My skinny jeans

Och there they were. Längst in i garderoben, bland det som luktar gammalt, som luktar högstadium och instängd luft – mina sjuttiotalsrutbyxor.
Min version av the skinny jeans, för att referera till ett nyligen sänt Sex and the city-avsnitt.
Fast byxorna som jag har sparat och alltid hoppats på att komma i igen är inga jeans. De är ett par röda, näst intill skotskrutiga sjuttiotalsbyxor med utsvängda ben. Inhandlade i slutet av nittiotalet på Wear It i Mariestad. Det var väl nån sorts andra, eller tredje retrovåg, eller om det bara var jag som ville vara hippiehipp.
De är inte snyggsexiga på samma sätt som Mirandas byxor i serien. Inga raggningsbyxor som bevisar att man fortfarande är läcker. Men de är mina byxor, som jag aldrig har kunnat med att slänga i hopp om att kanske kanske.
Kanske kan jag minnas hur det är att gå i gymnasiet igen; minnas förhoppningarna, känna mig sjuttiotalscool en gång till, utan att egentligen själv ha upplevt sjuttiotalet.

Jag provade byxorna förut i alla fall. Ålade mig i, det var storlek 36, jag visste att jag hade blivit smalare, men så smal? Skulle det gå?
Jag fick upp dragkedjan över min frukoststinna mage. Igen med knappen.
Och jo, det gick. Jag hade byxorna på mig i morse!
De är lite spruckna i tyget på insidan av ena låret, men det är helt ok, det går att fixa. Annars ser de ut som de ska och nu förstår jag.
Förstår att sex år av händelser, ett liv i två andra städer och ett i ett annat land, inte har nån betydelse. Man kan förändras. Man kan vara en annan människa, men vissa känslor förblir desamma.
I sjuttiotalsrutbyxorna är jag arton fortfarande.