Fångad i fel yrke
Kidsen har spelat in Idol-Amandas version av ”Hallelujah”från tv. Med sina ipods på högsta volym ligger de på bänkarna och sjunger skriker eller nynnar och det låter…inte alltid så tillfredsställande som mina öron skulle vilja. Jag tror de kanske har en förebild där, fjortonårsflickorna. Nog för att Marie också verkar vara en tuff brud men det är Amanda som tycks fånga deras intresse. Kanske för att hon inte är så mycket äldre än de är, eller för att hon alltid verkar helt igenom stencool när hon pratar.
Det så kallade jullovet närmar sig och människor är trötta. Trötta på bussen, trötta i skolan, trötta på Willys bakom kassaapparaterna. Folk är hela tiden sjuka, jag med, men jag jobbar ändå mer än nånsin. I varje personalrum talas det om vinterkräksjukan som om kolera. Som nåt som bara slår till och sen spyr man som en kalv ja det kommer kaskader som inte går att stoppa, man hinner inte till toaletten ens. Jag tänker att lite snuva och rinnande ögon kanske är helt ok ändå.
Sen kommer jag hem och orkar inte mycket. Det är delvis för att jag, som alltid, ligger och läser till sent på nätterna, ständigt vaknar(många verkar göra det såhär års?), klockan fem och sex och sju. Sen ringer klockan igen.
Det känns alltid lika dumt när folk frågar varför jag är där jag och varför jag inte jobbar med det jag är utbildad till. Många verkar helt enkelt ha svårt att förstå det. Ännu dummare känns det att jag oftast inte har ork eller lust att söka några nya jobb just nu. Inte för att jag inte vill börja jobba ”på riktigt”, utan för tröttheten, för jag hela tiden tappar modet och hoppet om att jag har nåt att erbjuda. I stället fortsätter tiden. Jag fortsätter där jag inte vill. Fångad.
