jag hade vaknat till vågorna och strukit alla försök till smeksamheter ur min mun och bestämt mig för att dra, att du då valde att svara med det smått ironiska: Good for you
Jag tänker att det syns, i det nervösa mellan dina ord, dina val och dina rader på skärmen. Du minns, och du tänker fortfarande på det ibland.
Med underlig bröstvärk, solsken, jobbpepp. Kanske skriva poesi. Klassisk nica-frukost. Kanelte.
Och koma stavas inte "kåma" jag vet. Det var en tillfällig störning. Sorry. Inte för att jag skriver allt annat korrekt heller. Inte för att det spelar nån roll.
Helgen förflyttade mig sju eller åtta månader tillbaka i tiden. Till ungefär april-maj, när jag fortfarande hade min röda lägenhet på sjätte tvärgatan, när flera av mina vänner bodde i Stockholm och hade schysta men kanske inte helt perfekta jobb och när jag gjorde vad som helst för att få till en förändring i livet.
Som att plötsligt tycka att jag skulle dra till Nicaragua. Som att; vad som helst men inte ett år till med springjobb och deprimerat arbetssökande.
Jag drog, jag levde och jag kom tillbaka. Och allt är egentligen detsamma, men ändå inte. En av mina vänners barn är mycket större än jag minns henne, hon är en hel människa nu med personlighet och benspring och far runt och ler och är fin. En annan vän har nyss brutit upp från ett långt förhållande, är för tillfället inneboende hos sina föräldrar, letar lägenhet och ska börja om på nytt.
Livet pågår även när jag är borta, fastän jag hade lite svårt att förstå de när jag såg dem. Ibland skickades min mentala medvetenhet tillbaka ännu längre än där vi var precis innan jag åkte. Till nånstans för 1-2 år sen. Punkter i livet som jag har uppfattat som konstanta. Såhär är det när jag är i Sverige, ungefär.
Vi spendera ungefär två dygn tillsammans, nånstans i ett minusgradigt inland. Det var vin och det var måltider, samtal, uppdateringar. Allt hann naturligtvis inte avhandlas. Jag försökte hitta en bra startpunkt för att berätta om mina senaste sju månader, men nån sån finns inte egentligen. Det finns praktiska saker, hur ser landet ut, hur varmt var det, men det jag upplevde på riktigt är mycket svårare, tar mycket längre tid än en gemensam vinhelg att förklara.
Latin lover 2 hör av sig. Han har tänkt på mig, han tänker på mina ljud jag gör, på min gudomliga(!) doft och min vackra kropp. Och han ser mig i varje utländskt ansikte han passerar på gatan där långt bort där han är, han slutar inte tänka på mig.
Och så vidare. Jag vet inte vad jag ska tänka och tro. Förutom att jag som vanligt inte vill såra nån. Men det ska sägas: att när jag anstränger mig som mest för att inte såra slutar det alltid med att jag blir sårad själv. Alltså – jag gör inget.
Och jag förälskar mig i Bachatamusiken. Varje låt upprör min värld och hjärtat vrider sig, magen bränner och hjärnan förstår inte. Jag är tusentals mil från den plats/de platser som är ursprunget till de här känslorna, men de färgar ändå varje vaken sekund jag andas.
Övrigt:
>folk raggar på mig på fejjan.
>Misstänker att jag sett för mycket tankad tv med LA-engelska, för jag när jag tänker ingår fuck i ungefär varannan mening.
>Jag har tänkt en massa på Kuba. I dag läste jag om Kubas mest kända bloggare och att hon inte fick blogga från sitt land och jag har tänkt att det nog suger att vara kuban ganska ofta. Ändå tänker jag att det vore rätt fint att åka dit.
>Ja. Och så dricker jag vin.
Te quiero mucho betyder INTE "jag älskar dig mycket", på samma sätt som i en svensk kontext.
Inte. Inte.
Jaha. Glad lördag då!
