Kvällen och syrsorna

Det här är min kvällslåt nu för tiden.

Det är lördag och jag lyssnar på jazz

Hör här. Bra grejer. Jag har fyndat bord också, och kofta och linne och top. Kanske kommer nån bild på det snart.

Dagens Göteborg, plus regn och färskhet

Jag lyssnar på Pinto och det regnar. Fin skiva till regnet. Har ätit färsk potatis, fisk och färska örter, färska morötter, färsk sallad och färsk avokado. Känner mig väldigt...färsk just nu.

Dagens Göteborg och dagens 90-tal

Portrait Painters - Forgive/forget och Soul Asylum - Runaway Train

Det var det. Nu ska jag klä på mig och lyssna på de här låtarna och sen luncha på fiskrestaurang. Sånt händer också ibland på Schlätten.

Peace.

Bittersött

I dag får jag ångest av svensexor/möhippor. Och blir störd på att män som tidigare nobbat/ignorerat mig när jag var intresserad plötsligt visar intresse och tycker det vore lämpligt om jag kom över en stund. Det är story of my life just nu kan man säga. Men inte hånglar jag mer för det, nej. Det är bara det att vill man ha mig får man ta chansen när man har den. Inte tusen år efter.

Nu, nåt av det bästa från Brittpopens värld; Bittersweet symphony.

Dagens brittpop

Mitt i söndagskaffet kom jag att tänka på Ash och Oh Yeah, som jag älskade sönder under några korta sommareftermiddagar när P3:s Tracks spelade den, nån gång på 90-talet sådär.




Uppdatering:

Oh Yeah she was taking me over

Oh Yeah it was the start of the summer

It felt just like it was the start of forever

! Åh så poppigt och fint! Nu ska det bakas bröd.

! Och sen ser jag hos HD att Ash ska släppa en massa singlar i oktober. Minsann.

Dagens London-nostalgi

Och tunnelbanan ser ungefär exakt likadan ut nu.

Tillbaka till samtiden

Året är 1995 och det är nog på hösten. Den tidiga hösten 1995 lyssnar jag på trackslistan en lördagseftermiddag när det plötsligt kommer en snutt av en grupp med det underliga namnet Kent. Jag får inte med hela låten, den bryts av P3:s viskande signatur och TjicketiKaj. Jag spolar tillbaka, sätter in kassetten i freestylen och lyssnar. Där är det nån som heter Jocke Berg som sjunger om att han inte vill vara rädd. Jag vill inte vara rädd, varför måste jag vara rädd? Somliga vet att dom är starkare än andra. Somliga älskar att slå sönder en vit tandrad.

Jag tror jag fattar, men ändå inte. Och jag skriver dit ”Kent” bland alla namnen på grupper som jag har klottrade på utsidan skolalmanackan. Almanackan, den svarta. Svartmålad med musik på, grupper som lyser upp mörkret. Jag går ut med freestylen. Det börjar bli mörkt och kallt, det är slutet av september och hösten kommer tidigt det här året. Jag går mellan gärden, mellan gråa grässtrån och svarta ekar och det lyser, stjärnklart. Stjärnorna ackompanjeras av en och en halv minut Kent. Ständigt tillbakaspolad. Jag vill inte vara rädd…jag tror att människor gör så av gammal vana.

Och det vill jag ju inte. Vara rädd. Jag lyssnar på Kent på kvällen innan jag somnar och på morgonen innan jag springer till skolbussen och när det dunkar i bröstet och jag sätter i ett säte inte långt från de hemskaste killarna och tänker hela tiden jag vill inte vara rädd. Jag tror att människor gör så av gammal vana.

Det är som det brukar; nånting läker, men det är inte alltid det mest storslagna kultur som gör det. Hösten 95 blev en inspelad snutt på ett kassettband märkt "blandade låtar" min tröst. Även om Kent aldrig var bland de största av mina kärlekar räddade de ändå bussresor. Fem år efter början var Kent fortfarande en tröst. Fjortonåriga kompisar till brorsan samlade skivorna på hög och stirrade i taket till Hagnesta Hill.

Nu har det gått över tio år och Tillbaka till Samtiden ska linda in alla fjortishjärtan med sorgsen sammet så de överlever vintern. Det vore fint om det funkade igen.

Indieskutt och små hoppsasteg...

