Och vindarna, och människorna och alla tusentals bakterier och tankar

Det börjar bli höst och jag fattar inte att jag är där jag är. Jag rörde på mig. Det hände, allting, i smyg.

Det börjar bli höst och jag åker tunnelbana varje dag med han med skägget och tusen andra. De tar aldrig slut här. Människorna. Varje dag: jag har aldrig bott i en stad med såhär många människor i. Varje dag: de andas på mig, luktar på mig, håller i samma stång som jag. Vi lever så nära, tills vi skiljs åt och låser dörren till våra bruna lägenheter.

Det börjar bli höst och jag har en ny älskare. Han bor fem minuter bort med buss. Alla åker buss i den här stan. Buss till jobbet, till tunnelbanan, till McDonalds 400 meter bort.

Det börjar bli höst och när jag ligger i sängen kan jag se trädkronorna vaja utanför fönstret. Därute ligger två höghus på ett berg där trädkronorna också vajar. Ur fönstren lyser människornas lampor, som små ögon i mörkret, strålar, vakar över mig. Det här är min enda tillflyktsort i den här stan, bland alla de här människorna.