Ay, dessa karlar. Obegripliga är de, och oavsett ålder fattar de knappt hur de ska bete sig för att göra en kvinna till lags. Eller förlåt, perdone, ursäkta mig. Det är orättvist sagt förstås. Men jag förstår inte hur svårt det ska vara att ibland bara bete sig…ja, som man borde.
Om dejten i lördags tänker jag inte säga mycket. Vi såg en film om kinesiska får. Han knäppte upp min bh med en hand. Och där passerar jag troligen gränsen för vad ni vill veta och vad historien har att förtälja.
Han hade små burkar i köket med hjärtan på och med te i. Han betedde sig hövligt, serverade frukost, gav mig ren handduk. Sånt. När vi vaknade berättade han om en dröm han haft. En mardröm, en där jag var med. Men jag var inte det mardrömska.
Nåt att glädjas åt, undra över.
Han ville somna om, kanske känna mina fingrar i nacken. Han ville ha mina ben kring sin hals. Ville hålla om. Sen vara ifred. Ville sen inget mer. Han tackade och jag gick. Ses vi igen, hörs vi?
I trappan mötte jag en svettig gubbe och ute var det tio grader, vind och söndag igen.
Och nånting ur en bok:
Du tänker att ni tänker likadant [...]
Du tänker att nu tänker du alldeles för mycket.
Du tänker att du har en ny älskare och att du inte vill ligga med honom.
Jag noterar härmed ett ökat användade av ordet fantastiskt i den här bloggen. Undra just hur det kommer sig.
Nu har jag ett dygn som säger att jag ska somna halv tolv och vakna halv åtta varje dag. Så jag vaknar av ljuset som sipprar in. En lördag på Brynäs. Förstå att träden blir blekare för varje dag som går, för att ljuset blir ljusare, och pinalerna där ute allt genomskinligare.
Det känns så friskt att ut och gå då, halv nio på morgonen när grannarna fixar morgonkaffet så det slingrar sig ut i trappen. Med en hel lördag framför sig. Inga bekymmer. Inte mycket, eller inget, som ligger och gnager. Vårljuset i ögonen sådär. Det är en klyscha att tala om hur allt spricker fram, men det är verkligen vad det gör. Allt blir mer genomskinligt men på samma gång mer synligt. Nya personer som jag aldrig tidigare sett rör sig i kvarteret. Nya av manskön alltså. Luften genom jackan ända ner över ljumskarna genom trosorna och allt det där. Bortanför parken ser det ut som en klarare, mindre kornig version av fotot till min logga här ovanför. Fast nyare och bättre.
Fantastiskt, man kan ju tänka: nu händer saker som aldrig nånsin hänt förut. Hela tiden. Allt är nytt, även om det ibland i vissa skrymslen påminner om sånt som varit tidigare.
Och ja, sen sägs det att jag ska på dejt i kväll. Det var verkligen inget jag hade planerat.
Jag går hem tio på morgonen och plötsligt är det som vår. Fem plusgrader, grus på gatorna. Människor står och väntar utanför ICA. Ljud från ambulansen. Rådhusklockorna.
Det var evigheter sen jag gick hem vid den här tiden i den här stan. Eller förresten i vilken stad som helst. Evigheter sen jag var ung och spontan, och det ger mersmak. Jag går i ett blekt ljus med ögonen hopknipna, mössan långt nerdragen och jag inbillar mig att det syns hur jag känner mig. Sunkig och sliten. Trött och tillfreds och lugn.
Den första känslan av en plats kommer aldrig tillbaka. Inget är som den, men den har fastnat, den kommer inte att kännas igen.
Nu är jag på Brynäs. Och det är som det aldrig har varit annat, det andra har aldrig funnits, var tillfällig. Inte verklighet. Jag är tillbaka i gamla vanor som innan. Äter sen frukost, äter inte lunch. Går till stan. Som det blåser från havet över ån, isen sätter sig i öronen. Det här är den vanliga rundan – Akademibokhandeln, HM, Systemet.
