Älskade hatade grannar

Åkte på en grov försovning i dag, och allt är mina grannars fel.
Det går nämligen vissa trender i hur kommunikation ska utföras här i huset. Det senaste verkar vara att man ska stå i ett rum, kanske sovrummet, och försöka samtala med en person i ett annat rum, kanske det lilla rummet ut mot gården.
Personen i det lilla rummet sitter troligen instängd i en garderob, troligen har han/hon en filt över ansiktet och en massa kläder upphängda runt sig. Det verkar vara väldigt viktigt att man gör detta kring klockan sju på morgonen, alternativt halv tre på natten.

En annan kommunikationsform som verkar inne, är bubbelsignaler. Troligen går det till så att en person lägger sig i ett fyllt badkar och sänker ner ansiktet under vattnet. Han/hon börjar sen utföra rapliknande bubbelljud, ungefär som om han/hon fastnat med huvudet i toan, eller hade en groda i magen. Detta måste utföras väldigt högt, så att grannarna hör och kan besvara hans meddelanden. Gärna också på udda tider, som halv elva en tisdagskväll.

Jag blir väckt för tidigt, kan inte somna om, tassar bort till den lilla sängen. Där försöker jag sova, somnar efter nån timme och när klockan ringer är jag svintrött och stänger av den.
Men. Jag tycker att jag fick saker gjorda i går. Jag läser Stepen Kings Att skriva. Den är underbar. Man blir helt inspirerad. King tycker man ska skriva minst tusen ord om dagen, annars är man en mes, typ. Så jag satt i går kväll och skrev en novell på sexhundra ord. Om man lägger till det jag skrev i bloggen under dagen blir det nästan tusen. Jag kände mig nöjd när jag gick och la mig.