Måste säga att nya Tough alliance-singeln gör hela min dag! Fast den är tjatig och småpubertal.

Dagens Lost-signatur

Sen i går kväll har den suttit fast i hjärnan.

Ensamma flickor

Brett Anderson släppte nytt album förra veckan och jag firar med lite gammalt Suede och ett nytt försök att lägga upp en box. Inte en av deras bästa låtar, men passande när man känner sig...ja, ensam.

Återkommer säkert snart med detaljer om helgen.

Suede - A New Morning - 04 - Lonely girls.mp3

Tvåtryckare kvart över tre

Nån i huset lyssnar på Sonja Aldéns medoldifestivalballad på repeat, mycket högt. Basen ekar genom väggarna. Nån kanske är kär?

Utmärkt lördag/Ola for president

Det är en sån strålande lördag. Förmodligen perfekt därute i skidspåret i Åre och perfekt i Gävle för här har vi inga moln och jag har gjort det som jag hade tänkt mig att göra i veckan. Snart ska det smidas kvällsplaner.

I DN Kultur kan man se Ola Salos bringa och magsträng och det kallas Årets första nakenchock. Jag tar för givet, för en nakenchock i DN kultur kan ju inte vara nåt annat, att det är en rubrik skriven i ironi. Och för att 1) nakenchock ju är ett begrepp som liksom är ironiskt i sig, för att 2) vari ligger chocken?
Å andra sidan förutsätter jag ofta att det är ironi, för man vet ju inte numera, vet inte om det är allvar eller inte, men saker är nästan jämt parodier på annat och är det inte det, är det trist och sorglig och töntigt och då måste man skydda sig. Alltså säger man: det är ironi.

Hur som helst. The Ark i melodifestivalen är ju roligare än på länge. Nästan önskar jag att jag skulle kunna vara hemma och kolla och då är jag helt allvarlig.

Röra

Bara stanna inne, inte göra nytta på hela dan borde inte orsaka röra i huvudet. Men världen når ändå alltid in på nåt sätt och jag sätter på kaffe, äter mer av den förbannade äppelkakan som inte vill ta slut och läser prostitutionsdebatt. Debatter som på nåt sätt rör sexualitet intresserar mig alltid mer, är alltid mer invecklade än mycket annat.

Äter mer, lax och morötter och ärter, rödbetor och citronolja. Kan verkligen rekommendera citronolja på allt! Promenerar runt Brynäs i knarrsnön och försöker undvika tänka för mycket. Försöker tänka på det bra och lösa allt, för tankarna ordnar det.

Och jag har aldrig riktigt hört jämtländska förut, eller fattat hur det låter, men på Annika Norlins svenska skiva låter det vackert, skört och liksom…väldigt mycket högstadium. Skrapa leder och klä in sig i wellpapp och jag vet inte vad, men det är söta gråtiga glada poptexter på dialekt som går in genast.

Torg,gubbar och gatumusik

Vi har ett gubbgäng på torget som vi kan kalla torgtrion. Det är tre gatumusikantgubbar som får staden att låta som en mix av Rio och zigenarcirkus. Minus folksorlet, för nåt riktigt högljutt folksorl existerar icke på stortorget i Gävle.

Torgtrion var från början ingen trio. I begynnelsen var det i stället dragspelsgubben och bongotrumgubben. Dessa två var stationerade utanför Mc Donalds respektive utanför Åhléns. Båda hade mössorna nertryckta på marken med blickarna slängande mot dem och ibland, varannan timma eller så, kastade nån dit en femtioöring.

Sen förenades dragspelsgubben och bongotrumgubben. Ingen vet hur. En dag stod de bara där tillsammans och jammade. De började dra in stålar.

Slutligen, nån gång efter jul, dök en okänd gubbe med trumpet och egenmedhavd bandspelare upp. Försökte slå sig in på de andra gubbarnas marker. Osynliga underliggande strider utbröt kring torget. Vem var trumpetgubben att tro att han bara kunde komma där och ta över speldistriktet?

Men efter strider kommer vapenvila, diplomati och samvaro. Om man har tur! Och det hade trumpetgubben. De slog sina kloka huvuden ihop. Bongotrumgubben övergick till dragspel. Det blev två gnidande dragspelsslingor med trumpet som sidospår. Alla nöjda, och torget fick en tutande trerättersensemble.