Kvällen före

A är från Skottland, har rött hår och en fantastisk skotsk accent. Om jag nånsin får en accent till min knappa engelska ska den vara skotsk.

Vi möts i regnet och går till La vita bella, italienaren i gränden, och beställer ravioli med spenat och hemmagjord citruslemonad. Jag är lite tjenis med personalen och spanskan flyter ganska bra, men när det kommer till engelskan blir det mest spanglish. Jag skäms och gömmer ansiktet i händerna när jag måste översätta spanska ord till engelska inne i huvudet. Av nån anledning är det så hjärnan fungerar: den tar det språk som kommer först efter modersmålet, det som kommer mest naturligt, och just nu är det inte engelskan för mig.

Det är kvällen före kommunvalen och en märklig stämning ute bland människorna. Lite dämpad, viskande. Vi går tysta; vi håller oss undan från regndropparna under tak, under paraplyer.
Det är nämligen så, att alla barer i hela stan har tvingats stänga och på restaurangerna har personalen förbjudits att servera alkohol. Ingen får vara påverkad när de handskas med valsedlarna – ingen, hörde ni det! Vi måste kontrollera så ni väljer rätt.

Människor sitter med huvudena sänkta kring borden, stirrar på sin mat och sina colaflaskor. I taket snurrar ljusreflexer från en discoboll, den rör sig över dansgolvet men ingen dansar. Ett skräpigt reklamblad blåser in nånstans ifrån.

Det är liksom nåt mer, tänker jag. Det är inte bara att vi inte får supa. Det här är folk som är styrda åt ett håll, som inte har nåt annat val än att gå och rösta på nåt av de två alternativ som erbjuds. Vänster – eller höger. Trots att de kanske egentligen tycker att högern inte är tillräckligt liberal eller att vänstern är för involverad med kyrkan eller att det är samma skit alltihop, eftersom liberalerna och vänstern ändå har en pakt. Men rösta ska man, för att man kan.

Och vi springer i regnet, jag och A, vi är två ljushyade flickor i en vintermörk stad som är ovanligt tyst, där taxibilarna kör rakt förbi och restaurangmusikerna lyfter ögonen till ett svagt adios när vi passerar.

Vi hittat till slut en taxi och jag åker med uppför berget, runt marknaden, chauffören pratar om rom och jag kliver ur precis där det forsar. Jag skyndar mig uppför backen, in i huset och landar i sängen där det också är tyst. Inte ens tupparna hörs.