Ut på ön och tillbaka

Jag far till ön, Lidingön. Det är där intervju nummer två ska hållas.

Jag börjar bli van nu. Åker utan att blinka, sitter vant på bussen och ser lagom uttråkad ut. Ler mot tanter som frågar vart bussen går, grimaserar åt tonåringar som tränger sig med skateboardbrädor. När kvinnor(tjejer?) i 30-årsåldern med barnvagnar kommer, håller jag mig däremot undan. Kvinnor med barnvagnar(no offense) ger alltid intryck av att behöva väldigt mycket plats.

Jag kliver av vid en hållplats nånstans mitt i allt. Mitt i och i ingenstans. Allt är tomt och lugnt. Jag hittar snabbt stället jag ska till och inser att jag är där en halvtimme för tidigt. Jag går mot båtarna, de ligger där kav lugna och guppande. Viken är blank, den krusar sig inte ens. Jag går förbi en gubbe som sitter med hakan lutad i händerna och tittar ut mot vattnet. Lukten som ligger i luften är just också vatten. Vatten, som från nåt bekant, och jag försöker känna efter om det här är en plats att bo på. Sitter på en bänk och glor på vassen, på ankorna, på lila molnen ovanför båtmasterna. Men jag vet inte. Nya platser är så svåra i molnighet. Lättare när solen lockar, lättare att luras då.

Intervjun går snabbt och bra, jag är knappt nervös. Det är som ett samtal, inte en utfrågning. Jag hoppas det är ett gott tecken. Jag gillar människorna. Alla är snälla. Det finns fördelar och nackdelar. Svårt att avgöra vilket som är bäst för mig, detta eller det första jobbet. Men jag tar naturligtvis vad jag får.

Inne i stan senare skiner solen på Hötorget. Jag vimsar runt, tror jag vet var allting är, går ner i undergångar och upp för rulltrappor men jag äger ingen orienteringsförmåga just nu. Går in på en bakgata som är fullständigt tom blöt och kall. Inser att även Stockholm luktar piss ibland.