Rösta!

Dagensbok.com är nominerade till Stora Kulturbloggpriset i kategorin bokbloggar. Rösta här.

Schlagerstaden

Väder: gnistrande vita träd där grenarna knappt syns och liksom blanka, orörda snöfält som bländar när man glor på dem.

Ettans buss skramlar förbi nerför Brynäsbacken. Och vad fladdrar i snövinden längst fram på taket, om inte två vita flaggor med melodifestivalens logga på? Inom en snar framtid kommer Christer Björkman antagligen synas spatserande över stortorget och Magnus Uggla är kung i baren på Heartbreak. Eller inte vet jag. Känner redan nu hur tröttsamt det blev att skriva om det här.

*

Det är mest torsdag som vanligt för mig annars. I morgon kommer den där musikerkarln hit och ska be om ursäkt och enligt ryktet kommer jag bli bjuden på middag.

Same shit, different town

Fredag kväll. CC-puben, Gävle.

Dörren öppnas inåt och det är trångt och där sitter en söt gosse med tindrande ögon och vill ge oss en stämpel. Men stämpeln är ett kryss. Vi banar oss in i lokalen som nyfikna skrämda ferdinands, nya som vi är. Ingen som man känner igen, men desto fler ögonpar som tittar på en. Vi beställer vin och i ett hörn drar bandet igång och vi sitter och glor och myser.

Några klassiska gävleblondiner har irrat sig fel bland allt popfolket, en av dem har pälsjacka, alla tittar på henne och undrar; har hon kanske gått fel, eller är hon bara en blondin bland hermeliner eller hur var det nu?

På vägen hem möter jag utskällningsgrannen, som vi bodde bredvid på södra fiskargatan. Han är full och vill köpa cigaretter, men kiosken är stängd. Han verkar inte fatta att jag har flyttat och ska gå nån annanstans. Innan han vinglar in på sin gata vinkar han med handen åt mig och tycker vi bor ju här ju, och då är det som om tiden har stannat på sommaren 2006, before flytten.

Lördag kväll. Slussen, Sthlm.

Vi går halvt druckna genom tunneln och S säger det ser lite Ukraina ut här man kan inte tro att det är Stockholm just här. Så ser jag nåt på väggen, en affisch i rött och svart. Jag och S springer dit och pekar och ropar i extas, det är halv hysteri några sekunder – Brett Anderson ska komma till Sverige! Han kommer snart, Brettan.

Sen drar vi till Debaser, och före i kön går vi visst också, det är fullare med folk än vad jag än van vid. De andra köper öl och jag cider och sen står vi bara och hänger och kollar och bestämmer oss för att det är trevligt.

Lite senare är jag med A på dansgolvet när det dyker upp en hårdrockarkille som börjar dansa med mig. Hårdrockarkillen har en kompis som ser allt för blyg och bortkommen ut. Han står länge, länge står och dansar nästan för sig själv innan han vågar ansluta sig. Jag agerar relationscoach och försöker para ihop hårdrockarkompisen med S och till slut får de två nån slags connection och börjar prata om plugget och pop och Tallkrogen.

Sammanstrålningen- och kvällens roliga- tar slut på McDonals. Hårdrockaren med vän kommer plötsligt ur ingenstans på att de måste rusa till bussen för de ska iväg och hämta en gitarr. De vänder på klackarna, hårdrockarsnubben slänger lite med håret innan de går och är utanför dörrarna och nån annanstans.

En aning uppgivna och gnälliga mular vi i oss strips och doppar dem girigt i cheddar och ketchup. Sen är det genom storstadljuden till metron där jag köper chips ur automat och äter som om det gällde livet. S bjuder halva perrongen på tuggummi innan vagnen kommer och vi lyssnar på livshistorier och svartsjukesamtal på trötta säten, hela vägen hem.

Utmärkt lördag/Ola for president

Det är en sån strålande lördag. Förmodligen perfekt därute i skidspåret i Åre och perfekt i Gävle för här har vi inga moln och jag har gjort det som jag hade tänkt mig att göra i veckan. Snart ska det smidas kvällsplaner.

I DN Kultur kan man se Ola Salos bringa och magsträng och det kallas Årets första nakenchock. Jag tar för givet, för en nakenchock i DN kultur kan ju inte vara nåt annat, att det är en rubrik skriven i ironi. Och för att 1) nakenchock ju är ett begrepp som liksom är ironiskt i sig, för att 2) vari ligger chocken?
Å andra sidan förutsätter jag ofta att det är ironi, för man vet ju inte numera, vet inte om det är allvar eller inte, men saker är nästan jämt parodier på annat och är det inte det, är det trist och sorglig och töntigt och då måste man skydda sig. Alltså säger man: det är ironi.

Hur som helst. The Ark i melodifestivalen är ju roligare än på länge. Nästan önskar jag att jag skulle kunna vara hemma och kolla och då är jag helt allvarlig.

Kultureftermiddag

Jag och C skulle inandas kultur och vaggade genom halkan (man är inte Bambi på is när det är halt, man är farmor Anka) ner till konstcentrum. Nånstans vid fotbollsstadion började trottoartrafiken stocka sig, människor hade ansiktena mot skyn, och vi upptäckte en ovanligt bredvingad fågel där uppe. En örn eller annat hade förirrat sig och hamnat oerhört mycket ur direktion.

Själva kulturdestinationen, utställningen Trigg, skulle vara en blandning av allt. Ljud, ord, konst, film. Den visade sig snart vara en upplevelse av ca 75% ljud som tog över allting annat i lokalen. Vilket också var meningen, insåg vi några minuter senare när vi läste informationsbladet om utställningen, innan vi travade iväg och vår kulturstund tog slut.

Senare hamnade vi på sushistället igen. C hade rabattkuponger och jag serverades hela 11 vegetariska bitar plus soppa. Vi mulade i oss, jag smög fram till disken och fiskade upp kniv och gaffel, försökte undvika använda dem. Ännu är jag inte riktigt safe med pinnar, men jag gör förbättringar.