Laanna

Och en dag går jag Skånegatan fram som om jag aldrig gjort annat och tänker att laddningen kring detta område nog försvann för längesen. Det nya och spännande och stora. Det att längta till och gömma sig utanför. Så längesen det fanns just här. Laddning är inte ett område. Laddning är ögonblick och minnen och känslor sammanblandat.

Nu är snömodden bred på gatorna och bakom mig springer barn. Jag knuffas ut på gatan och morrar lite. Går och köper mig en klänning.

Och det är en sån klänning. Jag vet bara att den ska sitta bra så jag provar inte. Bara stryker runt i affären men klänningen under armen och kollar väskor, kollar stövlar. Går fram till disken och expedittanten: ”den satt bra på va?” och jag: ”va?” hon ”den satt bra på va?” jag: ”jaa!” och hon: ”jag förstår det.”

Som om hon visste att jag inte prövat.

Men jag har inte fel. När jag kommer hem sitter den perfekt. Och jag tänker ja: kanske. Och nån gång. Och kanske. Med den här klänningen. Och jag vet att jag är fånig nu. Men ibland måste man.