En nyårsfest

Jag for på en fest på Schlätten. Med människor jag inte känner. Det finns mycket att säga om det, men inget vore tillräckligt. Det vore lätt att säga att man plötsligt ser sitt ursprung utifrån, som man aldrig sett det förr. Men det har jag. Det är härifrån jag kommer, jag hör bara inte hemma här längre.

Vet inte vart jag hör. Vad jag trivs bäst med. Det är det här som i böcker kallas för slitningar mellan olika kulturer, rotlöshet.

Vi är inte bra på att småprata på Schlätten. Ja, jag räknar in mig i det här trots att jag inte längre bor här. Att kunna möta nya människor på fester är nåt som skolas in, som följer med uppväxten och den miljö/klass man lever i. Jag är inte bra på det. Var inte bra. Börjar kanske bli bättre. Under studietiden tvingas man nämligen in i andra strukturer. Man möter hela tiden nya människor, och kommer man från landet, från den typ av umgänge jag är van vid, möter man ofrivilligt nya mönster.

Där frågar människor vem man är. Var kommer du ifrån? Vad pluggar du? Vad vill du? Nånstans på vägen sätter sig detta i ryggmärgen. Ah, en ny människa. Fråga den nåt. Att fråga vad nån jobbar med må vara den slitnaste klyschan nånsin i festsammanhang, men är fortfarande det enklaste sättet att få igång ett samtal.

Inledningvis på festen på Schlätten är det ingen som frågar mig nånting. Alla sitter bara och babblar med dem som de redan känner. Samtal om sånt som redan hänt, historier; en resa till Sälen, en fest förra julen. Sånt. Det är svårt att ta sig in i de samtalen, svårt att kommentera. Även om vi, utbölingarna, faktiskt försöker.

Bit för bit förändras ändå situationen. Ett gäng killar flyttar in i tv-rummet och bänkar sig med fjärrkontrollen till musiken. Spriten dukas upp, okänd vätska i petflaskor, musiken höjs och sänks allteftersom. Det brölas och gnälls på låtarna. Först strax före tolvslaget är det några av killarna som tilltalar mig personligen. En av dem vill lägga armen om mig, ta med mig ut och skåla med sin Norrlandsguld i julversion, han kallar mig älskling och stapplar omkring bland stövlarna i hallen. Jag skyndar mig ut, drar på kappan och luvan.

På väg ut missar vi tolvslaget, det snöar, jag ställer mig med tjejerna och några av de minst bröliga killarna och väntar på champagnen. Killarna brölar och kastar iväg raketer. En av de jag står med börjar mumla om att det är ju just sådär man har läst att man inte ska göra. Och han växer lite i mina ögon, känns trevligare. Senare på kvällen vågar han också fråga mig några personliga frågor.

Det är nog efter tolvslaget som festen verkligen bryter ut. Alkohol har ju en tendens att fixa sånt. Det blir ett dansgolv, och även om det ibland märks lite väl tydligt att vi befinner oss bara några mil från Bert Karlssons hemstad, så är det trevligt. Jag dansar bugg med Den Trevlige och han kan, fast han säger jag är så usel på detta. Och jag måste ändå le lite.

Härifrån kommer jag, jag bor inte här längre. Men det är såhär det är här. Det blir inte annorlunda och det gör inte så mycket.

Same shit, different town

Fredag kväll. CC-puben, Gävle.

Dörren öppnas inåt och det är trångt och där sitter en söt gosse med tindrande ögon och vill ge oss en stämpel. Men stämpeln är ett kryss. Vi banar oss in i lokalen som nyfikna skrämda ferdinands, nya som vi är. Ingen som man känner igen, men desto fler ögonpar som tittar på en. Vi beställer vin och i ett hörn drar bandet igång och vi sitter och glor och myser.

Några klassiska gävleblondiner har irrat sig fel bland allt popfolket, en av dem har pälsjacka, alla tittar på henne och undrar; har hon kanske gått fel, eller är hon bara en blondin bland hermeliner eller hur var det nu?

