I ljuset när allt är nytt igen

Nu har jag ett dygn som säger att jag ska somna halv tolv och vakna halv åtta varje dag. Så jag vaknar av ljuset som sipprar in. En lördag på Brynäs. Förstå att träden blir blekare för varje dag som går, för att ljuset blir ljusare, och pinalerna där ute allt genomskinligare.

Det känns så friskt att ut och gå då, halv nio på morgonen när grannarna fixar morgonkaffet så det slingrar sig ut i trappen. Med en hel lördag framför sig. Inga bekymmer. Inte mycket, eller inget, som ligger och gnager. Vårljuset i ögonen sådär. Det är en klyscha att tala om hur allt spricker fram, men det är verkligen vad det gör. Allt blir mer genomskinligt men på samma gång mer synligt. Nya personer som jag aldrig tidigare sett rör sig i kvarteret. Nya av manskön alltså. Luften genom jackan ända ner över ljumskarna genom trosorna och allt det där. Bortanför parken ser det ut som en klarare, mindre kornig version av fotot till min logga här ovanför. Fast nyare och bättre.

Fantastiskt, man kan ju tänka: nu händer saker som aldrig nånsin hänt förut. Hela tiden. Allt är nytt, även om det ibland i vissa skrymslen påminner om sånt som varit tidigare.

Och ja, sen sägs det att jag ska på dejt i kväll. Det var verkligen inget jag hade planerat.