En vilja att vilja

Vi möts en av de där dagarna när allt bara är för mycket. Med snöstorm och arbete och vara hemifrån sju till elva och knappt hinna landa. En dag när jag tar mitt första samtal på nya jobbet och kroppen hickar i nervositet hela eftermiddagen och jag måste gå och dricka av det blaskiga automatkaffet varje kvart. En när jag tar t-banan ner genom den blåa underjorden (fraggelberget) och kliver av vid Odenplan och plötsligt minns det som ett annat universum.
Men det andra universumet är kvar. Där är 7-11, Stadsbiblioteket, Falafelkungen, teatrarna, kulturmänniskorna.

Jag går in på McDonalds, i detta andra universum. Sitter vid fönstret och äter snabbt. Det är jag och de medelålders männen här. Kulturtanterna äter sin hastiga innan-mötet-middag nån annanstans. Jag går ut och iväg och in genom porten och över gården och upp en trappa. In på redaktionen där allt är bekant, men ändå tomt och främmande. Vi ska bära lådor säger hon; lådor och några kassar och massor av blommor. Hon ringer en taxi och så plötsligt möts vi.

Du kommer upp för att hjälpa till att bära. Jag känner igen dig förstås. Vi har setts förut, bara inte personligen. Så vi hamnar där i trappuppgången med den skramliga hissen, med rosorna, med högar av kartonger. Och så står vi där och hon säger nåt, du frågar mig nåt, och fråga mig inte hur men jag vet redan här att det här är nåt. Att vi kommer att ses igen.

Sen under kvällen. Vi sitter bredvid varandra på varsin barstol och du väntar på din mat. Våra ögon fästa mot bardisken, inte mot varandra. Min hand med det skvalpiga vinglaset.
Och är det inte så – eller är det kanske bara inbillning – att allt stannar upp lite, att bar och gamla stolar och speglar och julmatslukt försvinner lite nu? Visst är det så, det är nog inte bara påhitt?

Och senare går jag förbi dig när du sitter i biljettkassan och du ler och hälsar mig välkommer som om jag vore en vanlig gäst och du skojar och visar mig till jackorna och jag tänker att jaaa, kanske. Men att det lika gärna kanske bara är inbillning, Kanske bara en vilja att få vilja lite för mycket.

Det att få känna det jag så sällan känner just nu, i mitt nuvarande universum.

Ja kanske.