På vägen hem möter jag utskällningsgrannen, som vi bodde bredvid på södra fiskargatan. Han är full och vill köpa cigaretter, men kiosken är stängd. Han verkar inte fatta att jag har flyttat och ska gå nån annanstans. Innan han vinglar in på sin gata vinkar han med handen åt mig och tycker vi bor ju här ju, och då är det som om tiden har stannat på sommaren 2006, before flytten.

Lördag kväll. Slussen, Sthlm.

Vi går halvt druckna genom tunneln och S säger det ser lite Ukraina ut här man kan inte tro att det är Stockholm just här. Så ser jag nåt på väggen, en affisch i rött och svart. Jag och S springer dit och pekar och ropar i extas, det är halv hysteri några sekunder – Brett Anderson ska komma till Sverige! Han kommer snart, Brettan.

Sen drar vi till Debaser, och före i kön går vi visst också, det är fullare med folk än vad jag än van vid. De andra köper öl och jag cider och sen står vi bara och hänger och kollar och bestämmer oss för att det är trevligt.

Lite senare är jag med A på dansgolvet när det dyker upp en hårdrockarkille som börjar dansa med mig. Hårdrockarkillen har en kompis som ser allt för blyg och bortkommen ut. Han står länge, länge står och dansar nästan för sig själv innan han vågar ansluta sig. Jag agerar relationscoach och försöker para ihop hårdrockarkompisen med S och till slut får de två nån slags connection och börjar prata om plugget och pop och Tallkrogen.

Sammanstrålningen- och kvällens roliga- tar slut på McDonals. Hårdrockaren med vän kommer plötsligt ur ingenstans på att de måste rusa till bussen för de ska iväg och hämta en gitarr. De vänder på klackarna, hårdrockarsnubben slänger lite med håret innan de går och är utanför dörrarna och nån annanstans.

En aning uppgivna och gnälliga mular vi i oss strips och doppar dem girigt i cheddar och ketchup. Sen är det genom storstadljuden till metron där jag köper chips ur automat och äter som om det gällde livet. S bjuder halva perrongen på tuggummi innan vagnen kommer och vi lyssnar på livshistorier och svartsjukesamtal på trötta säten, hela vägen hem.

Fyllereferat

Den utmärkta lördagen gick över i en inte alls lika utmärkt och bakfull söndag. Men innan dess var det Magnus Tingsek på konserthuset. Jag har aldrig sett en sån liten publik där inne, stora delar av de ca 800 platserna tomma med bara en liten klunga glada närmast scenen. Vi satt längst fram bland gymnasiekids med fötterna på stolsryggarna framför. Hade exceptionellt bra utsikt över Tingsek och hans härliga minspel. I övrigt; grym röst och grymt tajta vita byxor.

Gick hem till C och drack vin och groffade popcorn. C undrade vilken klänning hon skulle ha, den med urringning eller den med söta knappar? Och jag i min ogenerat ärliga fyllvillighet svarade det beror ju på vad du är ute efter. Vill du ha ett ligg eller vill du ha en pojkvän?

Vidare vidare. Ut med flaskan med skruvkork på, som jag i min snålhet tydligen tyckte det var en utmärkt idé att halsa ur som en annan nyfödd fjortonåring. Väl vid bardisken tog snålheten slut och det skulle beställas sexor som serverades i allt för små glas.

Var i alla fall klyftig nog, mitt i all dumhet, att inse att jag borde traska hem för det här skulle ju inte gå. Damp i säng och somnade med klänningen på och skärpet fortfarande hårt spänt kring midjan.

Vaknade till den alltså inte så utmärkta söndagen i ett tillstånd som kan beskrivas som lite ofräscht, och det om man vill vara förmildrande. Inte förrän eftermiddagen trillade in genom fönstret lyckades jag ta mig upp och ut. Inhandlade bakfylleproviant; blåbärssoppa, glass, chips och Fanta light, för att aldrig vilja sluta äta. Nu är magsäcken fylld igen och drinkar med tranbärsjuice är tillagt på min lista över blandningar att för alltid undvika.