Den långa räckan dagar, och nånting däremellan

Åh, januari. På mitt schema står det att det är en hel månad kvar tills jag har ledigt en hel sammanhängande helg nästa gång. Det kan inte vara rimligt. Det känns inte ens möjligt att se så långt in i framtiden, förbi alla dessa lördagar och söndagar när man måste stiga upp i mörkret medan alla andra ligger och fyllesover i sina sängar. Vad fan hjälper det om man får vara ledig flera veckodagar när man inte är ledig nåt alls på helgen, när alla andra är det?
Adjö liv.

Eller ja. Sen tänker jag att det får ordna sig. Januari är ändå mest tjurighet. Snömodd och blöta fötter, människor som väntar på lönen. Jag får byta bort nån av de där helgerna. Bita ihop. Tänka på slutet av februari, när schemat vänder.

Och tiden nu kännetecknas av en av dessa perioder av torka. Inga älskare, ingen kärlek, bara några ytterst få glas vin här och där innan det är dags att bryta upp och gå hem.

Jag är van vid torkaperioder, vet att de går över(Har till och med skrivit om dem förut---nånstans). Det svåra är att de är så oöverskådliga. Att det bara går och leva i etapper och inte se längre än fram till nästa ögonblick av ledighet. Den lilla stunden i badkaret med en bok, en tidig kväll med vännerna vid en bardisk, en snöig promenad en eftermiddag med musiken i lurarna. De är de, momenten emellan, jag måste leva för just nu.