Början
Första dagen på nya jobbet. Det där som inte är mitt drömjobb, men ändå ett jobb – som ska ge mig lite mer frihet(och inkomst). Vi har utbildning och pluggar kartor, tider, tabeller, ser ett litet bildspel, dricker många koppar kaffe och har det allmänt mysigt. Bra människor som verkar trevliga och vettiga och har pluggat lite liknande saker som jag själv.
Så sitter jag i matsalen och lunchar med två av mina nya arbetskamrater. Vi diskuterar vilka tider vi helst vill jobba. Inget konstigt i det. Men. Så kommer vi in på det här med att anpassa sina arbetstider efter sin eventuella partners tider. Den ena av arbetskamraterna menar att när man har pojkvän har man ju nåt att rätta sig efter, men när man är singel kan man ju jobba lite när som helst. Varpå den andra arbetskamraten utbrister: Ja när man är singel har man ju ändå inget att leva för!
Och jag: eh, ursäkta?
Menar du då att du lever enbart för din pojkvän? Vad fan gör du om det tar slut? Vad gjorde du innan ni blev ihop? Självständighet, nån?
Sådär tänker jag. Men jag säger det inte. För det är första dagen på jobbet och jag vill inte, genast, efter tre sekunder, bli den där konstiga som ifrågasätter. I stället säger jag nåt diplomatiskt om att man ju kan leva för sina vänner och sin familj och att även jag som singel gärna vill vara ledig när alla andra är det.
Jag vet inte riktigt om de köper det, men de börjar genast be om ursäkt och hålla med mig och så har vi tagit oss ur den jobbiga situationen. Och naturligtvis menar de inget illa med det de sa. Antagligen är de också både självständiga och aktiva och det är visst inget fel med att anpassa sina tider efter sin pojkväns tider. Jag fattar ju att man vill träffas och att man saknar varandra och så vidare. Men det hindrar inte att jag tycker att det var okänsligt att kläcka ur sig en sån mening. Och att det gör mig lite ledsen en stund.
Nå. I morgon är en ny arbetsdag. I morgon är det utflykt och lek hela dagen. Det kan bara bli bättre.
6 kommentarer:
Okänsligt och helt bisarrt skulle jag säga.
Hur som helst, hoppas jobbet blir bra ändå!
Bisarrt, var namnet. Bara för att man är singel betyder väl inte att man inte har folk i sitt liv? Föräldrar, syskon, vänner.
Hade de pratat om att anpassa tiderna efter barnens dagistider så hade jag förstått dem, men efter sin POJKVÄN? De kan väl klara sig själva? Eller måste de hem fort och laga mat åt pojkvännen för att de inte klarar det själva?
Nej, nu var jag elak. Förlåt. Men det känns lite så. För sjutton, när jag bodde i Umeå så träffade jag mitt ex ibland 30 min om dygnet vissa veckor. Inget snack om att man skulle anpassa sina tider efter sin pojkvän.
Nåväl. Hoppas i alla fall att du får kul på jobbet och att ni kommer väl överens som arbetskamrater. :)
Haha, att folk vågar kläcka ur sig något så dumt. (undrar hur hon skulle må om den där pojkvännen en vacker dag gjorde slut!).
Hoppas ni får kul med lekarna.
Kram/J
Underlandet:
Precis. Ja, tack. Jag tror det blir bra och precis vad jag behöver ett tag.
Linnéa:
Ja, det var väl förmodligen sånt de ville undvika: att bara behöva träffas 30 min i vecka eller dylikt. Men ändå, man har förhoppningsvis nåt mer att leva för än pojkvännen, annars är det lite sorgligt.
Jenny:
Jo, exakt. Nog för att ens partner kan betyda mycket men det känns, som sagt, trist om man tycker att livet är helt meningslöst som singel.
Grattis på födelsedagen! (Det är i såna här lägen man önskar att du hade en gästbok. ;))
Linnéa:
Tack! Igen:)
Skicka en kommentar