...

Söndagsdeppigheten smyger sig på, tar sig in i lägenheten genom ventilationssystemen och susar över golvet, runt sängen. Lite bakis, lite småont i magen, några orosmoment som lurar runt hörnet gör att jag helst inte vill göra annat än krypa ner under täcket igen och ge upp för dagen.

Vaknade annars i ottan. Halv åtta visade siffrorna på mobilen, magen kurrade och munnen torr som sandpapper. Jag kröp upp och hämtade chipspåsen som låg i köket och bäddade ner mig igen med en bok och mosade in från påsen. Så får man göra när man är bakis.

Senare: promenad i Midsommarkransen. Lättade på trycket lite och fick mig nästan att le bland snöflingorna i eftermiddagen. Gick runt och drömde om att bo där. Där, mitt i en snötäckt söndag. Bland röda, gula husen med sina tinnar och torn. Stora fönster. Små kvarterspubar. Tanter som sakta rör sig med en spark i en nästan tom uppförsbacke. Snön som faller och lägger sig över halsduken. Människor åkte kälke! Eller pulka möjligtvis.

Att komma på sig själv med att önska att man hade gått där med nån. Inte nödvändigtvis nån speciell som man längtat efter. Bara nån. Nån att småle åt, som kunde se mina röda kinder och uppdragna mungipor. Att dela detaljer med en sån här söndag.

Men istället log jag åt tanten i backen. Åt musiken och den stängda kiosken i Svandammsparken. Det får räcka så.