Ibland känns det som att det är dags att ge upp den här stan. I helgen gjorde jag ett seriöst försök att socialisera med mina grannar på en traditionsenlig fest här ute på gården. Ett försök slutade lite halvdant.
Jag hade en bild av nånting fint, en sorts sammankomst där alla ensamboende människor kom ut från sina 40-kvadratsettor och visade sig, söp sig fulla och berättade hemligheter för varandra. Jag tänkte kanske knytkalas, medhavda kassar med smultronlikör och folk som gick runt och bjöd alla på shots. I vissa versioner har jag till och med tänkt partyhattar; ni vet hattar och snapsvisor och högljudda skratt och folk som sitter och småäter på smörgåsrån på det där åttiotaliga kräftskiveaktiga sättet.
Det visade sig att jag hade tänkt för mycket. Inte för att de grannar som var där på nåt sätt var otrevliga. Och inte för att de förmodligen inte kan vara världens bästa människor, men det var knappast fråga om ett sånt gränsöverskridande möte jag tänkt mig.
Det var grupperingar. Ungdomsbord och vuxenbord. Gamlagänget-bord. Såna-som- bott-här-tidigare-men-som-nu-kommit-tillbaka-
och-redan-känner-alla-bord. De enda som inte kände nån annan var jag och en grekisk gubbe. Resten av outesider-befolkningen höll sig blygt inomhus i sina krypin.
Och jag vet inte om det bara är jag. Men jag tycker det är en aning vanskligt att försöka lära känna människor som sitter och pratar indränkta i gamla minnen och skvaller om gemensamma bekanta, som alla känner varandra sen länge, och inte ägnar nykomlingar större uppmärksamhet än en fluga på armen. Blygheten gör sig genast tillkänna vid såna tillfällen. Jag får ännu en anledning att misstänka att det inte bara är en fördom. Det som alla talar om. Att människor i den här stan är svåra. För det kan väl inte bara vara en slump att den enda människan som frågade mig nåt på hela kvällen kommer från Umeå?
9 kommentarer:
1. Du har tänkt för mycket. Igen.
2. Byt förening....vilka jävla torrisar!!!
:)
Ofta är människor bara blyga. Fördelen med att gå själv är det är enkelt att mingla in sig i de olika grupperna och nästa gång det är fest är du den som känner flest och binder ihop de olika grupperna.
P:
Jag gillar att tänka mycket ju!
Anne:
Jo, men jag tycker ändå att det är svårt när folk inte bjuder till.
Ah, du anar inte hur mycket jag känner igen det du skriver.
Det ÄR väldigt svårt att komma in i gamla invanda sociala nätverk.
Oavsett om det gäller grannar eller vänner.
Men - man vet ju aldrig - någon gång kanske en sån som du och en sån som jag blir grannar.
Då tycker jag garanterat att vi tar på oss partyhattar, blir berusade och berättar hemlisar..
:-)
Petra:
Japp, det är inte det lättaste när folk inte gör så mycket ansatser till att vilja lära känna den som är ny.
Och ja, jag skulle gärna ha en fest med massa människor som inte känner nån...bara för att alla skulle ha samma förutsättningar:)
Det är ju så att de flesta väljer tryggheten när det kommer till kritan. Man väljer att hellre lägga energi på en människa man redan känner.
Då är det svårt att vara ny.
Än svårare är det om man inte är den sortens människa som gärna vill stå i centrum.
Hehe... en sån fest och jag hakar mer än gärna på! *skrattar*
En okänd-bloggare-fest...
:-)
Petra:
Får väl se till att ordna en ny bloggträff nån gång framöver då;)
"De enda som inte kände nån annan var jag och en grekisk gubbe."
Förlåt, men jag skrattade till lite när jag läste just den meningen. Lite tragikomiskt över det hela.
Det finns nog inget värre än att vara med människor som inte släpper in en. Men då är det skönt att veta att det faktiskt finns andra människor som bryr sig och då kan man låta surpupporna vara för sig själva!
Linda:
Hehe, lite tragikomiskt var det nog.
Och ja, inte mycket att göra åt när folk är som de är.
Skicka en kommentar