Laanna

Ni vet när dagarna bara går och man är liksom invirad i ett beigt filter, som på bilden nedan? När man mest bara går där och inte reagerar på nåt, liksom bara låter tiden gå för att man väntar och hoppas att det ska komma nåt annat snart? Eller framför allt att det ska komma en annan känsla snart.

Inte för att det är direkt dåligt, det som är, men för att man är avtrubbad. Mina dagar är inte dåliga, de är bara inte hejdundrande känslostormande just nu.

Jag tänker att det är ännu en morgon. Jag vet vilket väder det är(gyllene gryning vid Högdalen eller gråmulen gryning mot Hagsätra) redan innan jag dragit upp persiennen. Jag går upp, inte för att jag längtar efter att gå upp, utan för att jag lever med den där inneboende rösten som kallas arbetsmoral. Man måste förtjäna sitt liv, säger den, även om jag kan tänka mig ungefär hundra anledningar till att det är ett väldigt märkligt resonemang.

Så står jag på tunnelbanan. Som vanligt utan sittplats, och som vanligt irriterad på att människor lutar sig mot stolparna man ska hålla sig i. Står där och mår faktiskt lite illa av att alla verkar vilja tränga sig in just i den vagnen där jag är. Kommer på mig med att längta till jobbet. Där kommer det åtminstone vara lugnt, tänker jag.

Och jag får vara för mig själv nästan hela dagen på jobbet. Får sitta där och pilla med mina länkar och mallar och bokstäver. Ingen mer än jag är på hela kontoret för alla andra är på möte, men trots att ingen är där följer jag rutinerna. Och när jag som vanligt tar dagens tredje kopp kaffe exakt klockan 15 och snön vräker ner och jag sitter där själv och tittar ut på den, ja då är det ändå en ganska bra dag.