Jag har ändå det bästa av två världar. Fortfarande ett eget hem att komma till, fantastisk tystnad och utrymme. Egen soffa, eget kök att laga vilken mat jag vill i. En egen utsikt som varje kväll är otrolig trots sina trista senapsgula betonghus. Man ser åtminstone himlen.
Börjar i ottan till fälten där solen går upp i rosa. En kiosk, en by som man knappt hunnit se än, på riktigt. Grötfrukost i en cirkel kring köksbordet.
Sen börjar dagen med möte. Morgonmöte, ansvarsgruppsmöte, studieplaneringsmöte, hela förmiddagen är möten och åsikter man ska ha om saker. Det är positivt, men hjärnan går på högvarv och hänger inte med hela tiden. Lunch sen: soppa och wok.
Eftermiddag: ansvarsgrupperna tar sitt ansvar. Jag är i inköpsgruppen, vi går till Ica och inventerar. Klockan tre är vi hungriga igen.
Fika med knäckemackor. Klockan fem jobbar vi lite mer. Besöker den andra kursen i deras stora hus, diskuterar saker. Mycket är det som ska diskuteras.
Middag: mat och mer diskussioner. Sen te och kaffe. Och diskussioner. Tiden går vid köksbordet. Människor droppar av. Kring bordet syns ögon, matta av intryck.
Nu snart: säng. I morgon är det min tur att göra frukost.
Första dagen har gått. Nu är jag här, i rummet med vita buckliga väggar, trasmattor och en husfluga som surrar i lampan och störtar mot datorn och faller ner död. Kläderna instoppade i ett linneskåp med nyckel, högt och brunt.
I hallen utanför sitter två flickor och spelar backgammon, i de glansiga sammetssofforna, framför den öppna sotiga spisen. Från köket doftar bröd, ur rummen hörs röster och mumlanden.
Byn är inte stor. Byn slutar och börjar vid folkhögskolan, den är ica, den är kyrkan, den är Lasses kiosk med mopedliga utanför. Husen är gamla, och stora, och gamla, och träiga, med massa åkrar sjöar och himmelsränder som utsikt.
Vi bor i ett rött hus. Den andra kursen bor i ett grått längre uppåt vägen. Vi har ingen tv, men vi har kompost, och ett stort kök med hundra pinaler i.
Det är så det är, hos oss, just nu.
Jag återkommer.
Det här är framtiden. Snart inte en enda sekund från nu.
Ännu en nyans som byts ut.
Vida fält där gräset brinner längre bort.
Det är branden vi dras till och ibland startar den oväntat.
Händelsen, omväxlingen, äventyret.
Jag har avslutat det mesta nu. Sagt upp lägenheten, promenerat in på arbetsförmedlingen och berättat som det är, de höjde inte på ögonbrynet, det var mindre skönt än jag trott, men ändå. Aldrig mer ska jag kliva in genom de där dörrarna och sucka.
Det som en gång var på väg att kallas kärlek slutar också. Här, och abrupt. Vi bestämde det bara, jag orkade inte kämpa emot. Gråten kröp fram såklart. Snorloskor långt nere i halsen stockade sig, rösten ströp sig själv i magen. Mina ständiga ord:
Men är det inte sorgligt att
Det är sorgligt det som aldrig blev av. Det som låg i luften och vi förväntade skulle komma, men som aldrig tordes blomma ut.
Fel tidpunkt kanske. Fel personer, fel känsla, fel liv att försöka klistra ihop just nu. Ja.
Fast jag älskade Östersund. Nu när det bara är en skir slöja över en tecknad kuliss allt det där, då älskar jag det.
Att förtjusas över det som var och det som aldrig blev. Isen som brister på Storsjön, ett skratt nånstans längs vägen, ett glitter nånstans där och kalla läppar utomhus i mars.
Jag älskar bilden av det som var.
Jag kommer att sakna det som brukade vara.
Men.
Framtiden händer alltid plötsligt.
Så nu flyttar jag. Jag hoppas ni följer med.
