She knows latinos, she knows mexicans...och avsaknaden av sol fram till mars

God nyårsafton!

Jag började dagen med att undra när solen skulle gå upp. Sen kom jag på att fuck, vi är ju faktiskt i Sverige, jag kanske får vänta till mars på den där solen. Efter det har jag ätit ostsmörgåsar och te och ägnat mig åt morgon-tv och botaniserat bland gamla 90-talskivor och Brett Anderson sjunger så fint för mig.

Och nu följer en kort rapport om läget med mina latin lovers…

Latin lover 1
Jag hade en gång en älskare som jag raggade upp vid en vulkansjö, som ni kanske minns. I går snackade vi för första gången sen den där ödesdigra förmiddagen i början av december när jag flydde iväg med en kuban. Och jag vet inte vad han egentligen vill mig, älskaren alltså. Vi pratar inte om vad vi egentligen borde prata om, vi är egentligen inte särskilt trevliga mot varandra, ändå envisas han med att ska ha ”kontakt” eftersom vi tydligen ska vara ”vänner”. Just don´t get it.

Latin lover 2
Är en förtjusande trevlig smart snygg och allmänt bra person som raggade upp mig på en bar i staden M en trött onsdagskväll när inget roligt hände. Han är inte alls särskilt svår att ha att göra med, betydligt lättare än latin lover 1, han är kommunikativ, ärlig(?) och ger naturligtvis en hel massa latin lovers-komplimanger. Han skriver till mig, skickar söta kort på sig själv och talar om hur mycket han saknar mig. Det finns väl egentligen bara ett problem; jag känner inget speciellt.

Och där är vi. Det klassiska dilemmat med flickan som hellre vill ha den svåra snubben än den enkla. Eller vill ha är förstås en överdrift. Det är bara det att jag råkar ha hakat upp mig lite mer på det alternativ som ger mig mest motstånd. Som alltid, som alla. Som de allra flesta liksom gör.

Hursom. Realistiskt sett är det nu inte läge att satsa på nån av dessa två eftersom båda bor allt för långt bort för att över huvud taget kunna tillfredställa mina behov. Därför:bäst att vända på klacken och fortsätta promenera exakt där jag är. Här.

En snubbe och en stad

Sandahls bok kom i ett paket med fyra andra som jag hade glömt att jag beställt. Den är tunnare och mindre än jag tänkt mig. 172 sidor. Jag läser den på toan och i sängen och den är snabb, slinker lätt ner. Det är det där lätta språket med sina korta meningar, plus alla radbrytningar. Och att den handlar om Falköping. Bara det gör att jag förmodligen är en aning skygglappad mot eventuella schabloner och klyschor.

Jag är nästan från Falköping. Inte riktigt, men nästan. Jag har hängt i Falköping. Jag dejtade en gång en kille från Falköping. Han jobbade med…ja, jag minns faktiskt inte vad han jobbade med, men jag misstänker att det var nåt rikt jobb för han köpte alltid svindyra drinkar och körde BMW. Han bodde på det där berget som finns där. Det var i ett hus med underliga tinnar, och kök i ett torn. Vi var det rika huset och hängde, det var lite som i Ebba och Didrik(ni vet när hon träffar den där rika killen med sitt stora hus och får leka med hans dyra leksaker), och så åkte vi genom stan förbi torget efter krogen, köpte strips ur nån kiosk och åkte hem igen. Jag tror faktiskt att det regnade också.

Poängen är väl att jag känner att det inte är en sån nonsensstad som han skriver. Säkert är den tråkig, som alla hemstäder. Tråkig men vacker. Inlindad i hatkärlek liksom. Man tar sig ju alltid rätten att hatälska och förakta stället man en gång kom från. Kallar man det nonsensstad ljuger man väl däremot lite för sig själv? Naturligtvis fattar jag att han menar i ett större perspektiv, men ändå. Uppväxtstäder blir aldrig nonsens, aldrig.