Det ouppnåeliga - igen

Det händer att jag läser så kallade ”singelbloggar”. Jag gör det för att jag känner igen mig, för att det finns en gemensam faktor. Det är den ständiga ouppnåeligheten.
Så länge jag kan minnas har jag haft föreställningar om olika saker som jag sett som mer eller mindre omöjliga att uppnå. När jag var fjorton, svartsminkad och världsfrånvänd var jag till exempel fullständigt övertygad om att jag aldrig skulle få hångla. Jag var en tonårig Linda Skugge i Men mest av allt vill jag hångla med nån, upphöjd till tusen. Jag satt vid fönstret i stjärnmörket och lipade och ville dö ungefär jämt. Sen gick det nåt år och plötsligt, som ur ingenstans, fick jag hångla gånger hundra.

När jag var sexton skaffade mina vänner pojkvänner på löpande band och berättade om det stora ouppnåeliga att bli av med oskulden. Jag visste förstås att det aldrig skulle hända mig. Det var komplicerat, oskulden var nåt man skulle bli av med, samtidigt som den var nåt att ge bort till nån man prompt skulle vara kär i, annars var man fel. Annars var det ett sämre sätt att bli av med den på. Men jag blev naturligtvis av med den. Det hände, och sen fortsatte allt i en löpande ketchupeffekt.

Men det tog naturligtvis inte slut, för efter detta kom andra ouppnåeligheter. Jag skulle aldrig kunna flytta hemifrån. Jag skulle aldrig komma in på nån utbildning jag gillade. Och jag skulle aldrig nånsin i universum komma att ha ett seriöst förhållande med nån jag älskar.

Det är väl i den där sista detaljen jag känner igen mig i singelbloggarna. Jag känner det starkt; man är felaktigast i världen, man är längst ner vid en bönstjälk som alla andra kan klättra upp för men inte man själv. Jag har sagt det förut: när man är där nere är man så långt ner, så skygglappad att man inte ser slutet på bönstjälken. Man ser bara moln som skyddar världen som alla andra befinner sig i.

Jag flyttade ju hemifrån, kom in på både en och två utbildningar och jo, jag skaffade förhållanden som både varade och tog slut. Men just nu är min bönstjälk, som ni nog har fattat, nåt annat. Den är att få ett riktigt jobb, och den är fortfarande lång och svårklättrad. Just därför är det rätt skönt att läsa singelbloggar ibland. Man vet att andra har det lika jävligt, fast på ett annat sätt.