Världen har bestämt

Hösten smög sig på och nu är det inte på lek längre. Rättare sagt, hösten smög sig inte på – den överrumplade. Men man hann inte tänka på det. Grader som sjunker, ljuset som slutar vara disigt vitt. Vi hann inte tänka på det.

Och plötsligt är allt besvärligt igen.
Går inte längre att stuva undan framtiden, går inte att bortse från att världen kräver att man tar tag i saker. Att det är meningen att man ska vilja nånstans. Ta sig nånstans. Att världen frågar: hur går det? Kommer ni nånstans? Kommer du nånstans?
Världen kräver hela tiden att man ska känna efter. Man ska leta efter känslor som känns fel, som ligger som molande värkar över de andra, bekymmerslösa känslorna.

Man ska undra vart man är på väg nånstans.
Det har världen bestämt.
Man ska tänka på framtiden och fundera över ekonomin, biologin och hur många nummer man egentligen har i telefonboken som man aldrig ringer till.
Vi har bestämt det.

Det får inte vara bara sorglöst fnittrande och små pussar bakom öronen hur många dagar som helst.
Då protesterar världen: kom tillbaka till verkligheten.
Nu är det nån annans tur att drömma.